Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Febr. 1935 - Insänt - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
TEKNISK TIDSKRI F T
5 jan. 1935
terialet skall vara 30 à 40 gånger så stor som
ledningsförmågan i det sämre ledande materialet för att
ifrågavarande maximi- och minimipunkter skola uppkomma
Vid mindre förhållandetal, alltså i mera homogent
material, får kurvan hela tiden en stigande karaktär.
Minskas mängden av det mera ledande materialet,
måste förhållandet mellan ledningsförmågorna ändras i
ännu högre grad för att maximi- resp. minimipunkterna
skola framkomma. Om förhållandet mellan cio och cii
icke längre är som nyss antagits 1 utan i stället ett stort
tal n samt förhållandet mellan oi och 02 är måste «
vara större än ca 8 n för att maximi- resp.
minimipunkterna skola uppkomma.
Genom mycket naturliga och nära till hands
liggande antaganden är det alltså möjligt att förklara olika,
experimentellt erhållna kurvor. Pä samma sätt kan ett
uttryck erhållas för skenbara dielektricitetskonstanten.
Jag hade för min ifrågavarande artikel icke beräknat
denna, men skriver här nedan resultatet ur mina gamla
anteckningar.
Om e är den skenbara dielektricitetskonstanten för
det sammansatta dielektrikat, erhålles:
__ 4 (ii Ei 022 + 4ft2 £2 O- 1+v2 £1 £2(61 r<2 + e2 flil
~ 4 (ffi «i + ff7ö7)8 + V (£1 »,. -Ma </,)»
Är v mycket stort, erhålles helt enkelt
£1 £2
£ =–(a i -f «2)
£l«2 + t’2«l
Är v litet, erhålles i stället
£l ÖS2 ai + £2 02, 02 , , ,
g=S (g> Ot+flf ai)* (a, + "2)
(3)
(4)
I förra fallet blir s helt enkelt ett slags medelvärde
mellan de olika materialens dielektricitetskonstanter, i
senare fallet blir den skenbara dielektricitetskonstanten
även beroende av ledningsförmågorna.
Då fasta isolationsmaterial, även om de icke såsom
exempelvis bakelitpappersmaterial och liknande äro
skiktade, i varje fall alltid ha en inhomogen struktur,
förefaller det mig som om förklaringen av de
dielektriska anomalierna genom antagandet av olika
ledningsförmåga resp. dielektricitetskonstant i olika delar
av materialet är den mest naturliga, och att dipolteörien
så till vida är tämligen överflödig. Kanske ligger
förhållandet något annorlunda till vid vätskor. Det är
emellertid att märka, att teorien icke säger någonting
angående storleken av de uppträdande
inhomogenite-terna. De kunna egentligen vara hur små som helst,
även av molekylär storleksordning, i så fall måste ju
även vätskor betraktas som inhomogena. Det förefaller
mig som om förklaringen till att inhomogenitetsteorien
resp. dipolteorien ge samma resultat beror på att de,
när vi komma ner till molekylära förlopp, egentligen äro
identiska. Den hypotetiska växlande orienteringen av
de antagna dipolerna i fältets riktning torde i själva
verket även kunna uppfattas som en ledningsström inom
områden av molekylär storleksordning. Under sådana
omständigheter måste resultaten av teorierna i själva
verket bliva identiska. (Denna hypotetiska orientering
av de ifrågasatta dipolerna är, såsom även Thorburn
framhåller, ej att förblanda med den förlustlösa
polarisationen inom atomerna, vilken är ansvarig för
utbildningen av de normala dielektriska egenskaperna,
som ge sig tillkänna genom en för visst material given
oföränderlig dielektricitetskonstant.)
