- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1936. Allmänna avdelningen /
150

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 4 april 1936 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fredsmedling. Denna italienska plan utgår, av allt att döma
med rätta, därifrån att en dylik medling alltid måste
grundas på det faktiska militära läget — huru mycket
man än tidigare proklamerat att inga som helst
hänsyn komma att tagas till resultat vunna genom ett
av Genève fördömt angrepp.

I detta syfte har den italienska krigsledningen
under de tvenne sista månaderna utvecklat en mycket
stor kraft i det abessinska fälttåget. Resultatet
härav har ej heller uteblivit. Genom tvenne stora
offensiver i norr ha de abessinska nordarméerna besegrats
och provinsen Tembien till större delen besatts.
Måhända är det ännu för tidigt att betrakta fälttåget
som militäriskt avgjort till Italiens fördel, men under
alla omständigheter är ur italiensk synpunkt
utgångsläget för ett fredsslut nu mycket förmånligt.
Möjligen ha också de italienska framgångarna rubbat den
inre sammanhållningen av de etiopiska stammarna
kring negus och hans regering.

Det är också tydligt, att man från franskt och
engelskt håll icke ställer sig avvisande till att låta
krigets resultat återspeglas i en för Italien
förmånlig fredsuppgörelse. Denna skall visserligen, som
det heter, "ske inom Nationernas förbunds ram".
Detta kommer väl dock knappast att betyda mera
än att det i en eller annan form sanktioneras av
förbundsrådet, i vilket Frankrike och England ha det
avgörande inflytandet.

Det medlingsförslag, som förr eller senare synes
vara att vänta, har närmast föregåtts av
kommittésessioner i Genève under första veckan av mars, där
man enade sig om en hemställan till de stridande
parterna att snarast börja förhandlingar "inom
ramen av Nationernas förbund och i aktens anda, i
syfte att ernå ett snabbt avslutande av fientligheterna
och fredens återställande". Denna vädjan har i
princip besvarats jakande både av Rom och Addis
Abbeba.

Sedan dess ha emellertid händelser inträffat, som
i den allmänna uppmärksamheten trängt hela det
abessinska kriget i bakgrunden. Dessa händelser äro
Tysklands uppsägande av Locarno-fördraget och
dess militära återbesättande av Rhenlandet i strid
med bestämmelserna i artiklarna 42 och 43 i
Versailles-traktaten. enligt vilka Tyskland icke äger
rätt att anlägga befästningar eller hålla trupper och
manövrar på vänstra Rhenstranden eller inom en zon
på 50 kilometers bredd öster om denna flod.

Detta uppseendeväckande beslut proklamerades i ett
tal av Hitler, som hölls till den i hast sammankallade
tyska riksdagen lördagen den 7 mars i Berlin, och som
samtidigt med högtalare spreds över hela riket.

Den tyska riksregeringens beslut hade föregåtts av
flera förspel av stort intresse.

Redan tidigt hade mail från tyskt regeringshåll
låtit förstå, att man icke ansåg den av Laval och
tidigare Barthou uppgjorda fransk-ryska pakten
förenlig med Locarno-avtalen av 1925. Dessa senare
inneburo, jämte en del relativt mindre betydelsefulla
avtal med Tysklands östra grannar, framför allt en
ömsesidig garanti, avtalad mellan England, Belgien,
Frankrike, Italien och Tyskland för säkerställande
av den fransk-tysk-belgiska gränsen mot varje
angrepp. I överenskommelsen hade även ingått
vidmakthållande av Rhenlandets demilitarisering enligt
Versaillestraktaten.

Från tysk sida gjorde man nu icke utan fog
gällande, att i och med detsamma att även Ryssland
från fransk sida indragits som garant för Frankrikes
trygghet och även Frankrike åtagit sig garantier för
Sovjetunionens skydd mot "angrepp" och vidare de
båda parterna ensamma gjort sig till domare över
vad "angrepp" i detta fall innebar, hade
förutsättningarna för Tysklands anslutning till
Locarno-avtalen bortfallit. Tyskland måste ju i ett sådant läge
främst tänka på sin egen säkerhet, som var ännu
mera hotad genom Tjeckoslovakiens anslutning till
det fransk-ryska blocket, och kunde därför ej längre
anse sig bundet av de påtvungna
demilitariseringsförpliktelserna för Rhenlandet, som ju för övrigt
stode under full tysk suveränitet.

Redan samma dag, den 7 mars, inmarscherade
också tyska trupper i Rhenlandets större städer och
intogo där i allmänhet sina gamla förläggningar från
förkrigstiden.

Ett annat förspel av intresse till den tyska
riksregeringens beslut av den 7 mars var en intervju, som
Hitler i februari lämnade en representant för
Paris-Midi, och vari han vädjade till fransk-tyskt
samförstånd, men samtidigt tydligt varnade för de
oförmånliga verkningar en ratifikation av den fransk-ryska
pakten måste framkalla i Tyskland, som därigenom
ej kunde undgå att känna sig hotat. Av någon
anledning blev emellertid denna intervju ej publicerad
förrän den franska deputeradekammaren första
veckan i mars med en majoritet av 353 mot 164 redan
beslutat ratificera sovjetpakten. Sedan har senaten
fattat samma beslut. Pakten är alltså i hamn, men
det kan icke sägas, att bakom densamma står ett enigt
Frankrike. Den är ett "folkfrontens" verk, och
oppositionen består ej endast av de "fascistiska" ligorna
utan sträcker sig långt in i de moderata borgerliga
lägren.

Det är även betecknande att i Hitlers 7-marstal det
uttalandet fälldes, att man numera icke kan bortse
från möjligheten av en kommunistisk regims
upprättande i Frankrike, och att Tyskland därför måste
vara på sin vakt i dubbel måtto.

Utöver allt detta innehöll emellertid Hitlers tal även
nya positiva förslag för den europeiska fredens
säkerställande på nya grundvalar. Dessa gällde
upprättande av en ömsesidig demilitariserad zon vid
fransktysk-belgiska gränsen, avslutandet av en 25-årig
non-agressionspakt mellan Tyskland, Frankrike och
Belgien med England och Italien som garanter
(eventuellt också med inneslutande av Nederländerna i
detta nya fördragssystem), vidare avslutandet av en
luftpakt samt non-agressionsfördrag även med Tysklands
östra grannar (även Litauen) och slutligen, under
förväntan på bl. a. upptagande av "vänskapliga
förhandlingar i fråga om det koloniala
likaberättigandet", Tysklands återinträde i Nationernas förbund.

Av dessa förslag var det om den demilitariserade
zonen på ömse sidor om gränsen icke annat än en
gest, då det var absolut uteslutet, att någon fransk
regering skulle reflektera på att demolera den
sammanhängande befästningsgördel, som efter kriget med
väldiga kostnader anlagts på den franska sidan av
gränsen. De övriga däremot voro utan tvivel både
allvarligt menade och med hänsyn till sitt innehåll
ägnade att göra intryck, särskilt på den engelska
opinionen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:18:28 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1936a/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free