Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 26. 27 juni 1936 - Litteratur - Verwertung und Schutz von Erfindungen in der USSR, av F. H. Stenhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
LITTERATUR
Verwertung und Schutz von Erfindungen in der USSR,
av O. Sekafinowicz, Carl Heymanns Verlag, Berlin 1935,
788 sid., pris 40 Rmk.
Med äkta tysk grundlighet har författaren
åstadkommit ett arbete som troligen är ett av de mest
uttömmande som skrivits rörande patentförhållandena i något
land. Skada blott att arbetet gäller ett land, vars
lagstiftning i berörda hänseende vilar på så osäker grund
som här är fallet. En fullkomligt opartisk iakttagare
inser givetvis, att lagstiftning rörande ekonomiska ting,
varunder även patentväsendet faller, måste vara
underkastad förvandlingens lag i osedvanligt hög grad i ett
land varest alla dessa frågor så länge befunnit sig och
ännu ligga i stöpsleven. Härmed är icke sagt att ej
studiet av sovjetrysk patentlagstiftning ur rent teoretisk
synpunkt kan ha mycket av intresse att uppvisa, men
för den praktiskt arbetande patentmannen ter sig en
bok av detta slag som "ett barn av stunden", ett
förhållande som f. ö. villigt medgives av förf. redan i
företalet till boken.
I sovjetrysk patentlagstiftning föreligger otvivelaktigt
ett ärligt uppsåt att skydda rätten till andlig egendom,
men det torde icke kräva någon lång eftertanke för att
fatta huru i realiteten dessa synpunkter ideligen måste
komma i konflikt med en äganderättsuppfattning, som i
mycket är helt väsensskild från västerlandets. Förf.
framhåller också och söker med talrika citat påvisa
hurusom den röda tråden i ali sovjetrysk lagstiftning
är den rena statsnyttan, som i sin tur siktar på
"världsrevolutionen". Kommer individens intressen i konflikt
med statens måste den förre vika. "Statens väl är
högsta rätt" vore man frestad säga. Häri skiljer sig
emellertid sovjetrysk rättsuppfattning icke principiellt
från andra staters. Man behöver endast tänka på vår
egen patentlags § 17: "Därest Konungen prövar nödigt,
att patenterad uppfinning skall upplåtas till
allmänhetens fria begagnande eller utövas för statens räkning,
ut-göre patentet ej hinder däremot", för att detta skall stå
klart. Skälig ersättning åt patenthavaren är såväl i ena
som andra fallet föreskriven. Den i Sovjetryssland
starkt accentuerade uppfattningen om statens a prioriska
rätt gentemot medborgaren har emellertid där haft
synnerligen långt gående konsekvenser. Fall ha dock
bevisligen förekommit, där exempelvis en enskild person
av högre rättsinstans tillerkänts ersättning av
statsjärnvägarna för en patenträtt, som på talan av
järnvägsförvaltningen i första instansen efter expertutlåtande
ansetts böra upphävas på grund av bristande nyhet. Ett.
studium av diverse anförda rättsfall ger emellertid vid
handen att en patentprocess i USSR i regel får något
synnerligen ovisst över sig ej minst på grund av den
ständiga risken för inblandning av klassdoktrinära
synpunkter. Av detta skäl anses t. e. advokatens eller
patentombudets roll böra inskränka sig till en rent
medlande verksamhet, och denne är skyldig att genast
nedlägga sin talan, om han genom ett ställningstagande för
sin klient skulle kunna tänkas på något sätt motverka
statens intressen. Man finner här en speciellt gentemot
amerikansk rättsuppfattning helt motsatt syn på
individens rätt till hänsyn från lagens sida. I avseende pä
en uppfinnares rätt till sin uppfinning, föreligger dock
den likheten, att även enligt sovjetrysk uppfattning
uppfinningen i första hand tillhör denne. Statsnyttan
kräver ett intensivt uppfinnarearbete i återuppbyggandets
tjänst och patentväsendet anses åtminstone f. n. på
ledande sovjethåll nödvändigt för att stimulera den
enskilda uppfinnaren. En intressant detalj är, att ett
företag kan anses såsom uppfinnare i sådana fall, då
uppfinningen tydligen tillkommit genom ett kollektivt
forskningsarbete i företagets laboratorium
("Betriebs-erfindung").
