Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 2 nov. 1935 - Fysikaliska storheters benämningar ur språklig synpunkt, av John Wennerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448
TEKNISK TIDSKRIFT
"27 april 1935
dagsspråkets ord "kraft". Bestämmer man sig för att
reservera ordet spänning för kraft per ytenhet och
för dess motsvarigheter elektrisk spänning,
magnetisk spänning, bör man också tala om t. e. en
ackumulators elektromotoriska spänning, icke kraft.
Föl-spänningens gradient kan man fastställa just detta
ord, gradient, och alltså säga elektrisk
spännings-gradient; alternativt kan man adoptera uttrycket
elektrisk fältstyrka. — En upprensning förefaller
alltså icke omöjlig.
Författaren upplägger i det följande vissa
riktlinjer för en systematisering inom
storhetsnomenklaturen. Nu är det visst icke så, att just vårt språk
är särskilt efterblivet i dessa stycken. De stora
ländernas tekniska språk visa också svåra brister,
samtidigt som emellertid beaktansvärda ansträngningar
gjorts och göras för att råda bot härför. Förf. har
valt sina exempel huvudsakligen från det
elektrotekniska området och endast i mindre utsträckning från
de mekaniska, värme- och ljustekniska gebiten. Detta
hindrar emellertid ej att de uppställda principerna
få fullt generell syftning.
De klassificerande benämningar som förf. använder
bland annat i rubrikerna äro icke att fatta som
allvarligare förslag, utan ha i den mån de äro nya
tillkommit blott för utredningens skull.
Fysikaliska föremål, fysikaliska storheter.
Man måste givetvis skilja mellan de fysikaliska
"föremålen" — häri inbegripet fysikaliska fenomen —
t, e. linje, rörelse, kvadrat, magnetiskt fält,
växelström, och de med siffror och måttenheter
uttryckbara fysikaliska storheterna, t. e. längd, tid, yta,
fältstyrka, frekvens. De fysikaliska storheterna uttrycka
storleken av föremålen själva eller av någonting i
samband med dessa. Det är intressant att jämföra
frågorna: Hur stor är längden? Hur lång är tiden?
Hur stark är strömmen? Hur hög är spänningen?
Dessa uttryck skvallra om att den mot föremålet tid
svarande storheten egentligen borde kallas tidslängd,
och att strömstyrka och spänningshöj d vore de
fullständiga storhetsnamnen för de fysikaliska
föremålen ström och spänning. Då skulle alla frågorna
lyda: Hur stor är längden? Hur stor är
tidslängden? Hur stor är strömstyrkan? Hur stor är
spänningshöjden?
En språklig nivellering har här ägt rum och är
fortfarande verksam. Nuvarande generation är i
färd med at kapa bort -styrka ur strömstyrka. Få
äro väl de personer som nu stöta sig på uttrycken:
Hur stor är strömmen? Strömmen är 5 ampere.
Eller: Hur stor är spänningen? Frågan: Hur stor är
tiden? verkar dock allt fortfarande konstlad och
detta fastän uttrycket: Tiden är 30 minuter (icke:
30 minuter lång) är fullt acceptabelt.
Denna gemensamhet i benämningar för fysikaliska
föremål och storheter bringar ibland oreda i
begreppen, men är i det stora hela praktisk på grund av de
förkortade storhetsnamnen. I enstaka fall sträcker
sig namnlikheten än längre. Ordet "motstånd"
betecknar inom elektrotekniken bland annat en
apparat. Denna apparat har till uppgift att "göra
motstånd" mot elektrisk ström. Eftersom denna verkan
är sådan att den genomsläppta strömmen är
proportionell mot spänningen, blir kvoten av dessa
storbeter konstant och utgör en karakteristisk storhet
för apparaten. Denna kvot kallas också "motstånd".
Vi återkomma till detta namn senare.
Totalstorheter, rums- och tidsderivator.
Totalstorheter kallas i detta sammanhang sådana
storheter som antal, massa, energi, kraft, när härmed
avses belopp som icke äro begränsade till vissa
rums-eller tidsenheter.
Fysikaliska "föremål" med runisutsträckning kunna
vara fördelade över en volym, en yta, en längd, en
rymdvinkel eller en plan vinkel och kunna tänkas
sönderfalla i småbelopp samtidigt som volymen, ytan,
längden eller vinkeln tänkes uppdelad i sina
smådelar. Mängden som kommer på varje sådan
smådel, dividerad med smådelens storlek, i limes den
fysikaliska storhetens rumsderivata, kallas i
allmänhet täthet. Tänker man sig tätheten jämn över ett
större område, kan den definieras som totalstorhet
per volymsenhet, per ytenhet osv. Ett i detta
sammanhang ofta använt attribut är "specifik", till
vilket vi återkomma i samband med
"materialkonstanter".
Massa per volymsenhet kallas ofta enbart täthet.
Men vill man framhålla att det dels är fråga om
massa, dels om volymsenhet och icke t. e. ytenhet,
skulle man kunna säga mass-volymtäthet eller
volymtäthet av massa. Analogt bildade uttryck äro
yttäthet, längdtäthet, vinkeltäthet, rymdvinkeltäthet
av massa, av ljus osv. — En närstående
storhetsart är totalstorhet per massenhet, t. e.
energi-mass-täthet, ett namn som torde vara entydigt fastän det
här icke är fråga om täthet i egentlig rumsbemärkelse.
En speciell rumsderivata är gradient, som utgör
derivatan av en i rummet variabel storhet med
avseende på längden i största variationens riktning.
Vid förändringar i tiden är man intresserad av
den under ett litet tidsintervall skeende ändringen
i förhållande till intervallets storlek, alltså i limes
tidsderivatan. Denna, som också ibland uttryckes
som totalstorhet per tidsenhet, har i vårt språk det
grundläggande namnet hastighet. En punkts eller
kropps förflyttning per tidsenhet kallas lineär
hastighet eller vinkelhastighet, allteftersom förflyttningen
mätes som längd eller vinkel. En mängds passage i
rummet per tidsenhet har fått specialnamnet ström;
man kan säga volymström, masström, elektrisk
ström, energiström — överförd effekt. I stället för
ström kan man också använda ordet flöde, t. e.
ljusflöde, särskilt när man befarar att ström blir
missuppfattat som elektrisk ström; jämför ljusström och
belysningsström. Antalet enskilda föremål eller förlopp
per tidsenhet kallas frekvens.
En per tidsenhet mätt förändring som icke har med
förflyttning att göra får generellt kallas
ändrings-hastighet, i tillämpningar t. e. ökningshastighet,
minskningshastighet, arbetshastighet,
torkningshastighet.
Vid samtidig uppdelning per rums- och tidsenheter
får man strömtäthet, vidare ändringshastighet av
täthet, av gradient osv.
I fråga om täthet av massa, energi, elmängd1 o. d.
är volymtätheten den naturliga. För strömtäthet är
den i strömmens sektionsyta mätta tätheten den fysi-
1 Fört. tillämpar här det bl. a. av prof. A. Lindström
hans nyutkomna bok "Teoretisk.-, grunder för
elektrotekniken" använda bekväma skrivsättet el- för elektricitets-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
