Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 4 juli 1936 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sannolikt ej dröja länge innan den egyptiska frågan
ånyo tillspetsas.
Omedelbart allvarligare är dock ur engelsk
synpunkt läget i Palestina. Situationen i detta
mandatområde har sedan länge varit spänd på grund av den
arabiska befolkningens motstånd mot den judiska
invandringen, vilken återigen vilar på mandatmakten
Englands högtidliga utfästelse i
Balfour-deklarationen av 1917 att enligt zionismens krav bereda
världens judiska befolkning "ett nationellt hem" i
Palestina. Den judiska befolkningen i det tättbebyggda
landet närmar sig nu en tredjedel. Förhoppningarna
att åstadkomma en utjämning mellan judar och
araber ha hittills kommit på skam. Sista gången
allvarliga oroligheter ägde rum var i augusti 1929. Den
nu utbrutna arabiska strejkrörelsen med
våldsamheter mot den judiska befolkningen synes emellertid
än mera svårartad. Situationen har nära nog
utvecklat sig till ett guerillakrig, och farhågor hysas
för den arabiska rörelsens spridning även utanför
Palestinamandatets gränser. Frankrikes nu
principiellt deklarerade villighet att medgiva
mandatområdena Libanon och Syrien full självständighet,
åtminstone nominellt, torde icke sakna samband med
den oro, som under intrycket av det brittiska rikets
minskade prestige gripit hela den arabiska världen.
Mot denna bakgrund får man även se Turkiets
nyligen framförda krav på en revision av
Lausannefreden av 1923 i sådan riktning att den fulla turkiska
suveräniteten återställas över Bosporen och
Dardanellerna. De turkiska anspråken stödjas av
Ryssland. Den turkiska regeringens skickliga
utnyttjande av situationens möjligheter synes komma att
leda till det avsedda målet. En kongress mellan
Lausannemakterna har i varje fall öppnats i
Montreux, och Turkiets utsikter synas goda.
Samtidigt har Italien genom en serie nya traktater
fastare bundit vid sig sin vasallstat Albanien, och
även i Österrike förefaller det italienska inflytandet
att ha stärkts.
Såsom man kunde förutse blev det alltså icke
sanktionsåtgärden, eller överhuvud N. F.-politiken, som
blev avgörande för utgången av den i och för sig
mycket djärva italienska aktionen i Ostafrika — utan
den militära kampens resultat. Sedan detta
avgörande snabbt och fullständigt utfallit till Italiens
förmån, var det uppenbart, att hela den kollektiva
sanktionsåtgärden enligt N. F.-akten måste komma att
avskrivas. En ändring av krigets resultat, dvs.
Abessiniens erövring av den italienska armén, kunde
nämligen i detta läge ej åstadkommas annat än genom
ett nytt krig — en utväg, som ingen av de
bestämmande makterna på allvar övervägde. Ej heller kunde
Nationernas förbund och dess instanser i detta läge
betraktas som en självständig faktor i utvecklingen.
Förbundets beslut dikteras ju i realiteten av de inom
detsamma ledande stormakterna. Sanktionspolitiken
skulle aldrig tillgripits utan på Englands yrkande,
och när den nu förfelats, var detta därför också i
främsta rummet ett engelskt nederlag. Men det var
under de givna omständigheterna intet att göra åt
saken, och frågan gällde närmast endast i vilken
form reträtten skulle klädas, och vilka ansträngningar
som skulle göras för att så långt möjligt maskera det
brittiska rikets oförnekliga och högst betänkliga
prestigeförlust.
Att börja med intog man en avvaktande hållning.
N. F.-rådet sammanträdde den 20 april, men
åtskildes åter utan några mera bestämda beslut.
Ståndpunkt måste först tagas av de ledande
stormaktsregeringarna, främst den engelska och den franska, och
det krävdes tid, innan opinionen i dessa länder hann
avvänjas från de falska föreställningar man bibragt
densamma. I Frankrike förestod dessutom nyval till
deputeradekammaren till slutet av april.
Det var främst i England, som man under
månaderna april, maj och juni så småningom kunde
iakttaga en strömkantring i förhållande till
sanktionspolitiken. Principrytteri ligger icke för engelsk
mentalitet, och sakläget stod nu ej att ändra. Redan
tidigt gjorde sig finansministern Neville
Chamberlain, allmänt ansedd som kabinettets starkaste namn,
till tolk för den uppfattningen, att sanktionerna borde
avskrivas såsom meningslösa. I samma riktning
verkade den i december avpolletterade Sir Samuel
Hoares återinträde i kabinettet i juni, nu såsom
marinminister. Slutligen förklarade sig både
Baldwin och Eden i offentliga underhusdebatter kort före
midsommar bestämt för sanktionernas upphävande.
Härmed måste saken anses avgjord, desto mera som
oppositionspartiernas krav på sanktionernas
vidkomhållande trots allt knappast äro allvarligt menade.
Visserligen består också den i Frankrike i början av
juni under Léon Blums presidium färdigbildade
"folkfronts"-regeringen av tidigare ivriga
sanktionsanhängare, men det lider icke desto mindre intet tvivel
att den franska regeringen i Genève kommer att
ansluta sig till det väntade engelska förslaget om
sanktionernas hävande.
Det formella avgörandet kommer troligen att
träffas vid det extra sammanträde av
förbundsförsamlingen, som inom kort förestår. De politiska
anträngningarna torde komma att inriktas på en
kompromiss, varigenom Italien skulle göra åtminstone någon
eftergift i fråga om det slutliga reglerandet av
Etiopiens folkrättsliga ställning. Men i sak kan
krigets resultat ej ändras. Abessinien har blivit ett
italienskt lydland. Det kan också — vilket är
avsikten — bli ett italienskt invandringsområde. Detta
skulle innebära en ännu mera betydelsefull
förskjutning i Ostafrika och den Närmare Österns
befolknings- och allmänna jämviktsförhållanden.
Den snöpliga utgången av sanktionsexperimentet
och det slående avslöjandet av den verkliga
innebörden av de länge missbrukade fraserna om den
"kollektiva säkerheten" ha redan i ett flertal länder
framkallat en mycket kritisk stämning mot
Nationernas förbunds hittillsvarande organisation. På
många håll inom de mindre staterna framställas krav
på utträde; på andra håll vill man i främsta rummet
sätta sin lit till regionala trygghetspakter inom
förbundsaktens ram. Under alla omständigheter står
frågan om förbundets reform nu på dagordningen och
torde så förbli under en avsevärd tid.
Även i fråga om den engelska inrikespolitiken har
sanktionsfiaskot haft sina betydande verkningar. Det
har försvagat den sanktionsvänliga regeringsflygelns
prestige och i motsvarande mån stärkt anseendet för
de tidigare kritiskt inställda. Angreppen mot
Baldwin ha vuxit i styrka. Mr. Edens auktoritet är högst
försvagad. Tyngst inom kabinettet väger för
närvarande finansministern Neville Chamberlain. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
