Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
TEKNISK TIDSKRIFT
13 april 1935
Litteraturhänvisningar.
1. Fr . Skaupy : Metallkeramik, Verlag Chemie, Berlin
1930, 60 s. 8 :o.
i. C. J. Smithells : Tungsten, Chapman & Hall, London
1926, 167 s. 8 :o.
3. K. Becker : Hochschmelzende Hartstoffe und ihre
tech-nische Anwendung, Verlag Chemie, Berlin 1933, 227 s. 8 :o.
4. P. w. Sykes: Träns. Americ. Soe. Steel Treat. IS
(1930) 969.
5. S. L. Hoyt: Hard metal carbides and eemented
tungsten carbide, Träns. Americ. Inst. Min. Met. Eng., Inst. Met.
Div. (1930), 9—58.
6. F. Knepper: Die Fabrikation von Wolframdrähten für
elektrische Glühlampen und Radioröhren, Verlag Hachmeister
& Thal, Leipzig 1930, 111 s. 8 :o.
7. Ausschuss für wirtschaftliche Fertigung:
Hartmetall-werkzeuge, Behandlung und Verwendung (AWF 258),
Beuth-Verlag, Berlin 1934, 58 s. 8 :o.
8. E. Dinglinger : Erfahrungen mit Hartmetallschneiden,
Werksleiter 8 (1934), 166—169.
9. W. P. Sykes: Powder metallurgy as illustrated by
tungsten, Metal Progress 25 (1934), nr 3, 24—29.
10. F. Düftschmid, L. Schlecht, W. Schubardt: Die
technische Verarbeitung von pulverförmigem Carbonyleisen
nach dem Sinterverfahren, Ståhl u. Eisen 52 (1932), 845—49.
Diskussion.
Professor Carl Benedicks erinrade om den
österrikiske forskaren Streintz1 undersökningar för över 30 år
sedan rörande betingelserna för pressning till fast form
av pulverformigt material, vilka han då bl. a. fann vara,
att "pulvret skulle vara mörkfärgat och elektriskt
ledande". Redan länge har bronskol för elektriska
kontaktändamål framställts genom dylik pressning. Tal.
ville vidare påpeka, att volframs lämplighet som
glödtråd i glödlampor även beror på dess "vita färg", som
bidrar till metallens överlägsenhet över det svarta kolet
på grund av mera selektiv strålning. Slutligen begärde
tal. upplysning om huruvida det är bekant, om
thorium-och natriumoxidernas av föredragshållaren omnämnda
inverkningar på korntillväxten hos volfram vore
teoretiskt förklarade.
Civilingenjör K.-I. Skärblom begärde upplysning om
använda blandningstider för kobolt- och
volframkarbid-pulvren.
Dr-ing. Bonthron sade sig hava föga kännedom om de
nämnda tillsatsernas inverkan vid
hårdmetallframställ-ning utöver vad som anförts i föredraget. Beträffande
den omfrågade blandningstiden så avhänger den av
förfaringssättet, på vilket föredr. ej ingått och som måste
betraktas som fabrikationshemlighet.
Direktör Karl Sundberg begärde upplysning om den
nya, numera i U. S. A. tillverkade borkarbidens
egenskaper. Det uppgives, att den lär vara betydligt hårdare
än andra hårdmetaller. Tal. hade för Svenska
Diamant-bergborrningsaktiebolagets räkning stort intresse för
hårdmetaller och hade konstaterat livlig verksamhet pä
området f. n. Hårdheten är ej ensamt avgörande för
hårdmetallers användbarhet och det är därför av vikt
att ha tillgång till en enkel och för praktiska behov
lämpad provningsmetod. Borrbolaget använder sig av
ett sätt, bestående i att ett hårdmetallverktyg i svarv
tryckes med viss kraft mot en i svarven inspänd
borrkärna. Det under viss tid avsvarvade materialets vikt
betraktas sedan som mått på hårdmetallens godhet. Tal.
motsåg gärna upplysning om enkla, praktiska
provningsmetoder.
