Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 37. 12 sept. 1936 - Tekniska bibliotek och centralisering av upplysning om teknisk litteratur, av Hilda S. Lindstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunna sägas i Sverige utgöra mönster för ett
industribibliotek. Kännedomen om ett sådant biblioteks
värde för laboratorieingenjören samt erfarenheter
från utlandet av effektiv biblioteksverksamhet alstrar
givetvis även fordringar på andra bibliotek, vare sig
dessa äro enskilda industribibliotek eller de utgöra
av stat, kommun eller korporationer underhållna
bibliotek. De svenska industriföretagen hava under
senare år och särskilt efter världskriget i och med
den skärpta konkurrensens inträdande börjat visa mer
förståelse för behovet av litteraturinformering och
litteraturstudium för den i laboratoriet eller
verkstaden arbetande forskaren. Detta gör sig icke minst
märkbart genom de förfrågningar, som från
industriföretagen och enskilda tekniska forskare i olika delar
av landet allt tätare inkomma till Tekniska
högskolans bibliotek. Man känner industribibliotekens
litteraturupplysande verksamhet, vad kan och bör
man då icke kunna vänta och fordra av Tekniska
högskolans bibliotek, med dess jämförelsevis
omfattande och allsidiga litteraturresurser, särskilt när det
gäller utländsk tidskriftslitteratur, uppslagsverk,
kataloger och lokaler.
Den enskilde ingenjören, som per telefon eller
skriftligen begär upplysningar av biblioteket, "tror"
kanske att biblioteket förfogar över de mest
mångsidigt uppställda register och förvånas icke sällan
över att litteratur beträffande just det detaljområde,
han för tillfället söker, icke finnes sammanfört för
sig till ett sovrat helt, helst med "uttömmande"
litteraturuppgifter. Vid personligt besök har han brått
och har icke räknat med att själv behöva "leta",
tröttnar mången gång vid åsynen av alla de
uppslagsverk till vilka han hänvisas och ur vilka de
sökta litteraturuppgifterna beträffande det angivna
specialområdet kunnat hämtas. Som
bibliotekstjänstemannen av brist på tid omöjligt personligen
kan vara honom i större utsträckning behjälplig med
att utföra dessa litteraturundersökningar — oavsett
att detta fackmannens arbete måste anses ligga
utanför bibliotekarietjänstens egentliga uppgifter — blir
biblioteksbesöket ofta resultatlöst. Och detta trots
att den sökta uppgiften troligen i de flesta fall kunde
hava erhållits ur den i biblioteket befintliga
litteraturen. Ofta är ingenjören så obevandrad i
facklitteraturens uppletande, att det synes honom
motbjudande att söka i än aldrig så utomordentligt
uppställda referensorgan eller ämneskataloger. Ännu
otacksammare är det att föra honom till en
ämneskatalog, som ej är förd fullständig to-date. Det
ligger därtill i sakens natur, att en ämneskatalog aldrig
kan bliva fullkomlig, och att inkonsekvenser däri
kunna lätt påvisas, vilka för specialisten, som
vanligen icke tager överblick av hela systemet,
omfattande alla vetenskapens och teknikens
ämnesområden, synas oförklarliga, sedda enbart från hans
egen synvinkel och mot bakgrunden av hans
benägenhet att inordna allt under det egna
specialområdet.
Om sålunda icke tillräckligt och för det särskilda
fallet tillrättalagt litteraturmaterial finnes
omedelbart till hands, eller den besökande ej kunnat eller
ej hunnit med att själv genomleta litteraturen eller
ock icke har råd att betala för litteraturundersökning
privat utförd av särskild fackman, bliva bibliotekets
litteraturresurser alltså för besökaren till föga nytta.
I förbigående kan framhållas att enär ett
tekniskt-vetenskapligt bibliotek måste räkna med sitt klientels
behov att få facklitteratur och tillförlitlig upplysning
om densamma så vitt möjligt till arbetsplatsen (i
övningssalar, laboratorier och verkstäder), så är en
läsesal i ett offentligt bibliotek av denna art, t. e.
Tekniska högskolans, icke ständigt lika belägrad som
de allmänna bibliotekens eller universitetsbibliotekens
läsesalar, där man vid undersökning skall finna
besöksklientelet till övervägande del tillhöra de
humanistiska kretsarna. Fördenskull äro de
naturvetenskapligt-tekniska boksamlingarna dock icke mindre
anlitade eller i behov av litteraturtillväxt. Arbetet
på detta biblioteksområde försiggår i stor
utsträckning så att säga bakom kulisserna: var och en
besökare stannar i regel endast en kortare stund i
bibliotekets läsesalar sedan han gjort förfrågningar
och beställningar vid låneexpeditionen, eller ock
måste han göra sina förfrågningar per telefon, då
hans laboratoriearbete i den högre tekniska
undervisningens, den tekniska eller industriella forskningens
tjänst pågår eller väntar. Men han kan likväl i
samband därmed taga bibliotekstjänstemännens tid
ganska kraftigt i anspråk för erhållande av viktiga
litteraturuppgifter, nödvändiga för hans pågående, ofta
ekonomiskt betydelsefulla värv. Och vem ser det
tidskrävande arbete, som ligger bakom besvarandet
av de många från landsorten insända förfrågningarna
av mer eller mindre brådskande natur gällande bok-
eller tidskriftslån, fotokopiebeställningar etc., varvid,
liksom även eljest, de ofta ofullständiga
litteraturuppgifterna åsamka bibliotekstjänstemännen
oberäkneligt arbete. Kunna därtill, såsom fallet är vid
Tekniska högskolans bibliotek, ett biblioteks
kataloger icke föras fortlöpande och fullständigt, och är
därjämte klassificeringen icke nog ingående,
bibliotekets litteratursamlingar otillräckliga och
upplysning saknas om huruvida det sökta finnes i andra
bibliotek, blir bibliotekspersonalen över hövan
utnyttjad, utan att detta kommer till synes i de för
studier upplåtna läsesalarna.
Vad har hittills i Sverige gjorts för underlättandet
av det tekniska litteraturstudiet?
Nödvändigheten av förbättrade förhållanden inom
vårt lands tekniskt-vetenskapliga
litteraturupplysnings- och biblioteksväsen, så att det kan effektivt
och fortlöpande tillfredsställa den tekniska forskarens
och ingenjörens behov av facklitteratur, har länge
varit uppenbar för såväl förtroendemännen i spetsen
för landets högre tekniska undervisning och tekniska
forskning som för dem, som hava uppgiften att hålla
denna litteratur tillgänglig för fackmännen, liksom
för fackmännen själva.
Förslag till centralisering och kooperation inom
denna verksamhet hava också vid olika tillfällen och
under olika former framkommit. Särskilt må här
erinras om den redan år 1921 av
Ingeniörsvetenskapsakademien till kungl. maj:t inlämnade
framställningen om en utredning angående möjligheterna för
upprättande av ett centralt tekniskt bibliotek i
Sverige, för vilket man tänkte sig Tekniska
högskolans bibliotek såsom lämpligaste grundval.[1]
Akademiens förslag, vilket i särskilda yttranden
förordades av såväl Tekniska högskolans styrelse och
lärarkollegium som Kommerskollegium, betecknades av de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
