Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 aug. 1935
K E M I
5
ningar, i vilka en varm
fuktig substans avkyles
under inverkan av högt
vakuum, varvid det
medförda värmet bringar
kvarvarande fuktighet att av
sig självt avdunsta. På
fig. 11 visas ett schema
för en dylik
högvakuum-kylanordning. Dylika
apparater användas speciellt
för kristallisering av heta
lösningar. För
åstadkommande av särskilt högt
vakuum är en
ångstråle-pump, vilken inkopplas
mot slutet av
avkyl-ningsperioden, inbyggd i ledningen.
Under denna andra grupp falla även alla de
apparater, vilka användas för impregnering av porösa
ämnen med gaser, vätskor, smältor o. d. för
steriliserings- eller konserveringsändamål, förbättring
Fig. 14 b. Högvakuumoljepurap.
av de dielektriska egenskaperna etc. Fig. 12 visar
en dylik högvakuum-impregneringsanläggning som
exempelvis användes för behandling av
radiokonden-satorer, elektriska spolar och lindningar. På samma
sätt behandlas även högspänningskablar. Fig. 13
visar en liknande impregneringsapparat för
behandling av gruvtimmer, telegrafstolpar o. d.
Slutligen må nämnas en anordning av nyaste
konstruktion för åstadkommande av vakuum, nämligen
en roterande oljeluftpump, vars skadliga rum är
nära nog noll (fig. 14). Till följd härav erhålles
redan vid enstegsevakuering ett vakuum, som eljest
icke är uppnåeligt ens med dubbelverkande
kolv-pumpar. Med dylika på lämpligt sätt byggda
roterande oljeluftpumpar ernår man ett slutvakuum av
0,02 mm Hg. Genom hopkoppling av två sådana
pumpar kan man t. o. m. komma ned till ett vakuum av
0,005 mm Hg abs. Dessa apparater äro försedda med
särskilda anordningar för kontroll av
oljecirkulationen under drift med samtidig på- eller omfyllning
av olja, vilket är av största betydelse för ett
av-brottsfritt arbete.
bestämning av vedbränslens fuktighetshalt.
Av fil. dr Bertil Groth.
Föreliggande undersökning har utförts med anslag
av Ingenjörsvetenskapsakademien på kemiska
kontrollbyråns laboratorium i Stockholm. Rapport över
undersökningarna inlämnades till akademien i nov.
1929, men försöksresultaten ha ej tidigare publicerats
och återges i det följande i något avkortad form.
I. Allmänna felkällor, till vilka hänsyn måste tagas, vid
bestämning av vedbränslens fuktighetshalt.
Vid fastställande av med vedbränslen eldade
kraftverksanläggningars ekonomi och verkningsgrad är
det av stor betydelse att tillförlitligt kunna bestämma
det använda vedbränslets fuktighetshalt. Detta
synes ytligt betraktat mycket enkelt, men erbjuder vid
närmare granskning flera svårigheter. Så är
vedbränslet ofta synnerligen inhomogent till form,
sammansättning och fuktighetshalt och därför svårt att
på ett tillfredsställande sätt neddela till general- och
analysprov. Härtill kommer också den lätthet,
varmed det ofta starkt fuktiga materialet avger vatten
under provberedningen, vilken därför måste ske
under iakttagande av särskilda försiktighetsåtgärder.
Även den slutliga fuktighetsbestämningen på
förtorkat prov kompliceras av, att träsubstansen blott med
svårighet avger den sista resten fuktighet, samt
vid barrved genom förefintligheten av flyktiga
ter-penartade beståndsdelar.
Vid bestämning av ett vedbränsles fuktighetshalt
kunna därför fel mycket lätt uppstå under
provningens samtliga skeden, således vid:
1. råprovets uttagning,
2. råprovets neddelning till generalprov,
3. analysprovets uttagning ur generalprovet, och
4. fuktighetshaltens bestämning i analysprovet.
Vid behandlingen av de olika fasernas felkällor
synes det mig mest ändamålsenligt, att begynna med
mom. 4.
II. Analysmetoder för bestämning av vattenhalten
hos trä.
A. Diskussion av de olika metoderna på grundval av
utförda försök.
För bestämning av vattenhalten hos trä äro
följande metoder tänkbara:
1. Direkt borttorkning av vattnet, varvid följande
undermetoder kunna ifrågakomma:
a) torkning vid vanligt tryck och förhöjd
temperatur, vanligen 103—105°C.
b) torkning under förminskat tryck och förhöjd
temperatur, t. e. 10—20 mm Hg och 100°C.
c) torkning över ett starkt vattenabsorberande
ämne, t. e. fosforpentoxid (P205), vid
rumstemperatur men vanligen i högt vakuum.
2. Överdestillering av vattnet genom kokning av
träet med en i vatten olöslig vätska.
Torkningsmetoden är i princip den enklaste,
noggrannaste och lättast reproducerbara, enär man vid
denna fastställer en viktsförlust. Man måste dock
ta hänsyn till vissa felkällor, som kunna uppstå
genom träsubstansens egenskap att, i likhet med
stärkelsehaltiga material, å ena sidan fast binda den sista
resten hygroskopiskt vatten, men å andra sidan
relativt lätt avge jämväl kemiskt bundet sådant. Man
kan därför vid vanligt tryck och 100—105° C ej fulij
ständigt borttorka allt hygroskopiskt vatten, men
förlorar vid högre temperatur jämväl en del kemiskt
bundet vatten. Vid stärkelsehaltigt material har det
under senaste åren blivit vanligt att torka 1 g prov
1 tim. vid 130° C, varvid reproducerbara värden
erhållas, som ganska väl stämma med den verkliga vat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
