Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 3 okt. 1936 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
italienska inflytandet under förutsättning av de vitas
seger i Spanien kan väntas ytterligare befästas i
västra Medelhavet.
Regeringen Blums ställning i Frankrike försvåras
icke endast av den bekymmersamma
utrikesutvecklingen — det tysk-italienska samgåendet och den
spanska folkfrontens hotande nederlag. Även den
ekonomiska politiken kan väntas medföra stora faror
för regeringens ställning. Francens depreciering har
visserligen sannolikt varit en absolut nödvändighet,
men den strider klart mot regeringens tidigare
utfästelser, oroar rentiererna, dvs. minst halva
befolkningen, och kan dessutom väntas medföra
prisstegring och därmed stegrat tryck från det
kommunistiska hållet. Det är mer än tvivelaktigt om
sammanhållningen inom det heterogena regeringsblocket
länge kan uthärda denna påfrestning. I juni tvangs
inrikesministern Salengro inför senatens hot till en
utfästelse att regeringen ej längre skulle tolerera
laglösa strejkövergrepp. Dessa ha emellertid fortsatt
hela sommaren — nu senast i Lille och Lyon — utan
att regeringen kunnat hindra dem. Intrycket från
de spanska händelserna skärper ytterligare
motsättningarna.
I Tyskland användes Berlin-olympiaden i augusti,
såsom man kunnat vänta, även till en världsreklam
för det nya Tysklands prestationsförmåga på andra
områden än de sportsliga och som en manifestation
inför de hundratusentals utländska besökarna av den
enhetliga och offervilliga folkanda, som är regimens
starkaste politiska tillgång. Detta syfte torde också
i stor utsträckning ha vunnits. Den årligen i
september återkommande partidagen i Nürnberg —
denna gång i anledning av den tyska försvarsmaktens
återställande (bl. a. genom införande av tvåårig
värnpliktstjänst) benämnd "Parteitag der Ehre" —
användes däremot i främsta rummet för att ge
uttryck åt den tyska riksledningens politiska avsikter.
Det karakteristiska för såväl Hitlers som de övriga
främsta tyska ledarnas uttalanden vid detta tillfälle
var det skarpa avståndstagandet från bolsjevismen
och varningarna mot att låta ryskt inflytande spela
en huvudroll i de europeiska folkens
mellanhavanden. Hänsyftningen på den fransk-ryska alliansen
var härvid tydlig, men något mera bestämt uttalande
från den tyska regeringens sida har ännu icke följt.
Hela den europeiska stormaktspolitiken befinner sig
för övrigt i ett avvaktande läge, och sannolikt är
för närvarande opinionsutvecklingen den viktigaste
fredsfaktorn — eller omvänt.
En företeelse värd den största uppmärksamhet är
Tysklands ekonomiska frammarsch mot Balkan.
Denna har bl. a. tagit sig uttryck i riksbankschefen
dr Schachts nyligen företagna resa till de
sydösteuropeiska huvudstäderna. Såväl i Bukarest som i
Sofia anses han ha nått betydelsefulla framgångar.
Hela det tyska ekonomiska sydosteuropaprogrammet
är för övrigt ett led i den metodiska strävan till
frigörelse från de transoceaniska råvarumarknaderna,
som fick ett uppmärksammat uttryck även i ett av
Hitlers Nürnbergstal. Schachts roll som
finansdiktator, är i detta sammanhang betydelsefull och
oumbärlig. Hans mycket svåra och delvis motstridiga
uppgift är å ena sidan att vidmakthålla den
internationella finansvärldens förtroende för Tysklands
ekonomiska soliditet, å andra sidan att insätta den
tyska valutapolitiken som ett led i riksregeringens
autarkipolitik. Schachts nyligen företagna resa till
Paris bör ses mot bakgrunden av det förra syftet.
För det senare ändamålet åter gäller det att vidga
råvarubasen genom förmånliga uppgörelser med
Central- och Osteuropas producentländer och ökat tyskt
inflytande över deras regeringars politik.
Den politiskt särdeles vakna turkiska
utrikesledningen begagnade på sin tid, som i föregående
kvartalsöversikt nämndes, sanktionspolitikens förmånliga
konjunktur till en framstöt mot den rådande
internationella regimen för Dardanellerna och Bosporen,
senast fastställd i Lausanne-freden av 1923. Syftet
har vunnits. Efter en konferens i Montreux mellan
ombud för de berörda makterna ha numera så gott
som alla inskränkningar i Turkiets dispositionsrätt
över sunden och stränderna upphävts. Detta
intresserar även i högsta grad Ryssland. Bl. a. genom sin
återverkan på Östersjöutloppens politiska ställning
har frågan om Bosporen och Dardanellerna även en
allmäneuropeisk betydelse.
De alltid oroliga politiska förhållandena i Grekland
ha nu efter en monarkisk-parlamentarisk
mellanperiod medfört upprättandet (i augusti) av en
antikommunistisk diktatur. Denna ledes av kungamakaren
general Metaxas och har hittills med oblodiga medel
lyckats upprätthålla ordningen. Av allt att döma
har diktaturen upprättats med konung Georg II:s
samtycke och medverkan. Det parlamentariska
regeringssystemet har därmed helt försvunnit från
Central-, Syd- och Östeuropa, med undantag möjligen
av Tjeckoslovakien.
De i föregående kvartalsöversikt omnämnda
oroligheterna i Palestina ha under hela kvartalet
fortsatt. Den brittiska regeringen har också tvungits
vidtaga rätt omfattande åtgärder för ordningens
upprätthållande. Någon försoning mellan judar och
araber i det Heliga landet är alltjämt icke i sikte.
Möjligen kunna de stundom diskuterade planerna på
en uppdelning i nationella regioner något mildra
spänningen. Men Palestinamandatet är och förblir
en särdeles besvärlig börda för den brittiska
imperieledningen.
Den egyptiska frågan har däremot, åtminstone tills
vidare, fått en lösning genom det avtal som i slutet
av augusti kom till stånd mellan Nahas Paschas
Wafdregering i Kairo och den brittiska
riksregeringen. Tillkomsten av detta avtal är en viktig
världspolitisk händelse. Den gör slut på den brittiska
militärockupationen i det egentliga Egypten men
medger givetvis engelskt militärskydd för
Suezkanalen, dock i begränsad omfattning. England
samtycker vidare för egen del till kapitulationernas
kommande upphävande från egyptisk sida, vilket
sannolikt i praktiken betyder, att de inom kort helt komma
att avskaffas. Vad den omstridda Sudanfrågan
beträffar skall det anglo-egyptiska kondominiet
upprätthållas, med full jämställdhet för egyptier i den
sudanska kolonialförvaltningen och i
invandringsförhållanden. Den engelska regeringen skall dessutom
understödja Egyptens ansökan om inträde i
Nationernas förbund. Överhuvud kan det nya fördraget
betraktas som en jämförelsevis lycklig kompromiss
mellan egyptiska oavhängighetskrav och brittiska
världsväldesintressen.
De maktägande i Moskva ha nyligen genom en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
