Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄFTE 2
FEBR. 1935
TEKNISK TIDSKRIFT
BERGSVETENSKAP
Redaktör: 5.G. Markman.
innehåll: Djupborrning med hammarborrmaskiner i Nordamerika, av bergsingenjör Halvar Löwenhielm.
Praktiska anmärkningar rörande värmebehandling och bearbetning av lättmetaller, av ingenjör B. Adaridi.
Notiser.
DJUPBORRNING MED HAMMARBORRMASKINER
I NORDAMERIKA.1
Av bergsingenjör Halvar Löwenhielm.2
Detta ämne har tidigare behandlats i Teknisk
tidskrift av Carlborg och Nordenfelt
(Bergsvetenskap 1925, sid. 14, och 1929, sid. 41), till vilka
uppsatser hänvisas beträffande historik, teknisk
utrustning m. m., som här i huvudsak uteslutits.
Metodens utveckling.
Djupborrning med kraftiga hammarborrmaskiner
och skarvat borrstål är en relativt ny utvecklingsfas
i underjordiska provtagnings- och
undersökningsmetoder, som har fått sin nuvarande avsevärda
betydelse för dessa ändamål under de sista 10 åren.
North Butte Mining Co utförde experiment med
hammarborrmaskiner för undersökningsändamål år 1922.
Ett år senare resulterade försök vid Chief
Consolidated Mines i Tintic-distriktet, Utah, i utvecklandet
av en tillfredsställande utrustning för borrning till
tidigare ouppnådda djup med ortdrivningsmaskiner.
Ett omfattande program för djupborrning blev
följden, och många hål borrades till mer än 60 m djup.
Det största djup, som hade uppnåtts intill maj 1925,
var 83 m. Under 19 månader eller till slutet av april
1925 borrades 11 000 m i huvudsakligen kalksten
fölen medelkostnad av 3:18 dollars pr m. Standard
djupborrningsutrustning finns nu i marknaden, i stort
sett ett resultat av arbetet vid Chief Consolidated.
Slag av utrustning.
Fullkomnandet av den utrustning, som numera
allmänt användes, har hängt på utvecklingen av
skarvat stål eller borrstänger med tillräckligt starka
kopplingar för att överföra hårda, snabba slag från
borrmaskinen till skäret och att samtidigt stå emot
vrid-ningspåkänningarna vid kringvridandet av en lång
rad tunga borrstänger. Kopplingarna få dessutom
ej bli så grova, att de fylla hålet och hindra
borr-kaxets passage. Olika anordningar såsom gängade
stålrör, diamantborrningsstänger och vanligt borrstål
i sektioner med uppstukade ändar och spetsgängade
skarvar försöktes i det tidiga stadiet av djupborrning,
1 Utdrag ur U. S. Bureau of Mines Information Circular,
IC 6594, febr. 1932.
2 I en senare uppsats kommer att redogöras för en modi-
fikation av djupborrningen med nya skarvningsmetoder, som
under de sista åren använts vid några svenska gruvor.
men alla funktionerade otillfredsställande i djupa hål.
Den skarv, som slutligen löste problemet, var en
vän-stergängad hylskoppling med dubbla gängor och 1/2"
stigning (för D/V borrstål). Med denna koppling
förenas borrstängerna ända mot ända och taga upp
slagets fulla styrka, hylsan överför rotationen och
svängningsrörelser. Stängerna äro vanligtvis l1/4" runt
ihåligt stål i tre, sex och nio fots längder.
Ett flertal olika borrmaskinstyper hava försökts,
men för djupa hål om 30 eller 50 m eller mera och
för stadigvarande, pålitligt bruk äro kraftiga
ortdrivningsmaskiner mest tillfredsställande, för hål av
mindre djup börjar man även använda lättare
enmans-maskiner.
Oberoende rotation är av väsentlig betydelse för
nöjaktiga resultat, enär den långa raden av
borrstänger har en tröghet, som betydligt överstiger den
belastning, för vilken den vanliga
självrotationsmeka-nismen är konstruerad. Det är vanligtvis sörjt för
rotation även i motsatt riktning för att hjälpa till vid
isärskruvandet av skarvarna och för startning av nya
borr, som tränger i hålen.
Vid djupa hål använder man en svirvel på
borrstången utanför borrhylsan, och de vanliga inloppen
för vatten eller luft äro då avstängda. Olika
svirvel-konstruktioner ha utarbetats. Den typ, som
begagnades vid Chief Consolidated Mines, var utförd så att
den levererade vatten under 6/6 av ett varv å
borrstången och luft under det återstående Ve-dels varvet,
om så önskades. Härigenom åstadkoms en pulserande
luftbubbleeffekt, som var fördelaktig för hållande av
nedåtriktade hål rena från borrslam. I horisontella
eller uppåtriktade hål användes endast vatten med
ett tryck av ca 5 atö.
Den uppställning, som vanligen användes för
tyngre maskiner, utgöres av en tvärarm mellan två
vertikala pelare, men i rum med mer än ca 2,5 m höjd
får man tillgripa trefötter, som ge tillfredsställande
resultat, om de äro omsorgsfullt monterade. Vid
lättare maskiner är det ofta tillräckligt med en enda
pelare för en omtänksam borrare.
Borrhålens lutning och djup.
Hålen kunna i allmänhet borras i vilken lutning
man önskar, men de bästa resultaten får man med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
