Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15. 11 april 1936 - Den högre tekniska utbildningens organisation. Diskussion, av Henrik Kreüger, S. Hultin, A. W. H. von Heidenstam, K. R. Liljeblad, C. E. L. Hubendick, E. Olson, G. Dalén, A. Björklund, A. Grabe, H. Johansson, referat av w.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
ledaren däri, att anslaget är alldeles på tok för litet
och bör höjas. Ansträngningar ha också gjorts i det
hänseendet. Högskolan anses emellertid alltid såsom
part i eget mål, och det är därför lyckligare, om
påstötningar komma även utifrån, exempelvis från
teknologföreningen.
Det brukar ofta framhållas, att industrien bör lämna
bidrag till högskolan. I själva verket sker detta också
genom de skatter, som industrien betalar till staten.
Att industrien mera direkt skulle lämna bidrag till
högskolan vore visserligen tacknämligt men är nog icke
rätta sättet. Vi ha ju många gånger, då vi varit i knipa,
fått ett gott handtag från industrien, vilket vi varit
synnerligen tacksamma för, men håvorna bli på detta
sätt icke så jämnt och rättvist fördelade som vore
önskvärt. Ofta är det en industri, som gått starkt framåt,
som lämnar sådant bidrag, men det vore kanske
nyttigare att få bidrag just på sådana områden, där
industrien ännu icke hunnit så långt. Därför torde det också
vara lämpligast, att det är staten, som ställer de
erforderliga beloppen till högskolans disposition.
Tekniska högskolans och Chalmers uppgift är ju att
bidraga till teknikens utveckling, dvs. att bedriva
forskningsarbete och att meddela undervisning. Det är
därför också av största vikt, att man erhåller de bästa
möjliga lärarkrafter och att man tillförsäkras så mycket
medel, att man kan lämna icke blott en nödtorftig utan
en högkvalificerad undervisning och att möjlighet
beredes till forskningsarbete. Hur är det med den saken
för närvarande? Jag skulle vilja påstå, att ingalunda
allt är gjort, som borde göras för att man vid Tekniska
högskolan skall få bästa möjliga lärarkrafter. Man
begick år 1926 det missgreppet, att den förutvarande
likställigheten mellan Tekniska högskolans professorer och
universitetsprofessorerna bortföll. Det finns emellertid
ingen anledning, varför en professor vid Tekniska
högskolan skall ha lägre ställning och avlöning än en
universitetsprofessor, vilket givetvis måste medföra, att de
bästa krafterna helst gå till universiteten. Förändras
Chalmers till teknisk högskola, vore det givetvis
önskvärt, att även professorerna där bleve jämställda.
Detta missförhållande har naturligtvis framhållits
från Tekniska högskolans sida. Sedan 1926 ha vi varje
år begärt att få en ändring av löneförhållandena, men vi
ha icke mötts med någon nämnvärd förståelse från
statsmakternas sida. Man brukar ju säga att droppen
urholkar stenen, icke genom kraft utan genom att ofta falla.
Vi ha både haft kraft i dropparna och ha låtit dem falla
ofta, men ännu har ingen som helst urholkning kunnat
förmärkas. Det skulle vara mycket lyckligt, om
högskolan kunde få hjälp på denna punkt och helst ganska
snart. Chalmers har det ännu sämre ställt än
högskolan, eftersom såväl avlöningarna äro lägre som
undervisningstiden längre, varför någon tid för
forskningsarbete där väl knappast kan förefinnas.
En viktig sak är speciallärarnas ställning. I sådana
ämnen, som icke äro tillräckligt stora för en professur,
inrättas istället speciallärarbefattningar, vilka dock äro
alldeles för lågt avlönade, särskilt om man betänker
svårigheten att verkligen kunna förmå kvalificerade
personer att uppoffra sin tid för att några timmar i veckan
lämna undervisning vid högskolan och för att följa
med utvecklingen på ifrågavarande ämnesområde. Man
ställer ju på dessa speciallärare samma krav som på
professorer. Skillnaden är endast den, att de förras
ämnesområden icke äro så stora eller att förhållandena
ännu icke hunnit bli så stabiliserade, att det kan vara
motiverat att inrätta professurer. Speciallärarna ha
vanligen 1 800 eller 2 400 kr. om året, och i något
enstaka fall kan avlöningen uppgå till högst 7 200 kr. På
denna punkt måste det ske en kraftig förbättring.
