Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
TEKNISK TIDSKRIFT
13 april 1935
företeelser och deras beroende av ändringar i
massans sammansättning. I en publikation med teknisk
inställning har jag emellertid för ett par år sedan
varit inne på denna fråga. Jag skall därför i det
följande efter denna allmänna orientering utvälja
några resultat erhållna med substanser, som äro av
fundamental betydelse för den teknik det vid detta
möte närmast är fråga om. Jag uppehåller mig
således vid järnoxid och koboltoxider som exempel på
allmänt förekommande inblandningar eller avsiktligt
tiilsatta färgalstrande ämnen och vidare vid
kisel-dioxidens reaktionsförmåga i fast form och en
möjlighet att väsentligt öka densamma. Dessutom skall
också beröras omsättningar mellan kalk och
silikater eller spineller, vilka äro viktiga för
fabrikationen av vissa specialtegel, samt mellan kalk och
sulfider, t. e. svavelkis, som ofta förekommer
som inblandning i lera. Till slut må ock nämnas
något om förhållandena vid det termiska
sönderfallet av dolomit.
Förutsättningen för att en fast kropp skall kunna
deltaga i en kemisk omsättning är möjligheten för
kristallbyggnadsdelarna att i viss utsträckning
lösgöra sig från sina gitterlägen. Skall omsättningen
få en praktisk betydelse, måste en diffusion av
reaktionsbenägna partiklar genom det primärt bildade
reaktionsskiktet också existera. Processer av detta
slag regleras av matematiska uttryck av typen
— Q
v — A ■ eB’ T, där v är diffusionshastigheten, som är
proportionell mot antalet per grammolekyl i
lösslit-ningstillstånd befintliga partiklar vid temperaturen
T. Q har karaktären av ett uppluckringsvärme och
minskar således vid gittrets aktivering på ett eller
annat sätt, som t. e. vid uppkomsten av felbyggda
eller topokemiskt betonade kristaller eller i samband
med kristallografiska omvandlingsprocesser eller
fasuppdelningar. A är en tämligen
temperaturobe-roende materialfaktor, som influeras av t. e.
valsning, kornstorlek, ändringar i kristallernas
uppdelning i mindre enheter (makrostruktur) o. d.
Omsättningsintensiteten är naturligtvis beroende av
frammatningsmöjligheten av reagerbara partiklar
och växer också med ökade ^4-värden, med stigande
temperatur och med avtagande Q-värden. Det är
särskilt denna möjlighet till reaktionsbefordrande genom
att nedsätta kristallgittrernas inre stelhet, t. e. genom
användande av aktiverade eller sig omvandlande
preparat, som innebär en ny och som det vill synas
fruktbärande metod att stimulera en eljest
reaktionströg substans, som t. e. kiselsyran, till ökad omsättning.
Ett typiskt exempel på kroppar, som alltefter
olika framställningssätt eller utgångsmaterial
uppträda med olika egenskaper, är det trevärda järnets
oxid, huvudbeståndsdelen i vanlig svensk rödfärg,
den färgande substansen i rött tegel och i vissa
glas-och emalj sorter. Den vackra orangeröda färgen
går vid upphettning över i mörkare nyanser men
återkommer, om temperaturen ej stigit över ca 950°.
Den vackraste färgen och lystern äga sådana
järnoxidpreparat, som framställts ur järnsulfat av ett
eller annat slag. Den sammanhänger med en
utpräglat fjällig utbildning av kristallerna. Redan vid
ca 700° kan man se, att dessa små kristallflak börja
krympa samman och övergå till mera
ekvidimen-sionalt utvecklade romboedrar. Från och med en
temperatur strax över 900° — växlande något
alltefter upphettningstiden —, sker denna
förändring-hastigt och i förening med rekristallisation, varmed
menas, att på ställen, där två eller flera kristaller
beröra varandra, en kristallindivid av största möjliga
stabilitet växer fram. På det sättet kommer ett slags
sammansvetsning till stånd utan medverkan av
flytande fas, och resultatet blir en mer eller mindre
kraftig sammanbakning av det ursprungliga rörliga
pulvret. Samtidigt med denna process förändras
färgen irreversibelt till föga vacker purpur eller
ännu mörkare. Den krympning och sammanbakning
av kornen, som nyss nämnts, kommer mycket tydligt
i dagen vid undersökning av diameterminskningen
och tryckhållfasthetsökningen hos av pulvret i fråga
pressade pastiljer, se även fig. 1.
Tab. I visar Fe203-kornens krympning och från och
med ca 950° rekristallisation med ökning av
kornstorleken, på grund av mindre korns sammanslutning
till större. Fenomenen uppträda med särskild tyd-
Tabell 1. Järnoxidkornens krympning och
rekristallisation.
Fe203 ur Upphettad vid 650° under c:a 10 timmar och därefter:
[-Ferroammo-niumsulfat....-]
{+Ferroammo- niumsulfat....+} 2 tim. vid 700° 2 tim. vid 800° 2 tim. vid 900° 2 tim. vid 1000°
[-Partikeldiameter,-]
{+Partikeldiame- ter,+} skaldelar 9,02 6,53 4,70 2,27 2,50
Ferrooxalat .... — 2 tim. vid 700° 2 tim. vid 800° 2 tim. vid 900° 2 tim. vid 1000°
[-Partikeldiameter,-]
{+Partikeldiame- ter,+} skaldelar 2,07 (1,67) 1,91 1,66 2,00
lighet för den från början starkt ytutbredda, ur
sulfat framställda, på grund av felbyggda kristaller
aktiva oxiden. Det ur oxalet framställda preparatet
närmar sig redan från början en i jämvikt varande
utbildningsform, och visar således mindre
genomgripande ändringar vid upphettningen.
Som en följd av de
beskrivna förändringarna hos
varje enskilt korn inträder
en först svagare och från
och med
rékristallisatio-nens begynnande starkare
krympning, respektive
hållfasthetsökning. Figur 2
A:a och B visar detta
förhållande synnerligen
tydligt, och
temperaturerna stämma väl överens
med värdena i tab. I,
särskilt om man tar
hänsyn till att försökstiden vid
fig. 2 var endast trettio minuter mot två timmar vid
tabellförsöken och att denna minskning av
upphettningstiden naturligtvis betyder en förskjutning uppåt
av mot en viss förändring svarande temperatur. Mot
den nämnda kurvan A:a svara pastiljer, som
endast upphettats (i syrgas för att förhindra termiskt
sönderfall). En intensifiering av förhållandena
inträder, om dessutom möjlighet till kemisk
förändring under upphettningen inkopplas. Motsvarande
kurvor (b) och (c) visa således hur en betydande
ökning av sammanbakningen inträder vid reduktion
Fig. 1. På figuren synas
tydligt varandra överlagrande
rutsystem och försvinnande
primära kristallgränser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
