Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1935 - Fjärrmätning och dess användning inom kraftverksindustrien, av Sven Svidén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\
2 febr. 1935
E LEKTROTEKNIK
53
sändarens visarställning svarande slutläge. Där
fastlåses mottagningsinstrumentets visare tills nästa
impuls inkommit. Systemet medger således inte
kontinuerlig mätning, men tiden mellan två impulser
kan vid hittills utförda system nedbringas till fem
sekunder. Impulstidsystemet lämpar sig därför icke för
sådana mätvärden, som variera alltför hastigt.
Systemet passar därför bra för alternerande
överföring av flera mätvärden på samma kanal, t. e.
energivärden under vissa tidsperioder, vattenstånd osv.
Impulsfrek venssystemet är närmast anpassat för
överföring av effekt- och energivärden. Sändaren
utgöres nämligen av en mätare med
kontaktanordning, som avger ett visst antal impulser per varv.
Då mätarens varvtal är proportionellt mot effekten,
blir även den avgivna impulsfrekvensen
proportionell häremot. Med vissa konstgrepp kan metoden
även användas för fjärröverföring av andra storheter
än effekt- och energivärden.1
Mottagarinstrumentet är för energimätning
utformat till ett impulsräkneverk och för effektmätning
till en anordning, där impulsfrekvensen
transformeras till en visarställning. Brown Boveri använder
för detta ändamål en anordning, som räknar antalet
impulser under viss tid. Detta impulstal, som
motsvarar medeleffekten under tidsperioden, bestämmer
utslaget hos mottagningsinstrumentets visare. Asea,
Siemens och Westinghouse använda för effektmätning
en kondensator, som via ett relä växelvis laddas och
urladdas i takt med de inkommande impulserna.
Laddningarna passera ett starkt dämpat mätinstrument,
vars utslag blir proportionellt mot antalet
laddningar per tidsenhet, dvs. mot impulsfrekvensen och
därmed mot den uppmätta effekten.
AEG använder en s. k. impulskompensator som
mottagare. Denna verkar som ett slags
synkronmotor, som drives med den inkommande
impulsfrekvensen, och i sin tur genom en elektrisk koppling
reglerar varvtalet hos en
likströmsampertimme-mätare. Genom denna anordning erhålles en
likström, som är proportionell mot impulsfrekvensen,
dvs. mot effekten vid sändaren. Man behöver därför
endast koppla in ett likströmsinstrument i kretsen,
så kan dettas utslag graderas direkt i effekt vid
sändaren.
Vid impulsfrekvenssystemen kommer visserligen
mottagarens visare att röra sig kontinuerligt, men
den kommer att ha en viss eftersläpning på grund
av dels trögheten hos sändaremätaren, dels den rätt
höga dämpningen hos mottagningsinstrumentet.
Hastigt pendlande effektvärden komma därför att
utjämnas. Arbetar man med höga impulsfrekvenstal,
som t. e. Siemens med maximalt 12 impulser per
sekund, erhålles mindre eftersläpning mellan
sändare och mottagare. Om sändareffekten momentant
ändras från 0 till 100 % dröjer det endast ca 3
sekunder till dess mottagningsinstrumentets utslag ökat
till 100 %. Vid denna höga impulsfrekvens inträda
dock komplikationer, om man samtidigt önskar
i Viel överföring’ av spänning utföres sändarmätaren med
två spänningsspolar, varvid dess varvtal och därmed
impulsfrekvensen blir proportionell mot kvadraten på spänningen.
Vid överföring av växelström konstruei’as analogt en
amper-kvadratmätare eller också likriktas strömmen och tillföres en
ampertimmemätare, då varvtalet blir proportionellt mot
strömmens effektivvärde. Se f. ö. TT Elektroteknik 1931, sid. 96.
WuW
Fig. 4. Verkningssättet hos AEG:s impulskompensator. Inkommande
impulser åstadkomma via relä 1 växelvis magnetisering av polerna 5
och 6. Därigenom vrides tandhjulet 4 ryckvis framåt en poldelning per
impuls och blir ett slags synkronmotor driven av impulsfrekvensen. En
tillkopplad varvräknare anger energimängden. De i magnetankarets
4 rotation medföljande släpborstarna 7 ligga an mot kollektorn 8. Allt
efter den lamell, som gör kontakt, är olika stort motstånd 9 inkopplat
i serie med ampertimmemätaren 13, som över utväxlingen 11—12
vrider 8 runt åt samma håll som 4. Om «8 (= varvtalet hos 8) avviker
från «4, ändras det inkopplado motståndet 9, så att »i13 och därmed nt
ändras mot n4. Den elektriska kopplingen åstadkommer därför ns = n4.
Strömmen i 13, som är proportionell mot «13, blir sålunda proportionell
även mot ni och därmed mot impulsfrekvensen. Utslaget hos
instrumentet 15 blir därför proportionellt mot effekten vid sändarmätaren.
räkna impulserna för energimätning. AEG föredrar
därför att normalt använda ett lägre
impulsfrekvenstal, maximalt 2,5 impulser per sekund, och får då
ingen svårighet att räkna impulserna. Den lägre
impulsfrekvensen medför dock en något större
eftersläpning vid effektöverföringen. Den maximala
impulsfrekvensen kan dock ökas till 5 impulser per
sekund och då nedgår eftersläpningen till
storleksordningen en sekund, då sändareffekten momentant
ändras från 0 till 100 %.
Vid impulsfrekvenssystemen är det lätt att
anordna automatisk summering av flera från olika håll
inkommande mätvärden; det gäller ju endast att
summera likströmmar. Impulstidsystemen lämpa
sig ej så bra för detta ändamål. Av det sagda
framgår emellertid, att impulstidsystemet har
företräden i andra hänseenden och båda systemen torde
därför komma att finna användning vid sidan av
varandra allt efter karaktären av de mätvärden, som
skola överföras.
Jämförelse mellan telefonledning och kraftledning som
bärare av mätkanaler.
Jag har redan framhållit, att de mätkanaler, som
det här är fråga om, äro principiellt desamma, vare
sig man hyr in sig i en telefonledning eller man
använder den egna kraftledningen såsom bärare av
mätkanalen. Det ligger sålunda i sakens natur, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
