- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1935. Elektroteknik /
145

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. Okt. 1935 - Elektricitetens användning i jordbrukets tjänst, av H. Edholm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HÄFTE 147

SEPT. 1935

TEKNISK TIDSKRIFT

*



ELEKTROTEKNIK

RcoaxtöriJuuus Körner

INNEHÅLL: Elektricitetens användning i jordbrukets tjänst, av H. Edholm. — Den moderna televisionen, av
K. W. Lindman. — Förlustbestämning vid kvicksilverlikriktare, av J. Körner. — Förenta staternas kraftindustri,
av A. G. Arnold. — Insänt. — Notiser. — Litteratur. — Föreningsmeddelanden.

ELEKTRICITETENS ANVÄNDNING I
JORDBRUKETS TJÄNST.

Av H. Edholm.

Det svenska jordbrukets elektrifiering
genomfördes i stort sett under åren 1917—1921 och
omfattar för närvarande ca 1 700 000 hektar dvs. hälften
av landets hela odlade areal eller tre fjärdedelar av
den areal, som för närvarande anses elektrifierbar.

Något mer än en tredjedel av landets elektrifierade
areal får sitt kraftbehov fyllt från de statliga
kraftverken under vattenfallsstyrelsens förvaltning. i
övrigt ombesörjes kraftdistributionen till jordbruket av
ett flertal privata kraftföretag av varierande storlek.
Den genom vattenfallsstyrelsen utförda
jordbrukselektrifieringen har varit och är alltjämt vägledande
även för de övriga delarna av landet. Följande
redogörelse, som närmast avser förhållandena inom
vattenfallsstyrelsens distributionsområde, kan
därför anses representativ för landet i dess helhet.

.-. ...

Organisation.

i stort sett ombesörjes detalj distributionen av
andelsföreningar, varje omfattande i medeltal ca 2 000
har odlad jord eller ca 100 medlemmar.
Distributionsföreningarna inköpa kraften engros på lämplig
punkt inom sitt område, vanligen vid 3 300 voit
spänning, distribuera den och nedtransformera den i
ett antal över distributionsområdet spridda
transformatorstationer till 220 voit och försälja den i detalj
vid mätare hos de enskilda konsumenterna,
andelsägarna.

Föreningarna äro i allmänhet tillfredsställda med
detta system i känslan av att deras medlemmar icke
få kraften fördyrad genom någon okontrollerad
mellanhand, och att driften av dem själva ordnas på
billigt sätt. För att detta föreningssystem skall bliva
riktigt uppfattat må emellertid framhållas, att i fråga
om vattenfallsstyrelsens föreningar styrelsen
utarbetat de stadgar, som tillämpas i föreningarna, samt
projekterar och kontrollerar de ortnät, som
föreningarna bygga, att respektive föreningar förbinda sig att
följa dessa stadgar och att tillämpa av
vattenfallsstyrelsen godkända taxor, att vattenfallsstyrelsen
kostnadsfritt tillhandahåller föreningarna
bokföringsböcker, särskilt uppgjorda med hänsyn till föreningarnas
verksamhet, samt i övrigt erforderlig
formulärsamling och att vattenfallsstyrelsen biträder
föreningarna med budgetförslag, taxeförslag, bokslut m. m.

Starten.

Jordbrukselektrifieringens egentliga startperiod
under krigs- och efterkrigsåren kännetecknades av
brist på förstklassig ledningsmateriel, med höga
materialpriser och som följd därav höga
anläggningskostnader. Landsbygdselektrifieringens andra
utvecklingsskede blev därför en nära 10-årig
konsolideringsperiod, under vilken föreningarna — under stigande
penningvärde och därav följande prisfall på
jordbruksprodukter — icke endast amorterade större
delen av sina startkostnader, utan även i betydande
omfattning ombyggde sina distributionsanläggningar
med mera förstklassig materiel.

Taxorna.

Denna konsolidering har gått jämsides med och i
väsentlig grad underlättats genom en samtidigt
pågående rationalisering av distributionsföreningarnas
kraftförsäljning. Det var från början bristen på
lys-oljor, som framtvingade den forcerade
elektrifieringen och distributionsföreningarnas egna taxor
gentemot medlemmarna och abonnenterna blevo
därför i allmänhet utformade närmast med tanke på den
högvärdiga belysningskraften. Den elektriska
motordriften rönte under de första startåren endast ringa
intresse från jordbrukarnas sida. Föreningarnas
affärsomslutning var därför obetydlig och det ringa
antalet försålda kilowattimmar belastades hårt av
distributionsföreningarnas fasta driftkostnader.
Kraftpriset för belysningsändamål blev därför i allmänhet
så högt som 45 öre/kWh. För småmotorer
tillämpades 25 och för stormotorer 15 öre/kWh.

Taxornas rationalisering.

Rationaliseringen av dessa taxor har bestått däri
att föreningarna successivt omformat desamma efter
självkostnadsprincipen på så sätt, att föreningarnas
egna fasta av energiförbrukningen oberoende
kostnader numera uttagas såsom fasta avgifter,
distributionsavgifter, pr hektar, pr rum, pr debiteringsenhet
eller dylikt och att själva kilowattimmarna säljas
till inköpspriset med endast ett mindre tillägg för
överföringsförlusterna. En typisk sådan taxa har
numera formen 4 kr./hektar -(- 4 öre/kWh under
sommaren och 8 öre/kWh under övrig tid. Införandet av

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:17:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1935e/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free