Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 31 okt. 1936. Specialnummer: Byggnadsintressen - Ingenjörerna och husbyggnadsfacket, av G. Chatillon-Winbergh - Modern stadsbyggnad i huvudstaden, av Torsten R. Åström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
höjning för yrket och främja det tekniska
fortskridandet utan dessutom, och detta är kanske icke
minst väsentligt, bli av stor betydelse för ernående
av bättre ordnade förhållanden mellan
arbetsgivare-och arbetareparterna. En dryg del av orsakerna till
de nuvarande understundom rätt anarkiska
förhållanden på husbyggnadsplatserna ligger ganska säkert i
den omständigheten, att så många arbetsgivare och
företagare inom byggnadsyrket nått sin ställning utan
att ha haft tillfälle eller känt behovet av att förskaffa
sig en däremot svarande bildning i tekniskt och
andra hänseenden.
Vid en diskussion i avdelningen för Väg- och
vattenbyggnadskonst i november 1935 (ref. Tekn. tidskr.
22/2 1936) yttrade major Hugo von Heidenstam i sitt
inledningsföredrag på tal om högskoleutbildningens
mål, att "den mera speciella fackutbildningen (för
väg- och vattenbyggarna) får både i samhällets och
i ingenjörskårens intressen ej på grund av allmän eller
individuell konservatism för mycket bliva inriktad på
arbetsfält, som redan krympt samman eller
försvunnit. Den måste också i tid inriktas på nya
arbetsfält, som öppnat sig inom yrket eller på dess
gränsområden, och naturligtvis förövrigt stå på
höjden av tidens vetande". Dessa tänkvärda ord äro
sagda såsom direkt syftande till samma mening som
jag här ovan gjort mig till talesman för och till vilken
jag anfört ett par siffror, som böra ge en del att.
fundera över.
En förbättrad utbildning av byggnadsledare och ett
stimulerande av intresset från de högskolebildade
byggnadsteknikernas sida för byggnadsledning och
företagarverksamhet inom husbyggnadsfacket böra
därför vara angelägna uppgifter för samhället.
G. Chatillon-Winbergh.
Modern stadsbyggnad i huvudstaden.
Alltsedan industrialismens genombrott i vårt land
har stadsbyggandet och städernas bostadsproduktion
blivit en med åren allt mer omfattande verksamhet,
där den moderna tekniken och dess tjänare i stegrad
omfattning tas i anspråk. Detta är en utveckling,
som vad vårt land beträffar med hänsyn till dess
naturliga försörjningsmöjligheter kan förväntas
fortsätta ännu flera årtionden framåt. Sedan år 1906,
då av landets 5 294 885 innevånare endast 1 215 959
eller 23,0 % bodde i städerna, har städernas anpart
vuxit till 34,5 % år 1936, eller av landets 6 249 489
innevånare utgöra nu 2152 443 stadsbor. Jämfört
med många andra länder, där stadsinflyttningen
drivits ändå längre, är detta icke något särskilt högt
procenttal, sålunda utgör enligt 1934 års statistik
stadsbefolkningen i Danmark 44 %, i Tyskland 65 %,
i Belgien 78 % och i England 79 % och uppvisar
förmodligen nu överlag högre tal.
Huvudstaden Stockholms andel i den ökade
stads-inflyttningen i Sverige belyses av följande siffror, år
1906 1/1, 324 488 innevånare eller 6,1 % av landets
totala innevånarantal, år 1916 398 639 eller 7,0 %, år
1926 442 528 eller 7,3 % och 1936 533 884 eller
8,55 %.
Bostadsproblemet är ett av den växande
storstadens viktigaste problem, kanske det viktigaste och
bostadsförsörjningens rationella ordnande av
utomordentlig betydelse för stadens liv. Bostadsfrågan
har också i årtionden stått i förgrunden i Stockholm,
och bostadsbehovet där varit starkt växande.
Byggnadsverksamheten i Stockholm har det sista
årtiondet uppvisat en hittills oöverträffad omfattning
med 83 000 producerade eldstäder i bostadslägenheter
femårsperioden 1926—30 och 75 000 under
femårsperioden 1931—35. En blott tillnärmelsevis så
kraftig expansion i bostadsproduktionen kan
tidigare endast redovisas under femårsperioden 1881—85
med 46 000 fullbordade eldstäder och femårsperioden
1901—05 med 40 000 eldstäder. Denna intensiva
byggnadsverksamhet har dock knappast inneburit
något ur stadsbyggnadssynpunkt verkligt nytt förrän
de allra sista åren. Den har i stort sett inneburit
malmarnas fortsatta utbyggande efter i huvudsak
tidigare utstakade linjer; endast på delar av övre
Kungsholmen och yttre Södermalm har en viss
uppluckring av den växande stenstadens massivitet
förmärkts. Hustyper och lägenhetsplaner ha trots alla
moderniteter givit förbluffande litet nytt, men så har
också reaktionen inför detta nu börjat visa sig.
Så uppvisa t. e. så relativt nybyggda stadspartier
som Atlas- och Rörstrandsområdena eller hela
bebyggelsen vid S:t Eriksplan en sedan några år
tillbaka stadigt fortgående folkminskning på 1 à 1,5 %
pr år, i viss mån innebärande en självsanering av
detta tättbebyggda område. Ett memento för den
växande Gärdeskolossen.
Exploateringstalet, dvs. förhållandet mellan den
sammanlagda våningsytan och totalarealen
stadsplanemark inom ett område, är enligt utredningar,
som nyligen framlagts i samband med nedre
Norrmalmsplanen, för västra delen av Vasastaden 1,72
och för större delen av Östermalm 1,76. De nybyggda
Kristinebergs- och Fredhällsområdena på övre
Kungsholmen uppvisa ett exploateringstal på 0,65, samtidigt
som motsvarande tal för det hittills exploaterade
Gärdesområdet är 1,35, markerande en mindre lycklig
kollision mellan statens exploaterande och
stadsplanevårdande funktioner. Självfallet återger icke
enbart detta enkla tal en stadsplans hela
förträfflig.-hetsgrad eller fulla innebörd i bostadshänseende, men
det ger dock en ganska talande upplysning om
intensiteten hos bebyggelsen och bostadsområdets
grundkaraktär.
Det sista årtiondets intensiva byggnadsverksamhet
liar emellertid fört Stockholm och stadsbyggandet
fram till en betydelsefull punkt i dess moderna
historia; malmarna äro praktiskt taget fullbyggda, och
den inre stadens tomtreserver kunna icke på ett
tillfredsställande sätt möta det till synes oförminskade
bostadsbehov, som alltjämt gör sig gällande, och med
vilket även försiktigheten bjuder att räkna såsom en
realitet för avsevärd framtid. Stadens
hyreshusbebyggelse måste i hittills oanad omfattning söka sig
ut till ytterområdena — ett steg i historiskt
hänseende jämförbart med expansionen utifrån
Stadsholmen till malmarna men i sin moderna omfattning
.516
31 okt. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
