Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄFTE 2
FEBR. 1935
TEKNISK TIDSKRIFT
*
BERGSVETENSKAP
Redaktör: ß.G. Markman.
INNEHÅLL: Något om asbest, av ingenjör Hans Diegmann. — Föreningsmeddelanden
Rättelse.
NÅGOT OM ASBEST.
Referat av en uppsats av ingenjör Hans Diegmann, Hannover.
(Forts. fr. sid. 88.)
Asbestens historia.
Den sidenlika glansen och den feta känseln vid
beröring av asbest giver ett starkt intryck av att
asbesten tillhör den levande naturen. Namnet
"Stein"- eller "Erdflachs" (sten- eller jordlin) tyder
emellertid på att man tack vare dess obrännbarhet
ställer den i stark motsats till alla organiska fibrer.
Det var just denna egenskap, som givit asbesten
dess namn och givit anledning till den höga
uppskattningen av mineralet i fråga.
Förmågan att motstå höga temperaturer delar ju
asbesten med många andra mineral. Dessa sakna
emellertid asbestens fiberstruktur. Därför äro de ej
så användbara som asbesten.
Asbestens första uppträdande i historien ligger
mycket långt tillbaka. Enligt prof. Darmstädter kan
man spåra den redan omkr. år 540 f. Kr. Pausanias
berättar då att bildhuggaren Kallimachos på Athenas
bildstod i Akropolis anbragt en gyllene lampa, vars
veke bestod av obrännbart stenlin. Av denna
anteckning framgår att Pausanias ansåg den vara av
organiskt ursprung.
Emellertid lära både kineser och egypter ha använt
mattor, vävda av asbest. Säkert fastställt är att
romarna redan f. Kr. till åtskilliga ändamål använde
den i Italien och på Cypern förekommande vackra
asbesten, vilken hade starkt sidenliknande glans och
bestod av långa lätt bearbetade fibrer. I Vatikanens
samlingar liksom också i många museer finnas
stycken av asbestvävnader, som dels tjänade som
likdukar vid bränningen av de döda och dels
användes såsom borddukar o. d. På Plinius tid var
asbesten så sällsynt att den hade större värde än guld.
Den betraktades då lika värdefull som pärlor.
Endast konungar och de förnämsta borgarna
brändes i likdukar av asbest. Även romarna ansågo, att
asbesten var av organiskt ursprung, trots att de just
tillgodogjorde sig dess egenskap att vara obrännbar.
Hos Plutarkos uppträder för första gången
beteckningen "asbesta", vilket betyder den
oförgängliga, osläckbara flamman, under det att romarna
betecknade den med "amiantus", vilket i form av
amiant ännu utgör de romerska språkens benämning
på asbest.
Omkr. år 1250 berättar Marco Polo, som genomreste
det stora Tartarriket, som utgjorde en del av
Ost-Sibirien, att lian där fått se kläder, som kunde
motstå eld. Befolkningen berättade, att de gjorts av
salamanderhud. Salamandrarna ansågos vara
eldfasta och salamandern användes t. o. m. av
alke-misterna som symbol för eld. Marco Polo forskade
emellertid efter materialets härkomst och erhöll
därvid så småningom så mycken kunskap däruti, att
han kunde beskriva utvinningen och beredningen
av de mineraliska fibrerna.
Under de följande århundradena synes
kännedomen om asbest liksom om av asbest framställda
föremål ha gått alldeles förlorad. Ända till
1700-talet saknas uppgifter om asbesten, även i länder,
där man under tiden tillvaratog och förädlade
asbestprodukter.
Omkr. 1700 har en professor låtit trycka sina
skrifter på eldhärdigt asbestpapper. Papperet var
motståndskraftigt men varken skriften eller trycket.
Därför fick asbesten ej någon större användning ur
denna synpunkt. Senare framställde en florentinsk
präst papp av asbest till bokpärmar och kort därefter
föreslog en italiensk vetenskapsman regeringen att
trycka och framställa sedlar av asbestpapper.
Regeringen ansåg dock att hållfastheten hos dessa
papper var för ringa och att denna synpunkt är den
■v iktigaste på pengar av detta slag.
Under senare tider meddelas mycket litet om
asbesten. Ledermüller skriver i sin år 1775 i Nürnberg
tryckta skrift följande om asbest:
Man findet hin und wieder in
Naturaliensamm-lungen und Kunstkabinetten Papiere und Leinwand
von gesponnen oder zubereitenen Asbest unter
dem Titel: ’charta asbestina’, ferner unter
’sala-mandra’, ’linum asbestinum" usw. Es ist aber in der
Tat kein gar zu grosses Geschrey von diesen Natur
Kunststücken zu machen. Ein oder zweymal halten
sie wohl zur Noth die Feuerprobe aus, dann ist die
Rarität verloren. Die Ursach ist die
Zusammen-setzung und Vermischung anderer Dinge, welche man
nöthig hat, um den gestossenen Asbest zusammen
zu halten, dass er einem Papier ähnlich werde."
Därpå ger han ett recept på tillverkning av
asbestpapper ur vanligt papper och asbest. Han
omnämner också med stöd av andra publikationer, huru
man tillsätter olja för att göra asbesten mjuk vid
spinning och huru fibrer av hampa även vävas in i
den.
Så småningom upptog emellertid vetenskapen till
behandling de egendomliga fysikaliska och kemiska
egenskaperna hos asbesten och Torbern Bergman
giver i sin avhandling "De terra gemmarum",
utgiven åren 1777—82, metoden för undersökning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:17:43 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1935b/0091.html
