Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 4 jan. 1936 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Badoglio förbereder av allt att döma en ny offensiv.
Om och när denna lett till resultat, kanske redan
inom en månad, kan tiden eventuellt bli mogen för
ett nytt franskt-engelskt fredsförslag, anpassat efter
krigsläget. Dess mottagande och genomförande
torde då ha förberetts skickligare än det förslag, som
nu förolyckats.
I varje fall ha de militära faktorerna — både
krigföringen i Ostafrika och krigsförberedelserna i
Medelhavet och annorstädes — nu åter fått försteget
framför de diplomatiska i inskränkt mening och Genève
återförts till andra planet.
Ur Europas gemensamma intressesynpunkt är utan
tvivel den europeiska fredens bevarande långt
viktigare än resultatet av kriget i Abessinien. Europas
redan rubbade världsställning skulle icke tåla ett
nytt stormaktskrig. Det är sannolikt att dessa
synpunkter också komma att bli de i London och Paris
slutligt bestämmande.
Vad Englands inre politik beträffar har ett
betydelsefullt avgörande träffats genom
parlamentsvalet den 14 november. Den "nationella", dvs. i
realiteten den konservativa, Baldwin-regeringen vann
härvid en oberoende majoritet på bortåt 250 mandat,
en minskad, men mer än tillräcklig parlamentarisk
grundval. De liberala gruppernas tillbakagång
fortsatte. Arbetarpartiet vann en viss framgång men har
ännu långt till majoriteten eller även till den relativa
ställning partiet nådde 1929. Regeringsmajoriteten
bland väljarna är cirka en million röster. Mac
Donald föll igenom i sin valkrets. Mosleys fascister
uppställde icke några kandidater. Arbetarpartiets
främste ledare i parlamentet efter Hendersons
bortgång äro Attlee och Morrison. Det fåtaliga liberala
oppositionspartiet ledes efter Sir Herbert Samuels
tillbakaträdande av Sir Archibald Sinclair.
Valresultatet innebär, att England några år framåt
kommer att regeras konservativt. Trots Baldwins
prestigeförlust i samband med Hoares avgång är icke
heller premiärministerns personliga ställning
nämnvärt rubbad. Som aspiranter till
utrikesministerposten nämnes främst endera av bröderna Chamberlain.
Afrika- och Italienkonflikten har, sedan valstriden
överståtts, utgjort den engelska regeringens största
bekymmer. Till detta har emellertid sedan november
även kommit en allvarlig antibrittisk rörelse i
Egypten. Den med England samverkande kung Fuad
hade sedan 1930 med hjälp av ett diktatoriskt
regeringssystem lyckats hålla den nationalsocialistiska
rörelsen (Wafd-partiet) i schack. Nu har den
emellertid åter rest huvudet. Oroligheternas resultat har
närmast blivit återställandet av 1923 års
demokratiska författning. Detta betyder att Wafd åter
kommit till makten. Denna händelseutveckling i
Egypten — som icke är utan samband med den
abessinska konflikten — kan bli en för det brittiska riket
högst allvarlig affär.
Läget i Frankrike har icke i princip förändrats
under kvartalet. Den sluge och habile
konseljpresidenten Laval, vars förestående fall upprepade
gånger proklamerats, har efter varandra fått
deputeradekammarens förtroendevotum både för sin
finanspolitik (besparingsdekreten), sitt dolda
hänsynstagande till ligorna och sin utrikespolitik. Det
radikala partiet synes ha spruckit på kuppen, och
dess hittillsvarande ledare Herriot har lämnat sin
ställning i partiet hellre än att träda i opposition
mot Laval. Läget förblir emellertid ytterst labilt
och kan möjligen få en våldsam utlösning.
Tillsvidare synes emellertid Laval vara oersättlig. Hans
fall skulle bli inledningen till en våldsam kris.
Tyskland befinner sig alltjämt i ett gynnat läge.
I den italiensk-abessinsk-engelska konflikten har
Hitlers regering hittills intagit en omsorgsfullt
neutral hållning. Det är emellertid tydligt att England
numera söker Tysklands vänskap, och att även
Frankrike är angeläget om att visa det tredje riket
all möjlig hänsyn. Avsevärda yttre vinster synas
mogna för Tyskland, som har allt att vinna av en
avvaktande hållning.
Även Tysklands ekonomiska läge är alltjämt i
fortsatt förbättring, och folkstämningen synes på denna
grund numera förmånligare för Hitlerregimen än
under 1934.
I Österrike har en icke betydelselös förändring
inträffat, i det att förbundskansler Schuschnigg omdanat
sin regering, varvid den hittills kanske mest
betydande mannen i regeringen, major Fey dragit sig
tillbaka. Förändringen betyder ett förstärkande av
furst Starhembergs inflytande och ett undanskjutande
av Habsburgrestaurationen.
I Tjeckoslovakien har den 86-årige presidenten
Masaryk i dagarna dragit sig tillbaka under
omfattande hyllningar. Till hans efterträdare har
parlamentet med stor majoritet utsett den hittillsvarande
mångårige utrikesministern Benesj, den fasta
punkten i tjeckisk politik.
I Grekland har konung Georg II efter en
folkomröstning återkallats till tronen och i november
hållit sitt intåg i Atén. Denna var det logiska
resultatet av den misslyckade Venizelos-kuppen i
våras. Republikens 11-åriga epok har icke varit
någon politisk lyckosam tid, men den nye konungen
— som börjat sin regering med en allmän amnesti —
står utan tvivel, även med en välsinnad folkmenings
stöd, inför starka påfrestningar på sin auktoritet och
sin popularitet.
Ryssland befinner sig nu i begynnelsen av den
andra femårsplanens epok (1934—1939). Stalins
maktställning är numera utbyggd till ett fullständigt
envälde och kommunistpartiet ett lydigt redskap.
Den andra femårsplanen är mindre ekonomiskt
revolutionär och blygsammare tilltagen än den första.
Den hungersnöd, som — med kulmination 1933—34
— blev en följd av böndernas tvångskollektivisering
och "kulakernas likviderande", har nödtorftigt
övervunnits, men det väldiga rikets främsta behov är
alltjämt fred. Detta förklarar den ryska
eftergivenheten mot Japan i Ostasien, under det att
utrikeskommissarien Litvinov fortsätter sina ej sällan
framgångsrika försök i Genève och annorstädes att öka
Rysslands inflytande genom att så splittring mellan
de rent europeiska folken. Sanktionspolitiken mot
Italien har icke tjänat någon makts intressen i så
hög grad som Sovjetunionens.
I Ostasien har Japan slutligen med framgång
fortsatt sina försök att bringa hela Nordkina under sitt
inflytande. De fem provinserna Chikli, Shansi,
Shantung, Hopei och Chahar ha skilts från
Nanking-regeringen och synas förbereda en egen statsbildning
med centrum i Peking (Peiping). Sannolikt avses
en sammanslagning med Manchukuo till ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