Det föreligger faktiskt för närvarande stora
svårigheter att kunna tillförsäkra högskolan de bästa lärar-
krafter, och detta är otvivelaktigt en av de allra
viktigaste punkter, där en rättelse behöver komma till
stånd. Sedan kan man tala om tillsättningsproceduren.
Man kan ha delade meningar om huruvida nuvarande
tillvägagångssätt är riktigt. Det torde dock endast
vara i undantagsfall, som det icke passar. För min
personliga del tycker jag det är tämligen bra som det är,
men också denna sak kan ju tagas upp till diskussion
i samband med organisationsfrågan.
En annan viktig fråga gäller inrättandet av
docentstipendier. Det har ännu icke lyckats få fram denna
fråga till riksdagen, men högskolan har gjort
ansträngningar i den riktningen. Det skulle givetvis vara till
synnerligen stor fromma för den tekniska utvecklingen,
om personer under en följd av tre eller fyra år kunde
erhålla viss avlöning för docenttjänstgöring vid
högskolan. I så fall skulle de naturligtvis också beredas
möjlighet att uträtta något, dvs. laboratorieutrustningen
måste ordnas på ett tillfredsställande sätt."
Talaren övergick därefter till en redogörelse för den
utveckling i utbyggnadshänseende som ännu är
önskvärd vid högskolan och uppräknade den långa rad av
laboratorier som ännu äro husvilla eller totalt saknas.
Vidare påpekades behovet av anrikningslaboratorium,
laboratorier för brobyggnad, vägbyggnads- och
kommunikationsteknik, akustik och ljudundersökning etc.,
metallografi och mineralogi, högspännings- och
överströmsteknik, organisk kemi, värmeteknik, maskinlära,
maskinelement och kemisk-tekniska apparater.
Ett önskemål är givetvis även överflyttandet av de
lokaler och den verksamhet som ännu, finnes vid
Drottninggatan till Valhallavägen.
Ett sådant ämne som pappersteknik har det för
närvarande synnerligen dåligt ställt, likaså jäsningsläran
och vatten- och livsmedelskemien. Även
cellulosalaboratoriet behöver få en utvidgning. Lokaler finnas, men
de äro ej inredda.
"En fråga, som givetvis bör tagas upp i samband
med organisationsfrågan", sade talaren vidare, "är det
antal fackavdelningar, som bör finnas vid de olika
högskolorna. Vid Tekniska högskolan finnas för
närvarande nio fackavdelningar, nämligen för fysik,
maskinbyggnad och mekanisk teknologi, skeppsbyggnad,
elektroteknik, väg- och vattenbyggnad, kemi, bergsvetenskap,
arkitektur och lantmäteri. Jag skall i detta
sammanhang ett ögonblick uppehålla mig vid frågan om
skepps-hyggnadsavdelningen. Det är ju starka krafter i
rörelse för att flytta bort denna avdelning från Tekniska
högskolan, ehuru det från många håll omvittnats, att
detta skulle vara synnerligen olyckligt. Jag unnar
gärna Chalmers att bli bättre rustat på denna punkt,
men jag tror icke det vore lyckligt, om Tekniska
högskolan samtidigt skulle berövas denna avdelning. Efter
vad jag på sista tiden har hört, torde man dock sannolikt
komma att förfara på detta sätt. Om så olyckligt skulle
vara, kunde man ju tänka sig den möjligheten, att den
professur, som för närvarande finns i skeppsbyggnad
vid högskolan, ändrades till en professur i
hydromeka-nik, och att en speciallärarbefattning inrättades i
skepps-byggnad istället för den, som nu finns i hydromekanik.
Samtidigt skulle man då ändra namnet på
fackavdelningen till avdelningen för sjö- och luftfart.
Flygtekniken skola vi ju i varje fall ha kvar. På detta sätt
skulle man kunna få en differentiering till stånd."
I fortsättningen av sitt anförande talade prof. Kreüger
om ämnesantalet vid olika fackavdelningar och
möjligheten till större rörlighet i fråga om ämnesval. Även
behandlades tanken på rörliga professurer i vissa
ämnen, önskemålet att få ett större antal professurer för
att bl. a. tillgodose av inledaren nämnda behov.
Till sist påpekades nödvändigheten att få högskolans
bibliotek omorganiserat, så att det skall kunna
motsvara de fordringar man måste ställa på detsamma.
164
11 april 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
