Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 29 febr. 1936 - Ingenjören i försvarets tjänst — i fred som i krig, av Carl S:son Schmidt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskrift
uppdelade med hänsyn till olika sakkunskap och
verksamhet samt med hänsyn till den förändring, som äger
rum i organens funktioner vid övergång från fred till
krig. Militärtekniska, konstruktions-, verkstads- och
kontrollavdelningarna kvarbliva i försvarsgrenen vid
övergång till krig, under det att industribyrån, som
handhar den industriella försvarsberedskapen i
samarbete med försvarsberedskapsnämnden i fred, vid krig
tänkes utbruten och ingående under
industrikommissionens ledning.
De militärtekniska organen utgöra förbindelselänken
mellan militärer och teknici. Samtliga militärtekniska
och tekniska organ äro jämställda direkt under
förvaltningschefen.
Kontrollorganet bör vara fristående från andra organ,
dels därför att de sväller ut vid krigsfall på ett annat
sätt än övriga inom försvarsgrenen kvarblivande organ,
och dels därför att kontrollorganet bör vara
självständigt och objektivt.
Innan jag övergår till den viktigaste frågan, den
industriella försvarsberedskapen, vill jag påpeka en
organisationsprincip, som. jag för ingenjörernas
vidkommande anser vara oerhört viktig. Det gäller
ansvarsfördelningen mellan de militära och tekniska
befattningshavarna i avseende på verkstäder, förråd
och truppförbandsorganisation. Som synes har
kårchefen under sig militär befälhavare, tygofficer och
kåringenjör. Efter vissa grunder böra
stationsofficeren och tygofficeren svara för flygtjänst och
materielens underhåll i förråd, under det att
kåringenjören skall vara kårchefens tekniske rådgivare och
ansvara för sättet för arbetets utförande. I disciplinärt
hänseende bör han stå direkt under kårchefen och ej,
som i kommissionens förslag, under tygofficeren. I
tekniskt hänseende bör han ta sina direktiv från
styresmännen för verkstäder och förråd. Liksom nerver och
muskler i människokroppen utlösa en från hjärnan
dirigerad rörelse, så mötas militära order och tekniska
direktiv ytterst ute i flygförbandstjänsten och båda ha sitt
ursprung frän hjärnan — en högsta ledning — chefen
för flygvapnet.
En liten organisationsdetalj bör slutligen beröras i
fråga om styresmannen. Denne skall bl. a. fördela
arbetena mellan de centrala verkstäderna och
flygverkstäderna på truppförbanden. Han bör stå över alla
instanser i detta avseende och ej själv, som av
försvarskommissionen föreslagits, vara chef för en av
verkstäderna. Chefen för en stor organisation bör som regel
ej vara chef för en av organisationens detaljer, ty då
splittras hans intresse och arbetskraft, och
objektiviteten äventyras.
Vi övergå nu till den i viss mån viktigaste frågan,
den industriella krigsberedskapen, soin bör handhas av
en särskild industriavdelning. Här gäller att fastslå en
mycket viktig princip, nämligen att intimt samband
råder mellan fredsupphandling och krigsanskaffning i så
måtto att den senare för att kunna fungera är beroende
av den förras rätta organisation. Fredsupphandlingen
måste alltså inriktas på att möjliggöra krigsanskaffning.
Det riktigaste kan därför synas vara att till
industriavdelningen förlägga ali den fredsanskaffning, som i krig
kan tänkas bli föremål för krigsanskaffning i större
skala. Men för att icke göra fredsorganisationen för
tungrodd bör den fredsanskaffning, som icke kan tänkas
bli föremål för omfattande anskaffningar i krig,
förläggas till resp. militärtekniska avdelningen samt till
verkstads- och förrådsavdelningen. Denna senare
avvikelse medför därtill den fördelen, att
industriavdelningen i fred blir befriad från oväsentligt detaljarbete
och sålunda hinner ägna sig åt förberedelsearbetet för
krigsanskaffningen.
Jag har tagit upp denna fråga därför att den kanske
är den viktigaste av alla de spörsmål i försvaret, som
vi ingenjörer böra intressera oss för.
