Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 36. 5 sept. 1936 - Om Thule. En hypotetisk studie, av Ingemar Petersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Te km sk Ti ds kri ft
bruten natt rådde och där möjligheten av mänsklig
ständig vistelse upphörde. Ordet Thule bör sålunda
enligt min mening tagas i samma betydelse, som
skedde och alltjämt sker ifråga om ett stort
landområde söderut, som upptäcktes senare och som gavs
namnet Australia, ett latinskt ord, bildat av
stamordet Auster — Sunnanvind. Redan tidigt bildades
i latinet australis, som betyder sydlig eller
väderstrecket söder. Australien är nu liksom under
närmaste tiden efter dess upptäckande ej enbart namnet
på en kontinent; däri inbegripas ju också alla
kringliggande öar. Genom att man giver motsvarande
betydelse åt ordet Thule, får man förklaring dels på
den feniciska innebörden av ordet, dels på
ungefärliga tidpunkten för dess upptäckande, dels slutligen
på nationaliteten hos upptäckaren. Sedan det
feniciska språket kommit i glömska hos det egna folket,
som genom uppblandning med grannfolken, assyrier
och kanaaniter, tillägnade sig dessa de mäktigare
folkens språk, och enär feniciskan sålunda aldrig blev
känd såsom ett levande språk av de senare
uppträdande kulturfolken, greker och romare, blev den
språkliga betydelsen av ordet Thule förborgad och
"Thule" framstod såsom ett egennamn med okänd
språklig härledning och dunkel geografisk betydelse.
Senare tiders geografers ocli sjöfarandes begrepp om
Thule blev alltså mycket svävande och, då man ville
lokalisera landet Thule på någon viss ö eller ögrupp,
kom man i tvivelsmål, vilken av den mångfald öar
man hade att "välja" på tidigare hade avsetts med
namnet ifråga. De mycket "dimmiga" uppgifter, som
redan under antiken av Pytheas lämnades i första
eller andra hand till de geografiska författarna, bland
dem Plinius och Tacitus, voro ej av beskaffenhet att
kunna klarlägga begreppet, helst författarna voro
okunniga i det redan ca 700 år tidigare utdöda
feniciska språket. Det är först med den moderna
språkvetenskapens medel och med hjälp av senare
upptäckta urkunder (inristningar i sten) man kunnat få
någon mera ingående belysning och uttydning av det
feniciska språket. Man förstår med ovanstående
förklaringsgrunder också bättre Pytheas och hans
vedersakares olika synpunkter. Pytheas, som levde ca 300
år f. Kr., torde hava haft en dunkel kännedom om
namnet Thule såsom beteckning för något för
medelhavsfolken då föga bekant land i "norr" eller "där
mörker råder" och begagnat sig härav för att
tillskriva sig själv äran av detta lands upptäckt. Det
är, såsom hans vedersakare anse, ju ganska osäkert,
om han själv ens varit vid något land, som kunde
betecknas med Thule. Hans motståndare göra nämligen
gällande, att hans uppgifter ej äro annat än
"utbroderade hörsägner" och sålunda icke stöda sig på egna
upplevelser och iakttagelser på ort och ställe. Att
under sistnämnda förhållanden Pytheas’ berättelse
torde hava saknat alla för ett säkert bestämmande
av Thules läge erforderliga primäruppgifter är ju
klart. De ovan nämnda latinska historie-geografiska
författarna, som i sina berättelser ju endast gått eftei
tidigare uppgifter och icke själva gjort någon
kontroll på platsen, hava i god tro åberopat dessa
svårgripbara geografiska bestämningar.
Som slutord får jag alltså som min åsikt
framkomma med den hypotesen, att Thule icke kan eller bör
lokaliseras till någon viss ö eller något visst fastland
(Skandinaviska halvön), utan bör betraktas såsom be-
nämningen för vad romarna senare kallade "terra
septentrionalis" eller med andra ord det nordligaste
Europa i allmänhet, områden, där is och snö skulle
förekomma under en längre tid av året, ett
ogästvänligt land, som ej lämpade sig för de vid mildare
klimatiska förhållanden vana medelhavsfolken att bebo.
Alla försök av moderna geografer — A. E.
Nordenskiöld ej undantagen — att tyda vissa i de gamla
berättelserna angivna geografiska ortsbestämningarna
på sådant sätt, att de framstå såsom efter nutidens
begrepp exakta ortsbestämningar, är enligt mitt
förmenande att bevisa för mycket.
Kommentar.
1) Feniciska språket hörde till grenen
arabiska-fe-niciska-arameiska av den semitiska språkgruppen.
Feniciska språket gick tidigt förlorat genom att
feni-cierna antogo närbesläktade språk, som talades av
de omkringboende kanaaniterna. Mycket obetydliga
rester av feniciernas litteratur finnas i behåll.
Kännedomen om språket grundar sig huvudsakligen på
vissa inskrifter, enstaka feniciska ord, använda av
vissa klassiska författare, samt uti de på den puniska
dialekten i Plautus’ (3) komedi "Poenulus" avfattade
stroferna. Såsom talspråk torde feniciskan hava
upphört ca 700 år f. Kr. Från fenicierna stammar
uppfinningen av bokstavsskriften, dvs. skrift med ett
tecken för varje ljud. Huruvida fenicierna voro
ha-miter eller semiter är ovisst. De lära först hava bott,
vid Persiska viken, men utvandrat till kustremsan,
belägen mellan Libanon och Medelhavet och
begränsad i söder av berget Karmel och i norr av floden
Eleuteros. Fenicierna anlade många kolonier, av
vilka Carthago, Tarsis (i Spanien) och Massilia
(Marseille) voro de förnämsta. Fenicierna, voro ett bildat
folk med anlag för industri, handel och sjöfart. Deras
anseende som framstående sjöfarande framgår bland
annat därav, att, då konungen av Egypten Neku II
(611—595 f. Kr.) ville utforska Afrikas omfattning,
anförtroddes uppdraget åt feniciska sjömän.
Feniciernas herravälde över havet torde hava infallit
mellan 1700 och 900 år f. Kr.; därefter minskades
deras betydelse och de trängdes tillbaka för att
slutligen helt gå under och assimileras med assyrier och
perser. År 64 f. Kr. införlivades Fenicien med den
romerska provinsen Syrien, men fenicierna voro
såsom folk försvunna redan flera hundra år tidigare.
(Se "Kosmos" av tyske naturforskaren Alexander von
Humboldt; svensk översättning av Gustaf Thomée
1852.)
2) Homeros, som antages hava levat omkring 800
år f. Kr., var författare (på den thessaliska dialekten
av forngrekiskan) av ett betydligt antal epos, av
vilka de flesta gått förlorade. De förnämsta av hans
kända sånger äro Odyséen och Iliaden, som båda
handla om episoder i samband med det Trojanska
kriget (1194—1184 f. Kr.). Troja eller Ilion låg vid
foten av berget Ida i den nordvästra delen av Mindre
Asien. (Se vidare E. Lagerlöfs svenska översättning
av Odysséen (1908) och av Iliaden (1912).
3) Plautus, romersk komediförfattare, död omkr.
år 170 f. Kr., synes hava varit framstående kännare
av den puniska (karthagiensiska) dialekten av
feniciska språket.
4) Polybios, grekisk historieskrivare från
Megalo-polis i Arkadien, levde i andra århundradet f. Kr.
12 sept. 1936
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
