Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18. 2 maj 1936 - Om erhållande av vatten genom borrning i fast berg, av Gustaf T. Troedsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
2 MAJ
19 3 6
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD
HÄFTE 18
ÅRG. 66
INNEHÅLL: Om erhållande av vatten genom borrning i fast berg, av Gustaf T. Troedsson. — B. Wuolle
60 år. — P. G. Hörnell 60 år. — Textilinstitutet i Borås invigt. — Notiser. — Tekniska föreningar. —
Sammanträden.
Om erhållande av vatten genom borrning i
fast berg.
Av GUSTAF T. TROEDSSON.»
1. Inledning.
På januarimötet i Geologiska föreningen år 1891
inledde A. E. Nordenskiöld en diskussion om
"Utsigterna att erhålla drickbart vatten vid
borrningar i urberget vid hafsstranden". Problemet hade
just då en aktuell bakgrund med anledning av ett
förslag att lösa vattenfrågan för personalen vid våra
lotsstationer. — Intresset för ämnet var stort, och
diskussionen kom att utsträckas över 3 ordinarie
sammanträden. Enligt Nordenskiölds uppfattning
sönderföll problemet i tre frågor, nämligen:
1. Har man utsikt att erhålla vatten vid borrning
i urberget?
2. Om vatten erhålles, är det sött? och
3. Är berggrunden ovanför så tät. ätt icke
havsvattnet genomsläppes?
Om den första frågan, som behandlade problemets
kvantitativa sida, rådde knappast delade meningar.
Belysande för uppfattningen är ett uttalande av
dåvarande föreståndaren för Svenska
diamantbergborr-ningsbolaget ingenjör Crælius, vilket upplästes av
Nordenskiöld och förtjänar återgivas: "Med anledning
af förfrågan, huruvida vi i allmänhet i fast berg
anträffa vatten, får jag nämna, att, då våra borrningar
ej varit ämnade för att uppsöka vatten, det endast
sällan observerats, om så skett och detta endast i de
fall, då borrhålen haft en sådan lutning, att vattnet
kunnat rinna ur borrhålet. — — — Borrningarna
hafva hufvudsakligen utförts i de i våra bergslager
förekommande finkorniga, täta bergarter, hvilka man
ej kan vänta vara så genomträngliga för vatten som
de mera grofkorniga och sprickfyllda, hvilka torde
påträffas vid borrningar i skärgården. Visserligen
påträffas i en del grufvor orter, i hvilka vatten
alldeles saknas, men i alla våra grufvor är dock ett
ständigt vattentillflöde oberoende av det s. k.
dagvattnet, hvilket torde bevisa att i de flesta borrhål
åtminstone något vatten bör erhållas."
Vattenfrågans kvalitativa sida belystes av
åtskilliga inlägg, som alla gingo i den riktningen, att de
bejakade frågorna nr 2 och 3. Endast ett par
exempel må här anföras:
Solstads koppargruva, 320 m djup och belägen
invid en havsvik, gav sött vatten.
Sjögruvan vid Härräng, belägen 10 m från
stranden av Östersjön, så att havsvattnet skulle kunna
rinna över till gruvan, hade lägre salthalt än
Stockholms vattenledningsvatten.
Höganäs stenkolsgruva, 100 m under havsytan,
alldeles invid kusten, gav 300 000 1/tim. sött vatten.
Som en följd av dessa diskussioner kan man
betrakta K. lotsstyrelsens beslut 1894 att låta utföra
en borrning efter vatten i fast berg vid Arkö
lots-plats. Här fick man vid 35,5 m djup så mycket
vatten, att det räckte för hela lotspersonalen, 10
familjer om 40 personer. Borrningen, som utfördes av
Diamantbergborrningsaktiebolaget ("Borrbolaget"),
kom att inleda ett stort antal vattenborrningar både
i Sverige, Norge och Finland.
Vid alla vattenborrningar är borrningsmetoden
jämförelsevis enkel och billig. Medan man vid
moderna malm- och kolborrningar, dvs. överallt, då
själva grunden skall undersökas, alltmera övergått
till kärnborrningar, har man
vid vattenborrningar
bibehållit den gamla stötborren (fig.
1—2), som spelade en roll i
Kina och Egypten för
årtusenden sedan. Nutida
teknik har förbättrat metoden
1 Föredrag vid Svenska
stämma den 18 mars 1936.
teknologföreningens ordinarie
Fig. 1. Stötborrmaskin. På ett stadigt
underlag av profiljärn (1) är tornet (4)
med stag (2) monterat. Från motorn,
som i allmänhet är på 5 å 10 hkr,
överföres kraften till en slaganordning eller
ram (3), som är fast lagrad i (5). I
ramens motsatta ända är vevstaken (6)
fäslad. Då rörelsen från remskivan
överföres genom kuggväxeln (7 och 8),
erhålles en upp- och nedgående rörelse
på skivan (9). Eftersom linan vid detta
tillfälle är fastlåst på lintrumman (10),
kommer höjning och sänkning att
överföras till mejseln på andra sidan skivan
(11) i tornet. Genom att variera
slaglängden på excentern (12) ändrar man
således mejselns slaghöjd (Nachmanson
& Sundberg).
2 maj 1936
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
