Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 3 okt. 1936 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hänseende bör uppmärksamhet ägnas dels åt det
svårlösta problemet om den framtid som kan vänta
den autonoma staten Danzig — i vars inre
förhållanden nationalsocialismen nu helt tagit ledningen —
och dels åt ett sådant tidstecken som den polske
överbefälhavaren och möjligen kommande diktatorn
general Rydz-Smigly’s nyligen inträffade officiella
besök i Frankrike. Vid detta tillfälle talades mycket
om den gamla fransk-polska gemenskapen. Det bör
emellertid observeras, att dessa uttalanden även
kunna anses ha en viss udd mot Moskva.
Det spanska inbördeskriget har länge kastat sin
skugga framför sig. Efter revolutionen 1931, då
monarkien störtades, följde en period av "borgerligt
radikal" politik. En strömkantring åt höger, som
tog sig uttryck i en övervägande klerikal valseger
1933, bidrog under 1934—35 att framkalla
kommunistiska och syndikalistiska upprorsrörelser, vilka
blodigt nedslogos. Härpå följde emellertid i februari
i år vid de då förrättade valen en seger för den s. k.
folkfronten, dvs. en kartell, som sträckte sig från de
borgerliga radikalerna till syndikalister och
anarkister. Valsegern var visserligen knapp, och det är
tvivelaktigt om folkfronten ens ägde numerisk
majoritet bland väljarna, men framgången var i varje
fall tillräcklig för parlamentsmajoritet och
utnyttjades politiskt med stor hänsynslöshet. Den inledde
också en period av öppen anarki, där våldsdåd,
plundringar och mord hörde till ordningen för dagen.
Denna utveckling kulminerade den 13 juli i mordet
på monarkistledaren Calvo Sotelo, vilket utfördes av
civilgardet, alltså av den "lagliga" ordningsmakten
själv. Detta blev signalen till utbrottet av
nationalisternas säkert tidigare förberedda resning. Detta
ägde rum den 17 juli. Rörelsen utgick dels från
Marocko i söder, där den stod under ledning av
general Franco, dels från en del större garnisonsorter
i Spanien. Huvudsakligen stödde sig den
nationalistiska aktionen på officerskåren och de mera
disciplinerade delarna av armén, men den åtnjöt
därutöver även stora folkliga sympatier, särskilt i katolska
kretsar. Avsikten var att genom en samtidig kupp
nå militärisk kontroll över Madrid, de större städerna
och de viktigaste kommunikationsmedlen samt
därefter "likvidera" de revolutionära rörelserna. Detta
lyckades emellertid endast delvis. I Madrid,
Barcelona, Malaga och de flesta av nordkustens städer
lyckades regeringen sålunda slå ned militärkuppen,
och även en stor del av flottan gjorde myteri mot
sina för kuppen vunna officerare samt förblev
regeringstrogen. Resultatet blev att generalerna Franco
i söder och Mola i norr visserligen lyckades ockupera
en del betydelsefulla orter men icke blevo i stånd att
omedelbart genomföra sin kupp. Detta möjliggjorde
för regeringen att mobilisera sina anhängare och
samla sig till försvar. Emellertid blevo
nationalisterna redan från början herrar i större delen av
Sydspanien och de nordvästra provinserna. Av största
betydelse blev möjligheten för general Franco att
successivt överföra trupper från Marocko över
Gibraltar sund. Detta kunde regeringen ej hindra
och härigenom blev nationalisternas sydarmé så
småningom allt starkare. I september inträdde så
krigföringen efter åtskilliga förberedelser i ett avgörande
skede. Nationalisterna erövrade Badajos i väster
och blevo därigenom snart i stånd att kontrollera
hela gränsen till Portugal, vars fascistiska regering
av naturliga skäl visat sig välvillig mot deras sak. I
norr ha vidare Irún och San Sebastian erövrats från
de röda. Dessa framgångar ha avklippt förbindelsen
mellan regeringsanhängarna och Frankrike samt
därigenom fått mycket stor strategisk betydelse. Då de
vita dessutom här behärska havet och äro överlägsna
i luftkriget synes det numera endast vara en
tidsfråga på kort sikt, när de rödas sista motstånd i norr
är brutet. Även Madrid, som cerneras från tre håll,
synes allvarligt hotat. Nationalisterna ha upprättat
en regering i Burgos och framställa anspråk på att
erkännas som spansk regering. På regeringssidan
ha de bolsjevikiska och anarkistiska elementen helt
fått överhand. Detta har markerats genom att den
kommunistiskt sinnade arbetarledaren Largo
Caballero övertagit konseljpresidentens ämbete i det
hotade Madrid. Republikens president Azana är i
verkligheten en fånge i de rödas händer.
Det spanska inbördeskriget, som å ömse håll föres
med största hårdhet och brutalitet samt dessutom
särskilt på de rödas sida åtföljes av många av
hämndlystnad och klasshat förestavade fruktansvärda
grymheter, är alltså icke att betrakta som en laglig,
"demokratisk" regerings kamp mot upprorsmän utan
är en tragisk inre uppgörelse, där åskådning står mot
åskådning och den ena hälften av folket mot den
andra. Under alla omständigheter är det slut med
den spanska "demokratien", och inga andra
alternativ föreligga nu än en kommunistisk eller en
fascistisk diktatur. Emellertid kompliceras
förhållandena även i hög grad genom de sedan gammalt
starka regionala motsättningarna i Spanien. De
baskiska och de kataloniska anhängarna av
självstyrelse ha sålunda ställt sig på Madrid-regeringens
sida, enär denna väntats visa större tillmötesgående
mot deras autonomikrav. Men i stort sett är det
spanska inbördeskriget ett tragiskt tillspetsat särfall
av den stora motsättning, som går genom Europa,
mellan å ena sidan nationella och auktoritära
styrelseformer på den fast sammanhållna folkenhetens
grund och å andra sidan de i mer eller mindre
demokratisk "folkfronts"-förklädnad framträdande
strävandena till "marxistisk" röd diktatur på
klasskampens grund.
Det är denna bakgrund, som gjort det spanska
inbördeskriget till en för Europas fred så ytterligt
farlig affär. Sovjetunionen har självfallet så långt
möjligt givit aktivt stöd åt de spanska anhängarna av
det ryska systemet och den ryska världsmakten. Lika
naturligt är att Portugal, för vars nu rådande regim
en röd seger i Spanien skulle bli dödsstöten —
liksom även sannolikt för landets oberoende — står
solidariskt med de spanska nationalisterna.
Detsamma gäller i huvudsak Italien och Tyskland.
Bägge dessa regeringar synas också i olika former
ha hjälpt de vita i Spanien speciellt med
flygleveranser. Möjligt är också att man både i Rom och
Berlin väntar sig mera direkta politiska fördelar av
de vitas seger — som erkänsla för hjälpen.
Englands ställning är mera oklar. Ett ökat
italienskt-tyskt inflytande i Medelhavet ses i London med
oblida ögon, men å andra sidan är England starkt
intresserat av Portugals oberoende och dess allmänna
opinion är föga tilltalad av en spansk bolsjevikregim
som framtidsperspektiv. En dylik skulle bl. a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
