Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 30. 25 juli 1936 - Några studier rörande gasjonisation, av Torsten Wilner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
buren av ett par tilledningstrådar för elektrisk ström.
Platinatrådens diameter är 0,1 mm ocli dess längd
ca 15 mm. Spetsspänningen är negativ och
platinatråden hålles vid en positiv spänning i förhållande
till jord av omkring 300 voit. Bringas nu
platina-tråden genom strömtillförsel till svag rödglödgning,
höres i högtalaren ett kraftigt jonbrus, framkallat
av de från platinatråden utgående positiva jonerna.
Sänkes successivt trådens temperatur, avtager
jon-bruset och enstaka stöturladdningar bli urskiljbara.
Även ett gott stycke under den gräns, då trådens
glödgning kan iakttagas i mörker märkes tydlig
joni-sation. Vid fortsatt sänkning av trådtemperaturen
uppträda stötarna med allt större mellanrum.
Förloppet här är särdeles intressant. Jonvandringen
innebär, att en elektrisk ström går fram mellan
glödtråden ocli spetskaminaren. Strömstyrkan är så
låg, att strömmens diskontinuerliga karaktär tydligt
framträder. Strömmen avbrytes genom att föremål,
t. e. en hand, införes i dess väg. Om en envärdig jon
anländer till kammaren per sekund, är strömstyrkan
av storleksordningen 10—10 ampere.
För de fortsatta försöken anbringas nätelektroden
åter på sin plats och gives spänningar av upp till 550
voit. Av praktiska skäl användes, som redan nämnts,
negativ spetsspänning och sålunda positiv
nätspänning. Anordningen är fullt stabil och även den
högsta pålagda lijälpspänningen är icke på långt när
själv tillräcklig att framkalla något bestående
stöt-jonisationsförlopp i luften inom hjälpfältet.
Hålles en brinnande tändsticka invid den från
kammaren vända sidan av nätet, märkes ingen effekt.
Någon fotoelektrisk effekt tycks således icke
förefinnas här. Föres tändstickan sakta nedåt och under
nätet i riktning emot spetskammaren, inträder, redan
då lågan tangerar nätets plan, ett intensivt
"jonregn" emot kammaren, som snart därpå ger
anledning till bestående spetsurladdning. Denna
försvinner emellertid, då lågan borttages.
Ett litet stycke fosfor om några mm diameter,
hållet nära nätets emot kammaren vända sida, ger
även synnerligen intensiv effekt.
Ett stycke blank natriummetall, placerat på
liknande sätt och utsatt för påblåsning av luft, som
fått bubbla genom vatten av ungefär 40° temperatur,
giver emellertid ingen effekt. Någon bildning av
positiva joner tyckes sålunda knappast inträffa i
detta fall. Vid omkastning av spänningarna å spets
och hjälpelektrod erhålles emellertid en synnerligen
kraftig effekt, visande, att, då natrium angripes av
fuktig rumsluft, en intensiv bildning av negativa
joner äger rum.
Ett försök har utförts med katalytisk förbränning
av metylalkoholånga i luft. Härvid bekläddes
hjälpelektroden med en matta av
palladiumasbest-fibrer. Då en ström av luft, som fått bubbla genom
metylalkohol, riktas emot elektroden, råkar
palla-diumasbesten i glödning på den punkt, där
luftstrålen träffar densamma och intensiv jonbildning
förmärkes.
Ett rent filtrerpapper, anbragt å nätet, ger i och
för sig ingen effekt. Av uranoxidpreparatet
framkallad jonverkan försvinner som förut, då preparatet
borttages. Om nätet försiktigt placeras i sitt
normala läge, efter det att några droppar kolsvavla
anbringats å filtrerpapperets mitt, ger sig mer eller
mindre omedelbart ett synnerligen kraftigt "jonregn"
till känna. (Denna verkan visar sig endast vid
spänningsförande nät och försvinner omedelbart, om
nätet jordförbindes.) Verkan försvagas successivt,
tydligen allt eftersom vätskan avdunstar. Slutligen
märkas endast alltmera sällan inträdande kortvariga,
svagare jonverkningar. Om uranoxidpreparatet vid
sådan avdöende reaktionsverksamhet för någon
sekund närmas till papperets mitt, erhålles ånyo
jonverkan, som kvarstår även kort tid efter preparatets
borttagande. En eller annan minut efter införandet
av kolsvavlan har systemet helt återgått till sitt
ursprungliga tillstånd.
Några droppar etyleter på filtrerpapperet ger
ävenledes jonverkan, ehuru svagare än kolsvavla. Med
metylalkohol har även någon verkan kunnat
iakttagas. Destillerat vatten har vid upprepade försök
visat sig icke åstadkomma någon effekt.
Efter-verkan framkallas härvid icke heller av
uranoxidpreparatet.
Vad den av fosfor framkallade jonisationen
beträffar, har densamma, såsom tidigare nämnts,
undersökts av Bloch (loc. cit.). Jonbildningen vid
natriums angrepp av fuktig luft har, så vitt
författaren erfarit, icke förut beskrivits.
Hur förloppen vid försöken med kolsvavla,
etyleter och metylalkohol skola tydas, är kanske ej utan
vidare klart. Att en jonbildning verkligen kommer
till stånd, synes emellertid vara tydligt. Författaren
förmodar, att det härvid utom en eventuell inverkan
av det rena avdunstningsförloppet är en
oxidationsprocess, som gör sig gällande. Vid samtliga försök
har endast elektrisk belysning förekommit i
försöks-lokalen och ofta mycket dämpad sådan.
En analytiskt påvisbar oxidationsprocess av
kolsvavla i luft har konstaterats av Berthelot.0 Denne
forskare inneslöt för undersökning av saken
kolsvavla och luft i glasballonger. Efter ett års förlopp
kunde en genom gasanalys och utfällning av fast
substans på kärlets väggar påvisbar oxidation
iakttagas i en ballong, som varit anbragt i det fria,
utsatt för direkt solbelysning. I ett par andra
ballonger, som förvarats i laboratoriet under diffus
belysning, kunde emellertid icke någon förändring
iakttagas. Dixon och Russel10 ha studerat kolsvavlans
förbränning. Vid dessa herrars försök observerades
en lägsta antändningstemperatur för kolsvavla i luft
av 232° C. Det konstaterades emellertid, att ånga av
kolsvavla likt fosfor etc. undergår en förbränning i
luft även vid lägre temperatur. En i mörker
synlig fosforescens observeras, om ånga av kolsvavla
får träffa en yta med en temperatur av 230°C.
Det förefaller knappast troligt, att det använda
hjälpfältet har haft någon avgörande inverkan på de
av författaren utförda experimenten med kolsvavla,
etyleter och metylalkohol. Den använda fälstyrkan
är, som förut nämnts, ej på långt när tillräcklig att
åstadkomma något stötjonisationsfenomen i luften.
Däremot är det mycket tänkbart, att förloppet har
influerats av från kammaren utblåsta negativa joner.
Vid vidare utveckling av apparaten torde emellertid
o M. Berthelot: "Observations relatives à l’action de
l’oxyg"ène sur le sulfure de carbone et à 1’influence chimique
de la lumière", Comptes Rendus 1898 I, p. 1060.
10 H. B. Dixon & K. J. Russel: "Ön the eombustion of
carbon disulphide", Proc. Chem. Soc. 15, 1899, p. 114.
18 april 1936
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