Av förf:s framställning torde man kunna sluta, att
det säkraste sättet att bedöma en utlännings rättigheter
och möjligheter i patenthänseende i USSR, trots den i
mycket moderna utformning som patentlagstiftningen
fått, är att betrakta patentet och de möjligheter som
erbjuda sig för detsammas ekonomiska utnyttjande icke
såsom en på internationella fördrag vilande rättighet
utan, i likhet med vad fallet i äldre tider varit i många
andra länder, såsom ett av staten meddelat personligt
privilegium. Lagen föreskriver uttryckligt att rätten
till utövning av en uppfinning tillkommer staten. Ett
utövande genom patentinnehavaren kan endast äga rum
rent hantverksmässigt i ett enda företag, som icke får
ha fler än 20 anställda. Genom koncession kan
visserligen staten tillåta utlänningar att driva större rörelse
för utnyttjande av dem tillhöriga uppfinningar, men förf.
framhåller de hart när oöverstigliga svårigheter som av
skilda orsaker härvid möta. Ett viktigt och även för
utländska uppfinnare ytterst värdefullt komplement till
statens ovannämnda ensamrätt till utövning ligger
emellertid i den ovillkorliga skyldighet till användning av
en såsom "nyttig" befunnen uppfinning ’överallt där den
kan anses medföra tekniskt-ekonomiska fördelar. Av
detta skäl skall en uppfinning som anmäles i
patentverket, redan under det att dess nyhet prövas och
oberoende därav även skyndsamt underkastas preliminär
prövning i avseende på sitt nyttovärde.
Patentansökningens innehåll skall därför av anmälningsavdelningen
meddelas ett särskilt organ, som har att fatta
ståndpunkt till uppfinningens eventuella kommersiella värde.
Kan det därvid antagas att uppfinningen är "nyttig",
skall den omedelbart underkastas experimentell
prövning helst tillsammans med uppfinnaren, samtidigt med
att förhandling om patenträttighetens överlåtande skall
inledas. Kan icke överenskommelse i godo träffas, skall
tvångslicensförfarande tillgripas. De statliga
prövningsorganen äro skyldiga att underrätta alla under staten
sorterande industriföretag, som kunna tänkas ha
intresse av uppfinningen, om densammas existens. Har
en uppfinning, vilken förklarats vara nyttig, icke
kommit till utövning inom sex månader efter det preliminära
prövningsbeslutet, skola nämnden överstående organ
underrättas härom, med angivande av orsaken till
dröjsmålet. I den mån denna stränga bestämmelse, vars
bristande uppfyllande är belagt med höga straff,
verkligen också efterleves innebär den som synes en
utomordentlig fördel för varje utländsk patentsökande, som
härigenom automatiskt kommer i kontakt med de
industrier, vilka kunna tänkas ha nytta av hans
uppfinning och som därjämte äro skyldiga att använda
densamma och även betala ersättning härför. I vad mån
denna idealprocedur i verkligheten kan få försiggå
ostörd till fromma för alla parter är emellertid omöjligt
att yttra sig om. Värdet av en uppfinning som icke av
staten ansetts "nyttig" torde emellertid under alla
omständigheter vara ytterst problematiskt med hänsyn till
de små möjligheter för exploatering som förefinnas.
Ävenså visar erfarenheten, att ett beivrande av intrång
innebär sådana svårigheter och i regel ter sig så
utsiktslöst, att denna utväg icke kan anbefallas någon
innehavare av sovjetryska patent.
Formellt torde även för utlänningar det unika
upp-finnarecertifikatet ("Urheberschein") stå att erhålla.
Detta innebär ett frivilligt avstående till staten av en
idé rörande en företrädesvis teknisk förbättring och
medför rätt till ersättning från staten om dess
tillämpning visar sig värdefull. Frågan är om icke denna form
av patent enligt sovjetrysk antikapitalistisk uppfattning
är den enda moraliskt försvarliga och med tiden
kommer att fullkomligt ersätta den privatkapitalistiska
patentformer i detta land. F. H. Stenhagen.
322
25 juli 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