När det gäller att med ledning av ifrågavarande
formler komma under fund med byggnaden av verkliga
isolationsmaterial, finner man, att det i allmänhet är
nödvändigt att antaga väsentligt mindre än a2, dvs. det
mera ledande materialet upptagande en mindre volym
än det sämre ledande. I annat fall erhålles ett större
värde på förlusterna i närheten av kurvans vändpunkter
än som är vanligt, åtminstone vid goda
isolationsmaterial, och en dielektricitetskonstant som varierar för
mycket med frekvensen. Emellertid är väl detta
antagande något som i och för sig är det mest naturliga.
I vissa fall torde det dock vara riktigare att antaga att
ax är väsentligt större än a2. Med detta antagande kan
man, som ekv. (3) och (4) visa, förklara en stor
variation i dielektricitetskonstanten med frekvensen, såsom
exempelvis är fallet med vatten. I detta fall tvingas
vi visserligen att antaga mycket stora förluster hos
materialet ifråga, men så är ju även i verkligheten
förhållandet med vatten och överhuvudtaget med flertalet
av de vätskor, som ha en abnormt stor
dielektricitetskonstant vid vanliga tekniska frekvenser.
Västerås den 8/1 1935.
Ragnar Liljeblad.
Herr Redaktör!
Med stort intresse har jag tagit del av dir.
Liljeblads ovanstående inlägg.
Jag beklagar, att jag utan närmare efterforskningar
accepterat den vanliga åsikten om Wagner som
upphovsman till teorien för värmegenomslaget. Det vore
enbart glädjande om dir. Liljeblads inlägg kunde
bidraga till att denna åsikt allmänt beriktigades.
Vad Wagners insats i fråga om den s. k.
Maxwell-Wagnerska hypotesen beträffar medgives, att dess
teoretiska värde är diskutabelt. Närmast är det väl den
impuls till fortsatt arbete Wagner givit, som förorsakat,
att hypotesen dock i den elektrotekniska
världslitteraturen går under namn av den Maxwell-Wagnerska. Har
månne ej även dir. Liljeblad vid utarbetandet av sin
ovan relaterade teori omkring år 1915, må vara
omedvetet, rönt inflytande av Wagner? Dir. Liljeblads teori
är ju i sak endast en fullständigare utformning av de
tankegångar, som ligga till grund för den
Maxwell-Wagnerska hypotesen.
Dir. Liljeblad säger på ett ställe i ovanstående
inlägg: "För att erhålla a som funktion av temperaturen
antaga vi att 01 resp. liksom fallet är med den
lik-strömsmätta ledningsförmågan växer med en viss
potens av t." Ehuru saken är oväsentlig i detta
sammanhang, vill jag dock påpeka, att ledningsförmågan enligt
nyare åsikter och mätningar ej varierar med en potens
ß
av t utan som e i’ vilket jag omnämnt i min artikel.
Denna senare form har starkt stöd i nyare statistiska
teorier för materiella fenomen och stämmer väl så bra
med experimentella resultat som den rent empiriskt
erhållna potenslagen.
Vad beträffar tillämpningen på vätskor av den av
dir. Liljeblad utarbetade teorien är den givetvis en lika
användbar arbetshypotes som Debye’s teori så länge den
kan anpassas till faktiska mätresultat. Att detta är
möjligt med teorier vilande på grundväsentligt skilda
åskådningssätt sökte jag framhålla i min artikel, och
att det därför på sakernas nuvarande ståndpunkt är
omöjligt att ge definitivt företräde åt någotdera
åskådningssättet.
Stockholm den 13 jan. 1935.
Ralf Thorburn.
NOTISER
Världens starkaste elektromagnet. Som redan
meddelats i dagspressen har Asea nyligen fullgjort
leveransen av en elektromagnet med tillhörande motorgenerator
till prof. Svedbergs institution vid Uppsala universitet.
Då magneten, samtidigt som den med full rätt gör
anspråk på rubrikens epitet, uppvisar en
materialutnytt-ning, som vida överträffar vad man uppnått vid äldre
konstruktioner av liknande art, torde en kort
beskrivning av densamma erbjuda intresse.
Magnethuset (fig. 1) utgöres av en cylinderliknande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
