Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. Nov. 1935 - Den elektrotekniska undervisningen vid Tekniska högskolan, av J. Körner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
TEKNISK TIDSKRI F T
5 jan. 1935
nas med vid mera väsentliga utvidgningar av det
bestående, kan man därför knappast påräkna
tillfredsställande resultat i alla detaljer, men det ligger
självfallet vikt uppå, att man inom ramen för det
ekonomiskt möjliga gör sitt bästa att uppnå en
lösning, som tillfredsställer alla berättigade intressen
från teknikens och industriens sida, vilkas betjänande
dock till sist är vårt tekniska undervisningsväsens
praktiska mål.
Det är i detta sammanhang icke avsikten att ingå
på en grundligare inventering av hela det
frågekomplex, som förbindes med en fullständig plan för den
högre elektrotekniska undervisningens framtida
ordnande. Med tanke på den diskussion av den mer
begränsade frågan om uppdelning av professuren i
teoretisk elektroteknik, som inom den närmaste
tiden är avsedd att hållas inom Svenska
elektroingenjörsföreningen har dock ansetts lämpligt
att i orienteringssyfte beröra några
principsynpunkter.
Ett särskilt påfallande drag i den moderna
elektrotekniska utvecklingen är det teoretiska underlagets
växande omfattning och betydelse. Vid sidan av de
allmänna maxwellska teorierna, som under åtskilliga
decennier utgjort den praktiskt taget absoluta
lärogrunden, hava efter liand utbyggts andra teoretiska
fundament. Bl. a. har atomfysiken under senare
tid visat sig utgöra ett mäktigt hjälpmedel på allt
flera områden, och ali sannolikhet talar för, att den
kommer att framdeles öka i betydelse. Teorierna för
det elektriska genomslaget, strömbrytareproblemet,
åskskyddet, elektronröret samt
kvicksilverströmrik-taren med alla dess varianter äro några exempel
härpå. Ett nytt fält, som ävenledes kräver särskild
teoretisk behandling, är radion. Denna allmänna
utveckling kommer utan tvivel att ställa särskilt stora
fordringar på den teoretiska elektrotekniken — detta
begrepp här taget i mer renodlad bemärkelse och
inneslutande elektricitetslärans såväl äldre som nyare
grenar — i dess egenskap av grundläggande disciplin
och sammanhållande band mellan de olika
studieriktningarna inom fackskolan. Under tvenne
decennier har högskolan haft förmånen att på detta
område äga en erkänd första rangens kapacitet,
till vars förtjänst det väsentligen må räknas, att de
från högskolan utexaminerade elektroingenjörernas
teoretiska skolning vunnit allmänt erkännande. För
visso är det av största betydelse, att detta goda
förhållande i fortsättningen icke brytes, vilket
förutsätter en väl avpassad uppläggning av
undervisningsplanen.
De övriga åtgärder, som krävas för
undervisningens komplettering under anslutning till den
teoretiska elektrotekniken som grundval, hänföra sig till
det sedan lång tid aktuella önskemålet att ge
teletekniken, dvs. telegrafi, telefoni och radio, en med
starkströmstekniken jämbördig ställning, desto hellre,
som den förra åtminstone f. n. torde absorbera en
väsentlig del av de utexaminerade ingenjörerna.
Måhända är detta en mer tillfällig företeelse, men man
kan dock ej lämna förhållandet obeaktat. En
differentiering under de senare årskurserna på tvenne
studieriktningar synes därför fullt motiverad, vilket
självfallet kräver motsvarande förstärkning av lärar-
krafterna. En dylik förstärkning kan som flertalet
praktiskt organisatoriska problem ordnas på flera
sätt.
Beträffande det av högskolan framlagda förslaget,
som utarbetats inom den närmast intresserade kretsen
av elektrotekniska lärare och ej tidigare varit
underkastat utomstående kritik, är dess innehåll i korthet
följande.
Den hittillsvarande professuren i teoretisk
elektroteknik samt laboratortjänsten i elektrisk mätteknik
ersättas av tre nya professurer, nämligen en i elektrisk
mätteknik, en i telegrafi och telefoni samt en i
radioteknik. De båda sista professurerna omfatta jämväl
till resp. läroområden hörande laborationer, varför den
särskilda professuren i elektrisk mätteknik
huvudsakligen avser mer allmänna områden. Den teoretiska
elektrotekniken har sålunda formellt försvunnit från
schemat; i verkligheten har den spaltats i tre avsnitt,
som fördelats på de tre professurerna, i det att i den
elektriska mättekniken skall ingå jämväl
undervisning i allmän elektricitetslära och växelströmsteori,
i telefoni ocli telegrafi bl. a. teorien om vågors
fortplantning och i radiotekniken elektronik och
högfrekvens. Denna lösning synes emellertid innebära ett
avsteg från den hittills från högskolehåll kraftigt
hävdade principen att så långt ske kan undvika
differentiering i den grundläggande undervisningen. Det är
möjligt, att vissa fördelar kunna påvisas av en dylik
ordning, likaväl som det är troligt, att nackdelar
kunna befaras i andra avseenden. Dessa nackdelar
torde i främsta rummet drabba den
starkströmstekniska studieriktningen, vars teoretiska underbyggnad
förefaller att hava blivit något försvagad. Det är
dock avsikten att söka kompensera denna
olägenhet genom att bereda starkströmsteknici tillfälle att
följa delar av den teoretiska undervisningen i
telegrafi, telefoni och radioteknik, samtidigt som de
nödiga högre matematiska hjälpmedlen, såsom
vektor-analys och operatorkalkyl, hänförts till de
matematiska professurerna. Sannolikt kommer emellertid
det genom huvudprofessurens benämning
poängterade framhävandet av mättekniken på bekostnad av den
grundläggande elektricitetsläran och elektrofysiken
att på sina håll väcka betänkligheter.
Man skulle kanske som ett alternativ velat tänka
sig en professur under det gamla namnet, men
innefattande en fullständigare lärobyggnad, varigenom
dess grundläggande betydelse för samtliga
studieriktningar bättre tillvaratages. Härvid möta emellertid
måhända svårigheter av annat slag i ett mer trivialt
moment, nämligen ordnande av timplanerna på ett
sådant sätt, att de tre professurerna bliva något så
när lika belastade — ett spörsmål, som självfallet ej
kan bedömas utan ganska detaljerad undersökning.
Vilka synpunkter, som i denna motsättning mellan
principer väga tyngst, kommer måhända den
förestående diskussionen att ge anvisning om. Man får
även hoppas, att det skall lyckas förena de olika
synpunkterna på ett sådant sätt, att ovan uttalade
farhågor hävas och utan offrande av de förtjänstfulla
moment, som det framlagda förslaget i övrigt
erbjuder.
J. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
