Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 32. 8 aug. 1936 - Varför olycksfall? De personliga fysiska olycksfallsfaktorerna, av Erik Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
endast de själva utan även andra människor utsättas
tör fara.
c) Fel på öyoti och öron.
Otillfredsställande funktion av vissa sinnesorgan,
t. e. ögon och öron resp. syn och hörsel, kan
likaledes vara skuld till olycksfall, men dessa faktorer
utgöra säkerligen en förhållandevis ringa procentsats
av samtliga olycksfallsrisker. Vad syndefekter
beträffar, stå ju optiska hjälpmedel till förfogande, och
fullkomligt blinda åtnjuta särskilt skydd. Däremot
är färgblindheten av större betydelse. Människor,
som äro behäftade med denna medfödda abnormitet
på näthinnan, kunna förhållandevis lätt komma i
olycka. Om vi betänka, att enligt Fröbes 4 proc.
av alla män äro behäftade med rödgrönblindhet
(däremot knappast kvinnorna), och om vi vidare tänka
på, vilken roll rött och grönt spela inom den
internationella samfärdselns signalsystem, då framgår det
klart, att av denna skavank lidande personer kunna
ställa till verkliga katastrofer, då olyckan är framme.
Beträffande lomhördas möjlighet att råka ut för
olyckshändelse kommer Mehle med stöd av
amerikansk statistik till den åsikten, att denna möjlighet
ej är så stor, och att örats insats ej är av
utslagsgivande betydelse för undvikande av olycksfall.
Visserligen kan en människa med försvagad hörsel
eller en dövstum anses disponerad för olycksfall, och
det behöves ej särskilt framhävas, att oförmågan att
höra ett varnande buller eller en signal kan leda till
de svåraste olyckshändelser. Men det får ej
glömmas, att döva och även lomhörda ha lärt att bättre
använda sina ögon än de med alla fem sinnena i
behåll.
d) Om vänsterhänthet.
Hittills finns ej något positivt underlag för, att
vänsterhänthet kommer i fråga som orsaksfaktor vid
olycksfall. Kanske är orsaken till, att
vänsterhänthet så sällan nämnes som olycksfallsorsak, att söka
däri, att en latent västerhänthet ibland anses som
brist på handskicklighet. Inom den psykologiska
olycksfallslitteraturen finna vi vänsterhänthet endast
en gång som olycksfallsorsak, nämligen hos
Alexandra Adler.10 På grundval av s. k.
djuppsykologiska undersökningar, genomförda på 103 för
olycksfall utsatta personer, fick Adler fram en grupp
av 12 olycksfåglar, vilka som gemensam
egendomlighet utvisade manifesterad eller latent vänsterhänthet.
Dessutom visade samtliga tolv tydliga tecken på
svagsinthet. Sistnämnda faktor torde förmodligen få
anses som primärt utslagsgivande för nämnda
personers olycksfallsdisposition.
Det faktum, att vi ej funnit något tillförlitligt
material över vänsterhäntheten som
olycksfallsorsa-kande moment får ej leda till den slutsatsen, att
vänsterhänthet är fullkomligt utesluten som
olycksfallsorsak. Om vi betänka, att t. e.
maskinkonstruktörer ha för vana att för den maskinen betjänande
arbetarens säkerhet och bekvämlighet utforma
maskinerna för högergrepp, så skönja vi redan häri
farhåga för olycksfallsdisposition hos den vänsterhänte.
Intressant är i detta sammanhang ett arbete av
lo A. Adler : t5ber die Bedingtheit der Häufung
gewerb-licher TJnfälle. Archiv für Gewerbepathologie und
Gewerbe-hygiene. Band 2. 1931. S. 361.
Felsche, vari redogöres för 27 000 olycksfall med
kroppsskador till följd. Vid sina undersökningar
fann forskaren i fråga, att den vänstra kroppshalvan
skadades i genomsnitt 12 proc. oftare än den högra.
Då det vid de personer, som råkade ut för
olycksfall, till övervägande del gällde vänsterhänta, så
kunde man ej vänta något annat resultat.
Naturligtvis kan den högra kroppshalvan uppvisa en större
avvärjningsberedskap än den vänstra. Till liknande
siffror kommer också Norddeutsche Eisen- und
Ståhl-Berufsgenossenschafts årsberättelse för 1932. 7 855
skador, som 1932 anmäldes inom denna
sammanslutning, fördelade sig på de olika kroppsdelarna enligt
nedanstående tabell:
Skadade kroppsdelar vid 7 855 anmälda Antal ,,
olycksfall (1932) olycksfall 1 roc’
Ögon ........................................................548 6,98
Huvud och hals ....................................443 5,64
Vänstra handens fingrar .......... 1 378 17,54
Högra handens fingrar ............ 1152 14,67
Armar och händer................................1 370 17,44
Vänstra foten ........................................609 7,75
Högra foten ..........................................504 6,45
Benen ......................................................604 7,69
Nyckelbenen ..........................................23 0,29
Överkroppens benstomme ..................406 5,17
Axelleden ..............................................94 1,20
Armbogar och handleder ....................194 2,47
Knä- och fotleder..................................114 1,45
Inre delar................................................106 1,35
Obestämda kroppsdelar ......................310 3,95
Om också denna sammanställning endast berör en
liten del av tyska järn- och stålindustriens
arbetarstam, så kan man dock härav se, att vänstra handen
skadats 19,62 proc. oftare än den högra, vänstra foten
till och med 20,83 proc. oftare än den högra.
Intressanta undersökningar ha också utförts vid
Witko-witzer Bergbau- und Eisenhüttengewerkschaft. Dessa
undersökningar, som första gången ägde rum 1924,
då arbetarantalet var 16 000, ledde på sin tid
likaledes till det resultatet, att på vänstra handen (intill
handleden) kom 34,50 proc., på högra däremot endast
24,70 proc. av samtliga olycksfall. Undersökningar
vid samma industriföretag, omfattande åren 1930—
1933, vid ett arbetarantal av även denna gång i
genomsnitt 16 000, visade numera, att på högra handen
kom 23,40 proc., på vänstra däremot endast 22.50 proc.
Beträffande fotskadefrekvensen kunde man fastställa,
att vänstra foten skadades oftare än den högra.
Bortser man från skador i handflatan och på
handryggen, så ådagalägga undersökningsresultaten från
åren 1930—1933, att vänstra kroppshalvan i
genomsnitt skadades en ringa procentsats oftare än den
högra. I övrigt är att beakta, att vid ifrågavarande
företag de relativa olycksfall stålen pr million
arbetstimmar under perioden 1924—-1933 sjunkit från 131
till 50,4. Möjligtvis finns det ett samband mellan detta
faktum och den redan nämnda iakttagelsen, att
under perioden 1930—1933 vänstra handen skadades
mindre antal gånger än den högra. Denna mot
föregående uttalanden stridande förskjutning kan också
bero på införande av lämpliga skyddsananordningar,
säger Hans Dombrowsky i ett nyligen utkommet
arbete om olycksfallsorsakerna. Vid Witkowitz’
järnverk lutar man också åt den åsikten, att vid från-
379 29 aug. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
