Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 14 mars 1936 - Svenska Diamantbergborrningsaktiebolaget 50 år, av Ernst Rothelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
%
1890 älw »10 t9m 1930 -
Fig. 1. Utdelningen på Svenska diamantbergborrningsaktieboiagets
aktier Iren 1886—1934.
nåde företaget en vinst av 4 662 kronor ock 1889
9 641 kronor eller 25 % av aktiekapitalet. Såsom
framgår av den bifogade fig. 1 har bolaget alltsedan
dess varje år kunnat lämna aktieägaren utdelning på
aktier, vilket torde vara rätt enastående i svensk
bolagshistoria. Sedan år 1889 har bolagets
verksamhet med få avbrott ständigt utvidgats och förstorats.
Vad beträffar den tekniska ledningen ersattes
Cræ-lius, som avled 1905, av bergsingenjör Lorens
Carlson, som inträdde i bolagets tjänst år 1906. Den
senare syntes ej tillfredsställd med bolagets ledning och
då år 1912 bolagets verkmästare P. A. Norling jämte
12 borrförmän avseparerade och bildade ett eget
bolag, a.-b. Skandinavisk diamantborrning, inträdde
Carlson som ingenjör i detta nya företag. Så
småningom bilades striden mellan de båda bolagen och
det sistnämnda övergick 16 aug. 1913 åter till
Svenska diamantbergborrningsaktiebolaget, som efter
diverse förändringar nu erhöll ett aktiekapital av
1 050 000 kronor. Samtidigt ingick i bolagets
styrelse direktören Aug. Nachmanson, där han ännu
kvarstår och sedan år 1935 är styrelsens
ordförande.
Carlson blev det omkonstruerade bolagets verkst.
direktör 1913 och kvarstod i denna ställning till sin
död år 1932. Såsom direktör åren 1932 till 1934
fungerade civilingenjör Carl Manny Matton, och år
1934 erhöll bolaget sin nuvarande direktör,
bergsingenjör Karl Sundberg.
Bolagets första verksamhet inskränkte sig till
diamantborrning för fastställandet av malmers
utsträckning i berggrunden. Först införskaffades maskiner
från Förenta staterna, men dessa, som måste drivas
antingen med tryckluft eller ånga, visade sig ej
lämpliga för våra hårda bergarter. Det var
väsentligen detta förhållande, som kullkastade alla
uppgjorda kalkyler och vållade de första årens förluster.
Crælius insåg snart detta misstag, och redan år 1887
kunde han låta tillverka en maskin, som bättre skulle
lämpa sig för våra svenska förhållanden. Genom att,
övergå till en handdriven konstruktion (fig. 2) hade
han lyckats frambringa en maskin med låg vikt,
700—750 kg inkl. tryckpump och 50 meter borrör.
Handmatningen tillät en personlig kontroll på
borrkronans arbete och en variation av trycket på
densamma efter bergarternas beskaffenhet.
Handdrivningen gjorde maskinen oberoende av andra
kraftkällor såsom tryckluft och ånga, vilka ej voro
tillgängliga vid alla gruvor då för tidén. Det lägre
varvtalet medförde en obetydlig sänkning av
borreffekten, men samtidigt minskades diamantkostnaden
avsevärt pr borrad meter.
Då gruvorna började bliva allt djupare, behövdes
kraftigare diamantborrmaskiner och Crælius
konstruerade år 1892 en maskin lämplig för borrning till
100 à 125 meters djup. Denna kunde även drivas
med gasoljemotorer, varvid antalet hantlangare, som
behövdes vid borrningen, minskades till två. År 1895
konstruerade Crælius åter en ny, starkare maskin,
med vilken borrades hål till närmare 400 meters djup.
År 1898 konstruerade Crælius slutligen med crfaren-
Fig. 2. Crælius första diamantbergborrmaskin.
104
Fig. 3. Crælius sista diamantbergborrmaskin.
14 mars 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
