Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1935 - Komplettering av det praktiska måttsystemet och denna frågas läge inom I. E. C., av John Wennerberg - Fördelning av ett elverks fasta kostnader på olika abonnenter eller abonnentgrupper, av Enar Eskilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 febr. 1935
E LEKTROTEKNIK
71
icke rationaliserade skrivsätt äro lagen för en
magnets dragkraft:
„ B2 A
F=––––
8 n fi o
den magnetiska energien per volymsenhet i vakuum:
W_fi0H!i_HB_ "B2
V 8 jt 8 n 8 TI [i o
och sambandet mellan B, H och J
(magnetiserings-intensiteten):
B = /j,H = ju0H 4nJ = 4nx)H
1 A fl - flo
fl — flo + * = ,
i n
som för J = 0 blir
B=fi0H
Den praktiska enheten för magnetisk flux,
"voltsekund", har ansetts böra få ett egennamn. Vid mötet
i Paris 1933 föreslogs namnet "weber", vilket förslag
hittills mottagits välvilligt på alla håll.
Frågan huruvida magnetomotorisk kraft i det
praktiska systemet skall definieras som enbart
ampere-varvtalet eller om faktorn 4 n skall hänga med,
upprullar hela rationaliseringsspörsmålet och är därför
särskilt ömtålig. I London 1931 röstade 4 länder
mot och 3 länder för 4 n, emedan 2 länder nedlade
sin röst. I Paris 1933 beslöts att tillsvidare lämna
denna fråga öppen.
I Paris fattades emellertid enhälligt följande
resolution: -UP^I
Sektion B av rådgivande kommitté nr 1 för
nomenklatur, som med stort intresse åhört prof. Giorgis
redogörelse för MKS-systemet–-, har beslutat
anmoda de nationella kommittéerna att framlägga
sina åsikter om utsträckande av den nuvarande
serien av praktiska enheter inom elektrotekniken till
ett konsekvent system, vilket till sina grundenheter
för längd, massa och tid har metern, kilogrammet och
sekunden, och som fjärde grundenhet har antingen
det motstånd, som definieras som exakt 109
cgs-en-heter, eller motsvarande permeabilitetsenhet.1
Så står nu saken. Vid midsommartid i år
sammanträder ånyo I. E. C. Under tiden har prof. Giorgis
memorandum utkommit, där han avråder från att
definiera den fjärde grundenheten med hjälp av
cgs-systemet och i stället förordar den självständigt
definierade ohmen. Det ser ut som om frågan om den
fjärde grundenheten och frågan om rationalisering
skulle bli de svåraste nötterna att knäcka.
Ser man frågan rent praktiskt — och namnet
praktiska enheter bör väl icke blott vara ett tomt ord
— är strängt taget allt vad som behövs dels ett
konstaterande av att vissa välkända enheter kunna
sammanslås till ett enhetligt system, dels skapandet
av lämpliga namn för ett par lättdefinierade enheter
som utfylla systemet. Den praktiska vinsten av
dessa åtgärder måste anses odisputabel, men faran är
att det i diskussionen göres alltför stort nummer av
enskildheterna och att "barnet blir utkastat med
badvattnet".
En omständighet av största vikt, men som tyvärr
icke kan väntas underlätta sakens behandling, är att
I. E. C. i dessa frågor etablerat samarbete med den
internationella fysikerunionen. Man får hoppas att
frågans karaktär av "teknisk" och "praktisk" icke
därigenom blir bortskymd.
i Det har av misstag kommit att stå: "eller motsvarande
värde på den magnetiska permeabiliteten för vakuum", vilket
från svenskt håll rättats.
FÖRDELNING AV ETT ELVERKS FASTA KOSTNADER PÅ
OLIKA ABONNENTER ELLER ABONNENTGRUPPER.
Av Enar Eskilsson.
Redan 1892 hade Hopkinson kommit till insikt
om att ett elverks fasta kostnader ej böra påföras
abonnenterna efter förbrukningens storlek utan på
annat sätt, och föreslog, att kostnadsfördelningen
skulle göras efter anslutningsvärdet. Med fasta
kostnader menas i detta sammanhang alla sådana
kostnader för kraftförsörjningen, som ej kunna hänföras
till rena abonnentkostnader (försäljningskostnader),
såsom kostnader för mätning, debitering o. dyl., eller
till rena energikostnader, som stå i direkt samband
med energiproduktionen. De s. k. fasta kostnaderna
innefatta alltså förvaltnings- och kapitalkostnader,
vidare underhållskostnader i huvudsak, alla
beredskapskostnader, omfattande även en hel del
driftkostnader etc.
Tio år senare framställde Wright den principen,
att de fasta kostnaderna skola bäras av
abonnenterna i proportion till deras andel i verkets
maximibelastning. Gentemot denna princip ha flera metoder
för kostnadsfördelningen framförts i syfte att även
abonnenter, som ej deltaga i maximieffekten, skola
få bära en del av de fasta kostnaderna. Sålunda
utgick Knight från abonnentgruppens maximieffekt
oberoende av tiden för dennas inträffande. Ett
flertal andra mer eller mindre lyckliga förslag ha
framställts för att få till stånd en så långt möjligt rättvis
behandling av olika abonnenter och
abonnentgrupper. I det följande skall i korthet redogöras för
några metoder, som under de senare åren kommit
till användning i Förenta staterna och som måhända
kunna ge några nya synpunkter på problemet. Den
framställda kostnadsfördelningen avser givetvis icke
detalj distribution utan olika abonnentgrupper eller
större abonnenter, vilkas kraftuttag äro fullständigt
kända. Den kan även tillämpas på olika
karakteristiska slag av konsumtion, om man känner de olika
genomsnittliga belastningskurvorna.
Först må erinras om en metod, som uppställts av
Eisenmenger. Den kan formuleras sa, att kostnaden
för varje kW skall delas upp mellan dem, som
använda den proportionellt mot den tid, var och en
utnyttjar den. Metoden åskådliggöres bäst genom
ett exempel. Antag att vi ha 6 anslutna abonnenter,
A, B, C, D, E och F med belastningskurvor enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
