Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18. 2 maj 1936 - Om erhållande av vatten genom borrning i fast berg, av Gustaf T. Troedsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
av sandstenar kan man alltid räkna med god
vattenföring. Som exempel vill jag anföra kolgruvorna i
Skåne, vilka ligga i sandsten och pumpa upp
omkring 35 ton vatten för varje brutet ton stenkol. År
1927 pumpades i alla gruvorna inalles 15 mill. m3
vatten eller nära 40 % av Stockholms vattenbehov.
Kalkstenar äro mera oberäkneliga. Kritkalkstenen
i Skåne och på Själland är ofta vattenförande, bl. a.
beroende på sprickor i de rikligt inbäddade
flintlagren. Sämre är det då med lerskiffrar och andra
leriga bergarter. I Skånes siluriska colonusskiffer,
som har stor utbredning i landskapet och beräknas
lia en mäktighet av 1 000 m, där den är som tjockast,
utföras årligen resultatlösa borrningar efter vatten.
Här skulle det för undvikande av misstag räcka, om
brunnsborraren — som, inom parentes sagt, nästan
alltid är en ofelbar slagruteman — i förväg studerade
en geologisk karta.
Öland är just ett exempel på hur föga givande
borrhål i sedimentområden kunna vara. Och dock
är det knappast något tvivel, att högst betydande
vattenmängder verkligen stå att få, om man
nämligen borrar tillräckligt djupt. Det är då nödvändigt
att borra igenom hela serien av sediment ned till
urberget. Detsamma kan sägas om Östergötlands
silurområde. En industri därstädes, som behöver
stora mängder rent vatten men funnit vattenverkets
prissättning för hög, har låtit borra i siluren men
utan resultat. Den firma, som utfört borrningen, har
icke borrat tillräckligt djupt utan slutat någonstädes
i siluren. Nu lär industriföretaget ha lämnat
uppdraget åt en slagruteman.
Det har nyligen konstaterats stora vattentillgångar
under siluren vid Vadstena och Falköping, ocb
samma är förhållandet beträffande kambrosiluren vid
Örebro, visingsöformationen vid Huskvarna och
lias-sandstenen vid Höör i Skåne. Det är dels
sandstenen själv men dels och framför allt urberget
inunder sandstenen, som är vattenförande. Denna
vattenföring är stor, vare sig urberget består av
gnejs eller granit, och måste bero på en särskilt stor
genomsläpplighet hos det urberg, som bildar
underlaget för dessa sediment. Denna genomsläpplighet
kan icke bero på annat än en tidigare vittring (fig.
5), en vittring således, som är äldre än överliggande
sedimenttäcke. Det märkliga är nu, att de
vattenrikaste urbergstrakterna äro de, som gränsa till
sedimentrester, t. e. Kalmarkusten, Närke,
Västergötland och norra Skåne.
Sten De Geers kartor över södra och
mellersta Sveriges landformer visa, att urberget i dessa
trakter har mycket svag relief. Dessa plana
urbergsslätter äro mer eller mindre orörda rester av den
gamla land- eller vittringsyta, som en gång i tiden
blivit begravd under sedimenttäcket, vilket skyddat
vittringsytan ända fram till vår tid. Av
sedimenttäcket ligga rester kvar, och under dessa, liksom i
närmaste omgivningen, som blivit barskrapad i
mycket sen tid, sannolikt under istiden, är den gamla
vittringsytan bevarad. I andra trakter har
silur-täcket försvunnit mycket tidigare, och där har även
den sprickiga och porösa övre delen av urberget
eroderats bort.
Denna porositet i silurfältens underlag har
uppstått i förkambrisk tid. Då funnos inga landväxter,
som kunde skydda marken emot vatten, solsken och
Fig. 5. Grusvitlrad gnejshäll på subkambriska landytan nära Billingen.
Förf. foto.
vindar. Förvittringen måste därför ha verkat
utomordentligt förhärjande på berggrunden. De
kambriska avlagringarna vila överallt på sådan vittrad
berggrund. Men även andra, äldre och yngre
sediment på urberget ligga och skydda en sådan sprickig
och porös urbergsyta, och i stora områden ha de
tydligen legat som skydd på detta sätt ända fram till
istiden.
Södermalms markanta höjd i förhållande till
Stockholms norra stadsdelar beror, som vi veta, på
en förkastning, som löper längs hela södra sidan av
Mälaren. Ett liknande förkastningssystem sträcker
sig i Östergötland från Vättern längs nordsidan av
Boren, Roxen, Glan och Bråviken. Emellan dessa
båda förkastningssystem ligga Sörmland och norra
Östergötland, ett område, som höjt sig i
förhållande till omgivningen och mycket tidigt befriats
från sitt kambrosilurtäcke. Detta höjningsområde
hör till de allra vattenfattigaste urbergstrakterna,
säkerligen emedan den förkambriska förvittringen
blivit utplånad. De å ömse sidor därom nedsänkta
områdena, Mälardalen och Uppland i norr samt
Östergötland i söder, äro däremot gamla urbergsslätter.
I Östergötland lutar den plana urbergsterrängen —
varav endast en liten del är bevarad — emot norr
och dyker in under en rest av kambrosilur. Här
tyder allting på att stora vattentillgångar äro
förhanden i urberget, men likväl är medelvärdet lågt
för borrningarna i Östergötland. Detta beror på att
man mest borrat i trakter, som ligga utanför den
gamla urbergsslätten. Så äro 30 % av borrningarna
vid Norrköping misslyckade, en ovanligt hög siffra,
då denna procent för hela landet är endast 1 %.
Dessa misslyckade borrningar vid Norrköping utgöra
40 % av alla misslyckade.
Den andra urbergsslätten, Mälardalen och Uppland,
sluttar sakta emot söder, såsom framgår av Fyrisån
och vattendragen i Västmanland. På denna
urbergsslätt har fordom vilat ett täcke av jotnisk
(pre-kambrisk) sandsten, varav rester ännu finnas kvar
på Ekerön och ett par småöar nära Björkön i
Mälaren. Sannolikt har den underliggande
vittrings-skorpan ännu större utbredning, om man får döma
av urbergsytans svaga relief N om Mälaren.
Lika väl som urbergsslätterna kunna karakteriseras
som i hög grad vattenförande, så kan man säga, att
2 maj 1936
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
