Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16. 18 april 1936 - Valfångst, av Axel Norling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
18 APRIL UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN HÄFTE 16
o
1 9 3 6 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD ARG. 66
INNEHÅLL: Valfångst, av ingenjör Axel Norling. — Ekonomisk översikt. — Notiser. — Sammanträden.
valfångst:
Av ingenjör AXEL NORLING.
Valfångstindustrien har under senare år nått en
sådan utveckling och fått så stor betydelse, icke
blott i sin egenskap av fångstnäring utan även som
ett led i den civiliserade världens fettanskaffning,
att den kan göra anspråk på att bli omfattad med
ett visst intresse.
Enligt historiska dokument har valfångst
bedrivits redan på 1100-talet, men den fick ej någon
större omfattning förrän i början av 1600-talet, då
huvudsakligen holländare och britter började fånga
valar utanför New Foundland, Island och
Spetsbergen. Den s. k. grönlandsvalen utgjordes av
stora fettrika djur, och produkterna, valtran och
barder, voro mycket värdefulla.
Efter stridigheter under ett antal år mellan de
olika nationernas valfångare blevo områdena
uppdelade, och det säges, att engelsmännen lade beslag
på de mest givande och holländarna på de därnäst
bästa. Mindre fångstfält tilldelades även norrmän
och danskar.
Stora flottor, ofta 100-tals fartyg, utrustades i de
olika hamnarna för valfångst, och längs kusterna i
det yttre polarlandet uppbyggdes hela byar med hus
och trankokerier. Holländarnas Smeedenburg på
Amsterdamön var den största och mest betydande av
dessa samlingsplatser. Vissa somrar lära över 12 000
personer ha uppehållit sig därstädes. Ett år fångade
i Föredrag- inför Svenska teknologföreningens avd. för
Mekanik den 10 dee. 1935.
holländarna med ca 250 båtar över 2 000 valar,
vilket resulterade i närmare 100 000 fat olja.
Fartygen voro av 300—400 tons storlek, byggda
av trä med största möjliga styrka för att motstå
ismassornas tryck och skruvning. De utrustades under
vintern, och i mars eller i början av april lämnades
Nordsjöhamnarna. Besättningen utgjordes av 40 à
50 man, som alla voro ekonomiskt intresserade, då
de förutom sin fasta hyra fingo en viss "part" eller
andel i fångsten.
Omkring mitten av maj anlände skeppen till
iskanten, och fångsten tog sin början. Valen angreps
i roddbåtar, som utsändes från det större
fångstfartyget, och som angreppsvapen användes till en
början handharpuner men senare även ett slags
har-punkanoner, vilka gjorde det möjligt att angripa
valen på 35 à 40 meters avstånd.
När valen dödats, höll den sig genom sitt stora
fettlager flytande och släpades genom flera båtlags
förenade ansträngningar till moderfartyget. Här
flänsades djuret och det avflänsade späcket kokades
till tran antingen på själva fartyget eller också i på
stranden uppställda öppna grytor. Vid många
tillfällen blev späcket även hemfört för att urkokas vid
de många trankokerier, som växte upp i de
valfångst-bedrivande länderna.
Valfångsten var den tiden säkerligen mycket
lönande, enär valbeståndet var stort och djuren
förhållandevis lättfångade.
Efter en del års förlopp avtog valbeståndet i flod-
Fig. 1. Gamla tiders valfångst med liandharpunering från roddbåtar,
11 april 1936
Fig. 2. Valen angriper fångstmannen och slungar roddbåten i luften.
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
