Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 42. 17 okt. 1936 - Stadsplanen för nedre Norrmalm under debatt, av G. Sidenbladh, T. Åström, Sigurd Ahlmark, Ingemar Petersson och Uno Åhrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Regeringsgatan—
Karduansmakaregatan—Drottninggatan blir sluten, och detta måste ske på tidigt
stadium, icke i sista etappen. Sker icke detta, komma
de nya utmärkta affärslägena som redan i de första
regleringsstadierna skulle skapas vid
Klarabergsgatan—Hamngatan—Sveavägen att draga till sig de
förstklassiga hyresgästerna och när en gång, först i
nästa generation, den sista etappen är genomförd, är
även nedersta Norrmalms avfolkning ett faktum med
i hög grad ovissa återvinningsmöjligheter.
Såsom sammanfattning framhöll direktör Ström att
det vore av yttersta vikt att en förbindelse mellan
Regerings- ocli Drottninggatornas nedre delar snarast
möjligt åstadkomnies samt att tunnelbanans
sträckning ändrades så att ett sydligare stationsläge i
närheten av Brunkebergstorg erhölles. Sveavägens
framdragande från Hamngatan till Gustav Adolfstorg
vore ett lyxprojekt utan tillräckliga rötter i
verkligheten och lämpligheten av en breddning av
Regeringsgatan mycket tveksam.
Amanuensen Bengt Helger berörde förslagen ur
allmänt ekonomisk synpunkt och framhöll
inledningsvis hurusom det föreliggande problemet icke endast
var av stadsplane- eller trafikteknisk art utan även
hade en socialekonomisk sida av lika stor betydelse
som den rent tekniska.
Detta innebär nödvändigheten av att göra klart
för sig, vilket mål, som åsyftas med den nya
stadsplanen, de förefintliga förutsättningarna för dess
genomförande ocli konsekvenserna härav för stadens
näringsliv. Stadsplanenämnden synes emellertid
nästan helt och hållet negligerat de allmänna
ekonomiska spörsmålen och det framstår såsom en
väsentlig brist i förslaget, att man icke får veta, på
vilka allmänna premisser det grundats eller vilka
ekonomiska konsekvenser förslagsställarna tänkt sig
att det skall få. Det saknas sålunda hållpunkter för
ett bedömande av planen enligt ovan. Det sägs helt
allmänt att man planerar för ett city, ett centralt
affärsområde, inom vilket det föreligger behov av
lokaler lor skilda ändamål — för kontor, butiker av
olika slag, hotell, banker, hantverkerier och mindre
industrier. Man efterlyser emellertid förgäves i
stadsplanenämndens motivering försök att
åstadkomma åtminstone en ungefärlig och något så när
plausibel kvantitativ uppskattning av det behov av
affärslokaler för olika ändamål som nu och för
överskådlig framtid kommer att finnas inom detta
område.
Prognoser för stadens och cityverksamhetens
framtida utveckling äro visserligen vanskliga att uppställa
men nödvändiga för lösningen av ett problem som
det föreliggande. Det måste även bakom
stads-planenämndens förslag finnas vissa, ehuru outtalade
förutsättningar om den framtida utvecklingen för att
någon mening i stadsplaneförslaget skall erhållas; i
varje fall förutsättes väl att utvecklingen skall bli
sådan att planen går att genomföra. När staden
engagerar sig i denna jätteaffär är det av väsentlig
betydelse att man söker ta reda på, under vilka villkor
affären kan föras i hamn utan alltför stora förluster.
Även om man är fullt medveten om svårigheterna
att ställa prognoser för Stockholms framtid, så finns
det dock vissa möjligheter att skaffa sig en
uppfattning om den sannolika utvecklingen. Stockholms
expansion efter världskriget sammanhänger av allt
att döma med cityverksamhetens utveckling — en
del storindustri har ju däremot avflyttat. En
undersökning av möjligheterna för en fortsättning av denna
utveckling fordrar kunskap om stadens ekonomiska
existensbetingelser, varvid i första hand måste utredas
huru inkomsterna hos de i Stockholm boende fördela
sig på primära och sekundära. De förra äro
inkomster, som inflyta till staden från andra delar av
landet eller utlandet såsom ersättning för levererade
varor eller tjänster, i form av skatter, kapitalräntor
e. d., de senare däremot härröra från varor eller
tjänster för stadsinnevånarnas eget behov. Staden
Stockholms ekonomiska grundvalar utgöras i främsta
rummet av de primära inkomsterna, och det är
tydligt att en hel del av de verksamhetsgrenar som ligga
bakom dessa av naturliga skäl äro lokaliserade till
Cityområdet, vilket dessutom givetvis spelar en
betydande roll för den "inre" omsättningen av varor
och tjänster. Genom en närmare undersökning av de
olika grenarna av Stockholms näringsliv och
möjligheterna för deras utveckling vore det möjligt att
ungefärligen ånge i vad mån Stockholm i
verkligheten lever av sitt city och hur stadens utveckling
varit knuten till cityverksamhetens utveckling.
Härifrån skulle man ganska väl kunna motivera vissa
förutsägelser om den sannolika framtida utvecklingen.
Det måste givetvis inverka på stadsplanelösningen
huruvida man förutsätter en stark eller svag tillväxt
i cityverksamheten och behovet av citylokaler eller
en ökning över huvud taget. Det föreliggande
förslaget synes bygga på förutsättningarna av en
ganska stark expansion. Skulle så icke vara
förhållandet, skulle förslaget ju huvudsakligen syfta till
en omplacering av kontor, butiker etc. från låt säga
Stureplan och Birger Jarlsgatan till den nya
Sveavägen — och i så fall synas möjligheten och nyttan
av att genomföra de omfattande åtgärder, som
föreslagits, rätt tveksamma. Såsom tidigare anförts
saknas emellertid en redogörelse av premisserna för det
föreliggande förslaget.
Frågan om den s. k. funktionsdifferentieringen
inom cityområdet, dvs. lokaliseringen av banker,
hotell, kontor ocli butiker av olika slag, är vidare
av stor betydelse i samband med stadsplanen. På
denna punkt saknas icke undersökningar, men
stadsplanenämnden synes i viktiga avseende ha frångått
resultaten från de utförda undersökningarna vid
Stockholms högskola utan att ens närmare ingå på
orsakerna härtill.
Amanuensen Helger avslutade sitt inlägg med att
konstatera, att den omgestaltning av bebyggelsen,
som förslaget jämte de trafiktekniska frågornas
lösning ju avsåg, huvudsakligen skulle ske genom s. k.
självreglering men att de ekonomiska
förutsättningarna härför icke närmare diskuterats av
stadsplanenämnden.
Kunde man verkligen förvänta en sådan ekonomisk
utveckling, att saneringen av kvarteren i nedre
Norrmalm bleve genomförd genom privata initiativ? Det
kunde överhuvudtaget ifrågasättas i vad mån en
sanering av stadsdelen är möjlig att genomföra med
den nuvarande tomtfördelningen.
Överste Ingemar Petersson, som hade att
behandla trafikfrågorna i förslaget, höll på den gamla
regeln "inom ett cityområde går man, till och från
området åker man", såsom giltig även för nutidens
17 okt. 1936
•485
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
