Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 25. 20 juni 1936 - Den högre tekniska undervisningen och nutidsläget, av J. Körner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Denna gradvis inträdda förändring i
problemställningen ledde ganska tidigt till meningsbrytningar i
frågan om hur långt högskolornas uppgifter borde
sträckas utöver meddelande av rent
tekniskt-veten-skaplig undervisning. I vårt land torde den första
framstöten av mera anmärkningsvärd art hava ägt
rum 1912, då Sveriges industriförbund framställde en
del anmärkningar mot högskoleingenjörernas
bristande intresse för industriens ekonomiska resultat och
svaga insikter i fråga om medlen att säkra en
ekonomisk produktion. I de omfattande
kommittéutredningar rörande den högre tekniska undervisningen,
som senare följde, underströks samma moment
kraftigt från olika håll. Samtidigt framfördes emellertid
även krav på fördjupad vetenskaplig utbildning, en
naturlig följd av det med den moderna industriens
genombrott stegrade behovet av teoretiskt skolade
krafter såsom bärare av det tekniska framåtskridandet.
Oaktat väsentliga förbättringar i undervisningen
under årens lopp kommit till stånd för vårt lands
vidkommande liksom annorstädes, måste man
säkerligen betrakta den svåra problemställningen såsom
permanent; den övergår i nya faser med den tekniska
utvecklingen och någon slutgiltig lösning kan icke
påräknas. Önskvärt och i viss utsträckning möjligt
är det dock att organisera undervisningen i så
smidiga former att den kan lättare och snabbare
anpassas efter tidens skiftande krav. Därvid gäller
det även att klarställa hur långt det är lämpligt och
möjligt att tillgodose den praktiskt-ekonomiska och
den tekniskt-vetenskapliga linjen sida vid sida, innan
den ökade studiebördan nödvändiggör en
differentiering av en eller annan art.
Först några ord om den tekniskt-vetenskapliga
sidan av undervisningen! Jag förutsätter såsom
grundval för bedömning av hithörande frågor, att de
tekniska högskolornas främsta uppgift skall vara
meddelande av sådan undervisning, som kan främja
utbildningen av kunniga, självständiga och modernt
tänkande teknici, kompetenta att taga ledningen av
vårt lands industriella utveckling. På ett och annat
håll är man måhända benägen att sätta målet något
annorlunda så till vida, som en större vikt fästes vid
skolornas uppgift som härdar för den
tekniskt-vetenskapliga forskningen. Utan att härmed förringa
betydelsen av högskoleforskningen, torde man dock
nödgas medgiva, att den ej spelar samma roll för
tekniken som universitetens forskning för de
allmänna vetenskaperna. Den tekniska forskningen
bedrives redan till mycket betydande del i industriens
och de tekniska institutionernas egen regi, och allt
tyder på, att även framdeles sä kommer att bliva
fallet, måhända i än större utsträckning.
Det tekniskt vetenskapliga materialet såväl som
dess tillämpningsområden växer med lavinartad
hastighet. Alla äro överens om att undervisningen
måste begränsas till det grundläggande stoffet. I
diskussionen om grundläggande och tillämpad kunskap
har mycken dimbildning utvecklats, och man måste
erkänna, att begreppen äro så flytande, att de lätt
inbjuda härtill. På sina håll är man mest benägen att
efter mera konservativ inställning betrakta det
befintliga som grundläggande och nyare vid
undervisningen ej beaktade områden som tillämpningar och
utbyggnader till det gamla. Härigenom befrias man
i det längsta från bekymmer om studieplanernas an-
passning. I själva verket ligga förhållandena dock
ej så enkelt till. Underbyggnaden är ej oberoende
av utvecklingen inom tillämpningarnas värld,
tvärtom består dem emellan en intim växelverkan. Man
skall ofta finna det svårt att avgöra vad som är det
primära i denna växelverkan. Är det den empiriska
utvecklingen, som skapar den teori den behöver för
att vinna nödig stadga, eller är det de
vetenskapliga metoderna, som, utnyttjade i teknikens tjänst,
utgöra drivkraften i framåtskridandet? Man är
frestad tro, att dessa företeelser blott äro olika sidor av
ett kontinuerligt skeende. Om man emellertid
stannar vid en sådan slutsats, måste man säga sig, att
en undervärdering av tillämpningsområdena icke är
motiverad och lätt kan leda till en ortodoxt
ofruktbar inriktning. En rätt avpassad balans mellan
teorien och dess tillämpning är nödvändig och det
måste beaktas, att såväl högskolornas undervisning
som deras forskning inriktas på praktiska mål.
Betydelsen av undervisningens praktiska
inriktning — varmed här givetvis ej avses att den skall
"elementariseras" ■— blir än mer påtaglig, då man
betänker, att en stor del av teknikens män sysselsättas
med kommersiella, organisatoriska och
allmänekonomiska arbeten av olika slag, medan de mer
tekniskt vetenskapligt kvalificerade uppgifterna
påkomma en relativt begränsad krets. Här möter oss
den andra huvudfaktorn i undervisningsproblemet.
Utan tvivel har omsorgen om denna betydande
kategori hittills allt för litet uppmärksammats, om man
undantager strävandena att bereda den industriella
organisationen nödigt utrymme på
föreläsningsschemat. Men detta är näppeligen tillräckligt. Hittills
hava de kommersiella på administrativa posterna inom
industrien visserligen till dels rekryterats från
högskoleingenjörernas krets, men till icke ringa del även
från andra håll. Det naturliga urvalet har bestämts
helt av den praktiska dugligheten, och den
underbyggnad av teori och allmän insikt, som utgör en
nödvändig förutsättning för att denna skall kunna
göras fruktbringande, har ofta varit självförvärvad.
Men om man gör klart för sig, i vilken omfattning
ekonomiska och mera allmänt lagda
lämplighetsöverväganden spela in i ali teknisk verksamhet, möjligen
med undantag för en ganska snäv krets av
forskningsingenjörer samt för sådana, som på lägre poster
sysselsättas med tekniskt rutinarbete, torde man ej
kunna undgå slutsatsen, att en kompletterande
undervisning med sådan inriktning skulle vara av rätt
betydande praktiskt värde.
Än klarare träder önskvärdheten av en sådan
komplettering i dagen, om man närmare begrundar det i
inledningen berörda tredje momentet, teknikens
växande sociala betydelse. Svårigheten att anpassa
samhällets mer eller mindre stabiliserade funktioner
i fråga om reglering av kapital, avsättnings- och
arbetsmöjligheter m. m. till den växande och starkt
rationaliserade industriella produktionsapparaten har
ju på senare år kommit vissa sociala tänkare att
ställa sig rätt skeptiska till den moderna teknikens
välsignelse för mänskligheten över huvud taget, och
dessa röster ha som känt funnit gehör på en del håll.
Det kan för visso med rätta invändas, att de
betydande svårigheter av detta slag, som praktiskt
taget över hela världen gjort sig gällande under
senare tid, icke haft sin grund i att de tekniska fram-
18 juli 1936
.305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