Dr-ing. Bonthron påpekade (autoreferat), att utom till
avverkningen och skärtrycket bör man taga hänsyn till
hårdmetallens avnötning. Då det gäller att avgöra olika
1 Fr. Streintz, Das Leitvermögen von gepressten Pulvern.
Samml. elektrotechn. Yorträge, Bd 4, Stuttgart 1903.
hårdmetallkvaliteters lämplighet för bearbetning av ett
visst material, kan man ej gå enbart efter enstaka
fysikaliska egenskaper, såsom t. e. hårdheten bestämd
genom Rockwellprovet. Dylika provningar böra
kompletteras genom praktiska bearbetningsförsök, om man skall
kunna göra bedömningen fullt rättvist.
Borkarbid lär framställas genom smältning av
bor-syra och kol, krossning och sintring under tryck.
Enligt uppgift användes den som slitskydd och ej för
skärning, på grund av dess stora sprödhet. Den är möjligen
hårdare än volframkarbid, men det torde vara osäkert,
om t. e. därav framställda sandstrålmunstycken
verkligen äro bättre.
Tekn. dr H. Sterky ville framhålla, att
pulvermetallurgien inom den elektriska industrien har mycket större
användning än föredr. anfört. Redan några år efter
världskriget började man i Tyskland och Förenta
staterna att tillverka pupinspolekärnor av järnpulver. I
Sverige upptogs tillverkningen för några år sedan och
f. n. importeras till vårt land flera tiotal ton järnpulver
årligen. Kornen, som hava en storlek av 2 till 10 fi,
förses med isolerande överdrag och pressas med 15 000
atm. tryck. Många olika typer pulver ha under årens
lopp provats med mer eller mindre gott resultat. I
fabrikation användes emellertid nu mest
järn-nickellegering-ar och karbonyljärn. Värmebehandling av pulvret
förekommer endast då järn-nickellegeringar ingå.
Civilingenjör A. Estelle (autoreferat) ville i
anslutning till dr Sterkys anförande fästa uppmärksamheten
på att I. G. Farbenindustrie med sin tillverkning av
karbonyljärn ej endast avsäg att täcka behovet av
finfördelat järn för pupinspolekärnor, utan tydligen hade vida
större planer. Enligt en längre uppsats i "Ståhl und
Eisen", 1932, hade man sålunda av dylikt järnpulver
pressat hela block om flera tons vikt och genom
passande bearbetning därvid åstadkommit sådan täthet, att
man av blocken kunnat valsa tunnplåt. Sistnämnda
förhållande hade intresserat tal. alldeles särskilt, enär han
själv för länge sedan framkommit med liknande förslag.
Under krigsåren, då tal. hade sin verksamhet förlagd till
Tyskland, hade man där av brist på koppar till slut tagit
sin tillflykt till vanligt elektrolytjärn för utförandet av
gördlar på artilleriprojektiler, i hopp om att kunna
utstansa den direkt ur platinerna, men därvid stött på
betydande svårigheter, och vid smältning hade järnet
förlorat sin mjukhet. Tal. hade då föreslagit att tillverka
ringarna av på säreget sätt åstadkommet elektrolytjärn,
som med största lätthet läte förmala sig till finaste
pulver, genom att pressa dem av sådant. Förslaget kom
dock aldrig till utförande under kriget, men senare
visade det sig vid försök genomförbart, då man i liten skala
lyckades komma till en spec. vikt av runt 7. Det
uttalades emellertid tvivel om möjligheten att ernå den för
valsning erforderliga tätheten. I. G. Farbenindustries
försök synas ha kommit dessa tvivel på skam. Tal. vore
nu mycket intresserad av att erfara, huru långt dessa
tyska försök sedermera avancerat. Att karbonyljärnet
är mycket dyrt vore en sak för sig.
överingenjör M. Tigerschiöld påpekade, att I. G.
Farbenindustrie omkr. år 1930 hyste stora förhoppningar pä
en tillverkning av handelsjärn enligt karbonylmetoden.
Det hela visade sig emellertid bliva för dyrbart, dels pä
grund därav, att tillverkningskostnaderna för
karbonyljärnet såsom sådant bliva höga, då det framställes vid
mycket högt tryck och dels sintringen av
karbonyljärnet till göt eller färdiga produkter måste ske i
skyddsgasatmosfär. Tal. ville instämma med
föredragshållaren beträffande de stora möjligheterna för en utveckling
av pulvermetallurgien som sådan.
H. C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
