Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 14 mars 1936 - Den högre tekniska utbildningens organisation, av Alf Grabe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
der, våra bostäder, allt vad vi i det dagliga livet
behöva för vår yrkesutövning, förnödenhetsartiklar av
olika slag, papper, pennor, tidningar, böcker,
verktyg, maskiner, ja, överhuvudtaget allt, som vi
dagligen använda, är föremål för teknisk produktion,
ja, maten som vi äta, mjölken, osten, smöret, brödet
osv. allt har undergått tekniska processer i större
eller mindre grad, ja t. o. m. vattnet, som vi dricka,
är föremål för teknisk behandling i stor utsträckning.
Att det under sådana omständigheter måste vara en
oavvislig nödvändighet att den tekniska
undervisningen väl tillgodoses synes självklart, men av ännu
större betydelse blir denna undervisning för ett land
med utvecklad industri, som dessutom strävar att
uppträda såsom exportör på världsmarknaden.
Sverige intager i detta hänseende ett tämligen enastående
rum. Med bortseende från råvarutillgångarna i form
av skogar, järnmalm och vattenfall är vårt land i
det hela rätt ogynnsamt ställt ifråga om
förutsättningar för bedrivande av exportindustri. Bristen på
stenkol lägger hinder i vägen för stordrift på den
tunga industriens område, varjämte vårt avlägsna
läge och landets långsträckta form med därav
förorsakade transportsvårigheter och dyra frakter
ständigt utgör en besvärande faktor för ali industriell
drift. Följden härav har nödvändigtvis blivit, att
vår industri allt mer och mer tvingats över till
hög-förädlade produkter. Våra järnverk exportera
specialstål eller högförädlade stålprodukter, tråd, band
m. m. ända ned till rakknivsklingor och urfjädrar.
Våra stora exportindustrier i övrigt, separatorer,
kullager, telefoner, dammsugare, kylskåp och allt vad
det nu vara må exportera långt förädlade varor, där
framgången icke så mycket är beroende av
prisbilligheten i och för sig, som på konstruktion och
utförande. Det är också påfallande, i huru hög grad
vår export av industrialster grundar sig på rent
in-genjörsmässiga uppfinningar och konstruktioner.
Några få exempel härpå bilda telefonindustrien,
grundad på L. M. Ericssons uppfinningar och
konstruktioner, separatorn av de Laval, Agas
tillverkningar på Dalens uppfinningar, kullager m. fi.
Naturligtvis uppstår ingen världsindustri enbart
på grund av en uppfinning, därtill fordras ju
oändligt mycket mera i form av kapital, organisation
m. m., men den nödvändiga förutsättningen gives
dock av uppfinnaren, och fortlevnaden av industrien
fordrar ingenjörer, som kunna utveckla och leda den
tekniska tillverkningen efter tidens krav.
Det har synts mig vara skäl att något utförligare
dröja vid dessa för vårt land tämligen egendomliga
förhållanden, ty de synas mig bättre än något annat
belysa betydelsen av att just i vårt land den
tekniska undervisningen icke får eftersättas. Ju längre
man syftar mot högförädlade varor, dess större
anspråk ställas på ingenjörernas utbildning och i själva
verket hänger Sveriges industri just härpå. Sveriges
industri kan sålunda icke nöja sig med en
medelmåttig ingenjörsutbildning; den måste stå på toppen av
vad som vid varje tidpunkt kan åstadkommas och
bör helst ligga något före vad som finnes i de stora
industriländerna. Men icke nog härmed. Tidens
snabba utveckling på det vetenskapliga området har
förmåga att snabbt förändra förutsättningarna för
industrien. Det är därför en oavvislig nödvändighet
att i samband med ingenjörsutbildningen också den
tekniskt vetenskapliga forskningen organiseras och gi
ves möjligheter, långt större än vad nu är fallet. Även
detta är ett livsvillkor för den svenska industrien, som
icke utan allvarliga följder kan lämnas ouppfyllt.
Man frågar sig givetvis nu: I vilka avseenden kan
den tekniska högskoleundervisningen icke sägas
motsvara den nuvarande teknikens krav? Att ensam
besvara denna fråga är givetvis omöjligt, men sannolikt
komma att i diskussionen härom lämnas upplysningar
från olika håll. Jag skall här endast nöja mig med
några få antydningar.
Inom den mig personligen nära liggande
metallurgien har utvecklingen under senare decennierna gått
allt mera mot specialstålen och mot högvärdiga
produkter. På detta område är det nödvändigt, att en
omfattande vetenskaplig undersökningsverksamhet
bedrives. Tekniska högskolan har såsom målsman för
den metallografiska forskningen fortfarande endast
tillgång till en speciallärare, ehuru ämnets
omfattning och betydelse för länge sedan bort motivera en
professur, varjämte anslagen till laboratorier äro
alldeles otillräckliga.
På metallernas område går utvecklingen sedan
något årtionde tillbaka med oerhört hastiga steg mot
speciallegeringar och särskilt de lätta
metallegering-arna spela efter flygets utveckling en allt mera
dominerande roll. Inom detta fack finnes vid högskolan
ingen målsman, praktiskt taget ingen undervisning
och inga möjligheter till vetenskaplig forskning.
Inom elektrotekniken finnas vid högskolan
fortfarande endast följande professurer, teoretisk
elektricitetslära, elektrisk anläggningsteknik och
elektromaskinlära, Sedan dessa professurer inrättades hava
stora och viktiga områden inom elektrotekniken
tillkommit såsom elektroniken, radio m. m., varjämte
telefoni och telegrafi erhållit en utveckling, som torde
nödvändiggöra förökning av lärarekrafterna och nya
krav på laboratorieresurser.
Inom kemien representeras fortfarande praktiskt
taget hela den kemiska teknologien av en enda
professur, ehuru utvecklingen här sedan länge bort motivera
en specialisering av lärarekrafterna. Exemplen torde
kunna mångfaldigas inom snart sagt alla områden.
Redan dessa påpekanden jag nu gjort torde
emellertid visa att det är nödvändigt, att med det
snaraste gripa sig an med en undersökning huru och i
vad mån den högre tekniska undervisningen skall
kunna tillgodoses på ett tillfredsställande sätt.
Kravens mångfald och möjligheternas begränsning
förbjuda att man längre försöker med lappverk. Problemet
måste ses i ett sammanhang och i ali synnerhet är
detta av behovet sedan frågan om ännu en högskolas
inrättande kommit på allvar upp på dagordningen.
Men även andra förhållanden än det rena behovet
av lärarekrafter och materiella resurser i form av
laboratorier och anslag göra det önskvärt att den
högre tekniska undervisningens organisation
underkastas förnyad omprövning. Nya lärarekrafter, nya
läroämnen och nya laboratorier kräva för de
studerande ökad tid eller längre driven specialisering.
Men emot ökad studietid reagera av naturliga skäl
de studerande, och industrien har givetvis det
önskemålet att så tidigt som möjligt få de studerande ut
i det praktiska livet, ty först här kompletteras
ingenjörens utbildning och göres ingenjören
användbar för tekniken.
14 mars 1936
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
