- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1935. Elektroteknik /
111

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1935 - Notiser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

3 aug. 1935

ELEKTROTEKNIK

. 111

vägsföretag låtit bygga ett 6-vagnars tåg, utrustat med
900 hkrs dieselmotor och avsett för samma
maximalhastighet som ovan nämnts. Tåget är sammansatt av
motorvagn, post- och bagagevagn, tre sovvagnar och
restaurationsvagn. Det tillryggalade i okt. 1934 sträckan
från Los Angeles till New York på 57 timmar, vilket är
rekord. Detta representerar emellertid ej sista fasen av
utvecklingen: man har gått vidare upp till 9-vagnarståg,
drivna av 1 200 hkrs motorer och avsedda för reguliär
trafik mellan Chicago och västkusten. Tvenne dylika
utrustningar äro f. n. i arbete. Slutligen är att nämna
"the flying yankee", för Boston & Maine Rrd, som är
den sista länken i kedjan av strömlinjeformade tåg i
U. S. A. och utgöres av en trevagnarskombination, driven
av en 600 hkrs motor. (Se fig.)

Det är förklarligt, att strävandena att nedbringa
konstruktionsvikten även nödvändiggjort förändringar i
fråga om den elektriska utrustningen. Sålunda har
vikten av motorerna nedbringats från 12,5 till 6,5 kg
per hästkraft, samtidigt som generatorernas vikt
reducerats ungefär i samma proportion, dels på grund av de
högre varvtalen på dieselmotorerna, dels på grund av
konstruktiva förändringar. Även i fråga om
apparaturen har samma tendens gjort sig gällande.

Kraftöverföring med högspänd likström. Efter det
under högspänning introducerade Glesumsystemets
sortie kan rubriken måhända förefalla post festum,
åtminstone inom svensk elektroteknik. Ämnet hör
emellertid till dem, som alltid kunna påräkna intresse och i alla
tider höljts av en viss nimbus. Redaktören erinrar sig
med vilken spänning han på sin första utländska
studieresa för ca 30 år sedan besåg Thury’s första seriesystem
i drift. Det var utan tvivel en för sin tid ovanligt djärv
teknisk bragd. Några år senare berättade Thury om det
förslag han räknat med för överföring av Niagarakraft
till New York. Därav blev emellertid intet. Sedan dess
har ämnet åtskilliga gånger varit på tapeten, ibland
under vederhäftiga formei-, men kanske lika ofta
diskuterat på ett mera verklighetsfrämmande sätt. Den
uppfattning, som under årens lopp stadgats, torde väl
vara den, att systemet skulle kunna erbjuda fördelar
vid överföring av stora kraftbelopp på långa avstånd,
medan för själva distributionen växelström som
hittills skulle komma till användning. Med den tendens
mot nationell isolering, som starkt gjort sig gällande
på alla håll under de senare åren, synes emellertid mera
internationellt anlagda projekt betr. kraftöverföring i
jätteskala under medverkan av olika länder segla i
stark motvind, och något mera trängande behov i denna
riktning kan knappast ännu anses föreligga.

En intressant överblick över ämnet har nyligen
lämnats i E. T. Z. av Mathias1. Denne författare
diskuterar här ganska ingående såväl omformningsproblemet.
som överföringen med alla dess detaljer, luftlinjer,
isolatorer, kablar, ställverk och strömbrytare, samt
anknyter till sist några överväganden beträffande
driftsäkerhet och ekonomi. Uppsatsen är läsvärd.

I fråga om den högspända likströmmens alstring
utgår M. från nödvändigheten av att som hittills använda
trefasmaskineri. För omformningen kunna flera
möjligheter tänkas, ehuru ingen ännu utvecklats till
användbarhet i stort. Mest lovande anser förf. Marx’
ljusbågsomformare vara2, då den utan större svårigheter
synes kunna arbeta med såväl höga spärrspänningar som
stora strömstyrkor, efter vad fortsatta laboratorieförsök
hava givit vid handen. Därnäst ställer M.
kvicksilverlikriktaren, som man lyckats försöksvis bygga för upp
till 60 kV vid 2 000 kW. De mekaniska systemen hava
däremot hittills varit föga framgångsrika.

1 E. T. Z. 1935, häfte 22, sid. 601.

2 Elektroteknik, 1932, sid. 185: ljusbågsomformare och
deras användning1 för kraftöverföring- medelst likström på
stora avstånd, av H. Göschel, Braunschweig.

överföringssystemet kan ordnas på flera sätt, av vilka
förf. till sist — under det välbetänkta förbehållet, att
man lyckas tillfredsställande ordna upp för
svagströms-störningar m. m. — som huvudalternativ utväljer
enle-dare med jord som återledning. Förluster m. m.
diskuteras emellertid för samtliga alternativ.

I fråga om isolatorer och kablar påpekar förf.,
delvis med stöd av utförda försök, de väsentliga fördelar,
som likströmmen erbjuder gent emot växelströmmen.
Av intresse är, att ur isolationssynpunkt jordning av
positiva polen är att föredraga. Koronaförluster äro
mindre vid likström än vid växelström med samma
effektivvärde, och reduceras ytterligare vid
enledare-system.

Den dunkla punkten i överföringssystemet är
strömbrytarfrågan. Här saknas ännu i betänklig grad nödiga
erfarenheter, vilket är desto mer allvarsamt, som
likströmmens brytförhållanden utan tvivel äro väsentligt
svårare än växelströmmens. Man har understundom
tänkt sig att ett överföringssystem med högspänd
likström skulle kunna arbeta utan brytare på
likströmssidan, men M. anser på goda grunder att detta i
längden icke kommer att visa sig tillfredsställande med
hänsyn till de krav som komma att ställas på
sektionering av system med flera mottagningsstationer vid
inträffande fel etc. Här återstår följaktligen ett
omfattande experimentarbete.

Till sist diskuteras frågan om kortslutssäkerhet,
varvid med rätta påpekas den utomordentliga vikten av
omformningsmaskineriets pålitlighet i detta hänseende.

En unik kraftledning. Pennsylvania Rrd bedriver
med ali energi elektrifiering av sitt vidsträckta system.
Den senaste länken i elektrifieringsprogrammet är
sektionen New York—Washington, efter vars fullbordande
järnvägsbolagets elektriska linjer tillsammans utgöra
nära 3 200 km eller mer än en tredjedel av samtliga
elektrifierade linjer i U. S. A. Nära 700 tåg per dag
komma att trafikera detta system, med ett totalt
kilometertal av ca 56 000.

Energileveransen ombesörjes av ett flertal
kraftföretag. En av de intressantaste anläggningarna i detta
sammanhang är den kraftledning som byggts för
inmatning av kraft söder om Perryville, Md. Denna be-

Fig. 1. Bärstolpe för 132 kV 4-dubbel enfasledning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:17:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1935e/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free