- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1935. Elektroteknik /
11

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Jan. 1935 - Insänt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2 febr. 1935

E LEKTROTEKNIK

11

«=-80 100 = -2,40 kV

& = -50IÖÖ = -1’50 kV

Försummas a- ocli 62 fås således

ö as — 2,40 kV.

Man får således i detta fall en spänningsstegring av
2,4 kV i linjen och spänningen i generatorändan måste
pressas ned till 97,6 kV vid 100 kV i mottagningsändan.

Enligt A. betraktas endast 1 km av ledningen och då
lämpligen den som ligger närmast mottagningsstationen.
Den kapacitiva genereringen på 1 km av ledningen är
0,03 MS, som delas upp i två delar som förut

MW — 0, M S — 0, y2 co c Æ?2 = 0,oi5 M S, r = 0,25 och
x = 0,4 ohm

0,015

« = _ 0,4. ^ = .

0,006

Fig. 1.

För en viss linje med längden l och en viss överförd
effekt kan man således enligt ovan skriva såväl a som
ö under formen

Al —B 12

där kapacitetens inverkan representeras av andra
termen, och för såväl de aktiva som de reaktiva förlusterna
fås ett uttryck av formen

Å-\ l — Bi 12 + Ci V

där kapacitetens inverkan motsvaras av andra och
tredje termerna.

Spänningsfallskomposanterna såväl som förlusterna
äro som synes direkt proportionella mot linjelängden
endast under den förutsättning, att linjens kapacitiva
generering är så obetydlig i förhållande till den reaktiva
linjebelastningen i mottagningsändan, att den helt kan
försummas. Detta är emellertid endast möjligt vid
korta linjer med relativt låg spänning.

Att som A. anger göra beräkningarna och upprita
diagram för en linjelängd av 1 km för att sedan
multiplicera därur erhållna värden på spänningsfall och
förluster m. m. med totala linjelängden leder till
fullständigt felaktiga resultat när det gäller kraftlinjer
av någorlunda längd och som arbeta med hög spänning.

Den enda motiveringen att använda ett dylikt
diagram för enhetslängden, ur vilket man bestämmer
spänningsfall och förluster per km längd av ledningen torde
vara att man besparar sig arbetet med att beräkna och
upprita ett flertal diagram, om man har att undersöka
linjer med samma data och som arbeta med samma
spänning, men som äro av olika längd. Då emellertid
linjens inmatning av reaktiv effekt är proportionell
mot linjelängden inses utan vidare, att den reaktiva
linjebelastningen blir i hög grad beroende av
ifrågavarande linjes längd och därigenom blir ju den fördel,
som A. tror sig vinna med ett diagram för
längdenheten alldeles illusorisk. Ett exempel torde bäst
belysa detta förhållande.

En kraftledning av 200 km längd och med 70 mm2
linor av koppar skall i mottagningsändan hålla en
spänning av 100 kV. Linjens data är r = 0,25 ohm/km och
fas, x = 0,4 ohm/km och fas samt coC — Z- 10—6 ohm/km
och fas. Den kapacitiva genereringen för hela linjen
är praktiskt taget 6 M S, som med mycket god
approximation och som A. mycket riktigt anger, kan anses
koncentrerad med hälften i varje ända av ledningen.

Först undersökes förhållandena i tomgång,
således MW = 0, MS = 0, % ca CE2 . 3 MS, R = 50 och
x = 80 ohm.

100

kV/km

b Sä Ci = — 200 •

0,006
100

= — 0,012 kV

motsvarande en spänning i generatorändan av ca 99,99
kV.

Kär ger således den av A. angivna metoden ett
"spänningsfall", som är 200 gånger för litet.

Vid planreglering, dvs. då E — Egj måste man för att
kunna hålla uppe spänningen i generatorändan i
mottagningsändan ansluta drosselspolar till en effekt av 3 MS.

Räknar man därvid enl. A. finner man, enär M W = 0,
MS— 3

72 CO C E2 = 0,0015

a = 0.4 •

3

• 0,015 1,2

. OD ’

100 100

dvs. man skulle på detta sätt praktiskt taget kunna
försumma linjekapaciteten.

1 2

. Således ett spänningsfall i linjen av 200 • -g- = 2,4 kV

mot i verkligheten 5 = 0; generatorspänningen således
102,4 kV i stället för 100’ kV.

Betrakta slutligen ett fall, då den uttagna effekten i
mottagningsändan är 8 MW vid eos<p = 0,8; det
reaktiva effektbehovet är således 6 M S.

MW = 8, IiS=6i y2 wCE’2 = Z, R — 50 och x —
= 40 ohm.

« = 50.100 + 80

6 — 3
100

6,40

80 •

100

-a 6-3 ,
’ 100 =4’90

Eg = V( 106,40)2 + (4 90)2 = ] 06,51
dvs. ett spänningsfall av 6,51 kV.

Enligt A. får man

MW— 8, MS = 6, y2 co c E* — 0,015, r = 0,25 och
x = 0,4 ohm/km.

8 „ 6 — 0,015
« = 0,25. 100 + 0,4. 100 — 0,044

således <5 = 200 • 0,044 = 8,80 kV, dvs. ett värde, som med
ca 3’5 % överstiger det rätta.

Till sist må påpekas, att även om man bortser från
kapaciteten, beräkningar och diagram, som uppgjorts
för 1 km längd av linjen, ej med fördel kunna slås ihop
med transformatordiagrammen till ett gemensamt
diagram t. e. då man önskar veta totala spänningsfallet
resp. förlusterna i en överföring. En dylik
sammanslagning är givetvis endast möjlig under förutsättning
att transformatorernas procentuella spänningsfall resp.
kortslutningsspänning äro proportionella mot linjens
längd och ett sådant förhållande torde näppeligen
förefinnas vid i praktiken förekommande överföringssystem.

Thorsten Erlandsson.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:17:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1935e/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free