Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
TEKNISK TIDSKRIFT
13 april 1935
Det är här frågan om
storleksordningen 1 a.
alltså 1000 millioner
korn per mm3, under
det att man i cement,
vars
kornstorleksför-delning även varit
föremål för stort
intresse, har
kornstorlekar mellan 10 och
100 fx, alltså korn med
1 000 à 1 000 000
gånger större volym. De
brukliga metoderna
för uppdelning av
pulver i kornstorlekar
medelst sedimentation
i en vätska eller
medelst vindsiktning bli
obrukbara vid så små korn på grund av svårigheten
att undvika kornanhopningar, och det återstår därför
egentligen endast räkning och mätning av korn under
mikroskopet, ett ganska omständigt och påkostande
arbete. I glödlampsindustrien betjänar man sig för
driftskontroll av volymviktsbestämning av pulvret
efter hopskakning. Genom erfarenhet har man funnit,
att olika tunga pulver ge olika pressbarhet och
kristallstruktur. För att få bästa resultat brukar man
blanda lättare och tyngre pulver till önskad
volymvikt.0
Kornstorleken hos volframsyran beror av
fällningsbetingelserna vid framställningen och av
temperaturen vid glödgningen och är såtillvida betydelsefull
som den avgör gränsen nedåt för den därav
reducerade metallens finkornighet. Däremot kan man
mycket lätt få grovkornig metall av finkornig syra.
Reduktion till metall sker i de flesta fall med vätgas.
Metallens kornstorlek beror dels på temperaturen, då
en hög temperatur gynnar korntillväxt, dels på
gas-strömmen under reduktionen. Ju snabbare
vätgas-ström desto finare korn. Genom val av
reduktions-betingelser har man i sin hand att välja pulvrets
kornstorlek från ca 0,5 p, upp till 500 fi. Vanligen
arbetar man vid temperaturer mellan 700—1 000°C.2
Metallpulvret blandas sedan med pulverformigt kol
och upphettas till ca 1 500°, varvid karbidbildning
äger rum.
Eårdmetallegermgarnas sammansättning och
egenskaper.
Den vanligast använda hårdmetallegeringen består
av 5 % kobolt och 95 % volframkarbid. Genom att
variera kobolt-halten kan man ändra egenskaperna
inom vissa gränser. En ökad kobolthalt gör
legeringen segare, men mindre slitstark. För
träbearbetning, då det gäller att kunna slipa eggen mycket
spetsig, användes exempelvis en legering med ca
10 % kobolt. En minskad kobolthalt ökar slitstyrkan
något, men samtidigt minskas metallens seghet.
Utom volframkarbid finns det en hel klass av
kemiska föreningar, som bruka gå under beteckningen
hårdmetallföreningar. Dessa utgöras av karbider,
silicider, borider oøh nitrider av några av metallerna
tillhörande 4:de, 5:te och 6:te grupperna av det
periodiska systemet: kisel, zirkon, titan, vanadin, niob,
tantal, krom, molybden och volfram. Skulle man
döma efter de mycket talrika patenten på detta
område, så lämpar sig samtliga dessa föreningar för
framställning av sintrade hårdmetallegeringar, och
det torde vara mycket svårt att uppleta en
sammansättning, som icke är täckt av något patent. Hittills
ha emellertid endast 3 föreningar fått någon större
användning, nämligen karbiderna av volfram, titan
och tantal. Volframkarbid ingår som hård
beståndsdel i samtliga hårdmetallegeringar, en lägre halt av
titankarbid i blandning med volframkarbid ingår i
metallerna Widia X och Titanit och en betydande
halt av tantalkarbid jämte volframkarbid ingår i den
amerikanska metallen Ramet. Legeringarna
innehållande titan och tantalkarbid ha fått användning
till skärverktyg vid svarvning av mjukt järn och
stål. Dessa legeringar visa nämligen en mycket lägre
friktion mot järn och stål än legeringarna med
enbart volframkarbid, och därigenom glida spånen
bättre över ytan bakom den skärande eggen. På
grund därav minskas den kraterbildning som annars
uppstår bakom eggen vid svarvning av mjukt järn
och stål. Däremot visa dessa legeringar en nedsatt
slitstyrka vid svarvning av hårda material med korta
spånor, såsom gjutjärn.
Det var som bekant firman Krupp som övertog
tillverkningsrätten till de hårdmetallegeringar som
utexperimenterats vid Osrambolaget, och som sedan
fört dem i marknaden under namnet Widia.
Sedermera har Krupp i sin tur överlåtit licens till en del
tillverkare i Förenta staterna och England. Märket
Carboloy tillverkas av ett dotterbolag till General
Electric Co, och märket Ardoloy av The British
Thomson Houston Co under licens till Krupp. Den
amerikanska firman Fansteel Products Co, en
specialfirma för sällsynta metaller, som kontrollerar
världsproduktionen av tantal, tillverkar det nyss
omnämnda Ramet. Märket Titanit tillverkas av
Molyb-denum Co i Tyrolen och säljes av Deutsche
Edel-stahlwerke. I Sverige ha vi två tillverkare av sintrad
hårdmetall, Fagersta bruks a.-b., som tillverkar märket
Seco, och a.-b. Arbit, som tillverkar märket Sintram.
Nedan följa de viktigaste fysikaliska egenskaperna
för den vanliga legeringen med 95 % volframkarbid
och 5 % kobolt i jämförelse med andra
verktygsmaterial3:
Material Hårdhet [-Draghållfasthet-] {+Draghåll- fasthet+} kg/mm2
Rockwell C Brinell
Härdat snabbstål ............ 58 600 325
Härdat verktygsstål........ 65 700 255
Akrit (Stelllit).................... 68 800 ca 200
Hårdmetall ........................ 75 1 500 ca 160
Tryckhållfastheten är något över 400 kg/mm2,
vilket är högre än för någon annan konstprodukt, och
elasticitetsmodulen är 60 000 kg/mm2 eller ca 2,5
gånger högre än för härdat stål. Däremot är, som
framgår av ovanstående tabell, draghållfastheten
jämförelsevis låg. Fig. 10 visar hårdheten, mätt i kg/mm2,
för de ämnen, som ingå i den gamla Mohslp,
hårdhetsskalan. Som synes är det ett mycket stort hopp
mellan nr 9 och nr 10, korund och diamant. Mellan
dessa ämnen ligga hårdmetallföreningarnas hårdhet.
Enligt en annan skala3 anses korund hava ett
hårdhetstal av 1 000 enheter, diamant 140 000 enheter och
sintrad hårdmetall 20—30 000 enheter. Sistnämnda
.6
Fig. 10. Mohs’ hårdhetsäkala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