Förberedelsearbetet för krig skall levandegöras genom materielens
behandling i fred, med vilken behandling jag menar alla
tekniska sidor i verksamheten. Denna så att säga
fredsexemplifiering av krigsförhållandena skall sträcka
sina verkningar ända ut till den privata industrien och
denna skall i sin ordning intresseras för den
industriella krigsberedskapen, ej blott genom sterila
förfrågningar och krigsleveranskontrakt, utan genom
provbeställningar och genom tekniska diskussioner av alla
slag med samma tekniska organisation, som i krig
kommer att utgöra stommen för organisationen. Var och
en som sysslat med uppläggning av nya typer, det må
gälla motorer eller kulsprutor, vet vad detta innebär i
fråga om konstruktioner, försök, framtagande av
provexemplar, uppläggning av modeller och verktyg,
mätverktyg och justering av dessa vid fabrikationens
igångsättande. Många sömnlösa nätter ha vållats av
funderingar över hur tekniska barnsjukdomar och
leveranssvårigheter för nya verkstadsprodukter skulle kunna
övervinnas. Att som nu sker förfråga sig om den och
den krigsmaterielen hos verkstäder, vilka efter en
flyktig granskning av ritningar och specifikationer teckna
ett krigsleveranskontrakt, där icke ens de ekonomiska
faktorerna tagits med i beräkningen, är ganska
meningslöst. För den som följt den grundliga planeringen och
utförandet av militära manövrer, där dessutom många
av samhällets civila krafter tagas i anspråk, och därvid
konstaterat hur militärerna med intresse och
omtänksamhet söka levandegöra krigsfallet, står det
oförklarligt att icke krigsindustrien får tillfälle till
motsvarande manövrer.
Det många gånger från militärt håll anförda skälet
att ett inordnande av fredsanskaffningen i
krigsplaneringsorganet gör fredsorganisationen för tungrodd,
anser jag just utgöra ett bevis för nödvändigheten av att
arbetet i fred blir föremål för så mycken övning att
det icke blir tungrott. Fredsorganisationen inom
försvarets olika delar skall innebära ett medel till
uppnående av målet — en effektiv krigsorganisation.
Som ett exempel på vikten av att erfarenhet finnes
redan under fred i fråga om framtagande av
krigsmateriel må nämnas två fall.
Sålunda nödgades man i Frankrike under
världskriget gå ifrån tillverkningen av Puteaux-kulsprutan, som
i och för sig var ett fulländat tekniskt mästerverk, men
hade den lilla egenheten att den icke lämpade sig för
massfabrikation under de oregelbundna förhållanden,
som blevo en följd av krigsindustriens omläggning.
Man fick därför återgå till den gamla enkla men säkra
Hotchkiss-kulsprutan, som egentligen förut använts för
kolonialtruppernas beväpning.
Ett liknande fall var den leverans av handgranater,
som 1917 till ett antal av 21 mill. beordrades i
Amerika. Fabrikationen och leveranserna kommo i gång
med berömvärd snabbhet, men det föreföll som om
konstruktörer och tillverkare haft principen "safety first"
allt för mycket i tankarna, ty telegram anlände snart
från fronten till de amerikanska
tillverkningsmyndigheterna att handgranaterna voro allt för "säkra". Efter
företagen kontroll fick man kassera 20 mill. eller
praktiskt taget hela partiet.
I tidningarna erfara vi den diskussion, som pågår
mellan representanterna för de tre militära
försvarsgrenarna om huru anslagen riktigast böra fördelas för att
försvaret skall bli så effektivt som möjligt. Ingen
representant för den fjärde försvarsgrenen, krigsindustrien,
har ännu yttrat sig. När man i försvarskommissionens
betänkande ser de ringa belopp, som anslagits till
industriens krigsberedskap, såvitt jag kan förstå ca
300 000 kr., och jämför detta belopp med anslagen för
skrivmateriel och expenser samt tryckningskostnader,
1 218 000 kr., så tycker man ej blott att en enhetlig för-
15 febr. 1936
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
