Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 31 okt. 1936. Specialnummer: Byggnadsintressen - Industriens lokalisering inom storstaden, av Ingemar Petersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
heter, som uppstå genom att resorna bli för långa
och tidsspillan för stor för den dagliga
förflyttningen mellan arbetsplatsen och bostaden. Inför detta
problem står just nu en mängd storstäder, och man
kan påstå, att de i många avseenden stå hjälplösa,
när det gäller att komma till ett lyckligt resultat.
Har man möjlighet att lägga en ny ring med
industrier närmast utanför de nu befintliga förorts- och
förstadssamhällena, är ju frågans lösning ganska
given, men tillgången på lämpliga områden är i de
allra flesta fall mycket knapp för att icke säga helt
obefintlig. På många platser äro
terrängförhållandena sådana, att industrierna icke kunna använda
dessa omkringliggande områden. Terrängen är för
kuperad, och möjligheterna att draga dit lämpliga
kommunikationsleder föreligga icke. Dessa två
förhållanden — markens lämplighet och
kommunikationsmöjligheterna — torde vara de allra viktigaste.
Härtill komma emellertid många andra svårigheter,
exempelvis att marken i fråga är anslagen till vissa
andra ändamål av sådan betydelse, att den icke kan
negligeras, dvs. de anläggningar, som redan finnas
på området i fråga, exempelvis parker, allmänna
inrättningar m. m., kunna icke lämpligen flyttas ännu
längre ut för att bereda plats för industrien. Ofta
är det också så, att stadens gräns är given i och med
att havet eller öppna vatten över huvud taget
omedelbart vidtaga, och att utfyllningar i dessa jämte
erforderliga skyddsanordningar för utfyllningarna
skulle medföra så kolossala kostnader, att en
bebyggelse på sådan utfylld mark icke låter sig göra.
På många ställen, exempelvis utefter atlantiska
kusten, kan en utflyttning mot havet icke äga rum
på grund av en för våra stockholmska förhållanden
fullständigt okänd anledning, nämligen en oerhört
kraftig dynbildning. Det finns för övrigt exempel
på att en stad undan för undan måst draga sig
tillbaka från havet just med hänsyn till detta
förhållande.
Till dessa naturförhållanden, soin lägga hinder i
vägen för ett industriområdes ordnande utanför
bostadsområdena, kommer stundom, att marken
befinner sig i sådana händer eller förvärvats under
sådana förhållanden, att de priser, som betingas, över
huvud taget icke kunna betalas av industrierna, i
synnerhet icke av sådana, som lia behov av stora
utrymmen för monteringshallar, upplagsplatser för
råmaterial, emballage, bränsle m. m.
I många storstäder står man därför som sagt
ganska hjälplös, då det gäller en fortsatt utveckling och
tillgodoseendet av industriens lokalbehov. Det finns
flera och mycket viktiga exempel på att industrier,
som blivit trångbodda, därför att de icke kunnat
erhålla nödiga utrymmen för utvidgning eller för
förflyttning inom samma samhälle, dragit sina färde och
helt enkelt flyttat över till andra samhällen. En
g-anska stor sådan rörelse har förmärkts på åtskilliga
platser i västra delarna av Tyskland.
Man frågar sig, om det då icke finns något
medel att vid sådana tillfällen kvarhålla en för
samhället önskvärd industri. Denna fråga kan icke
besvaras generellt utan endast med hänsyn till de speciella
lokala förhållandena. Det kan ju tänkas och har
också ifrågasatts, även om jag icke kan nämna nå-
got exempel, där det genomförts, att man helt
enkelt skulle slopa ett i terränghänseende gynnsamt
beläget bostadsområde för att förvandla detta till
industriområde och istället förlägga de bostäder, som
skulle slopas, till områden, som icke lämpa sig för
industrien. Man kan emellertid utan att behöva gå
in på några som helst detaljer förstå, vilka oerhörda
kostnader ett sådant tillvägagångssätt innebär. En
lösning efter denna linje torde väl endast kunna
komma till stånd under exceptionella förhållanden, då
vederbörande industri utgör ett livsvillkor för
samhället i fråga, eller då industriföretagets behov av
utrymme med hänsyn till dess ekonomiska
omfattning-är sådant, att det höga markpriset kan betalas.
Det är emellertid i närvarande stund en synpunkt,
som alltför litet beaktats, och det är, att frågan om
industriens utvandring från en tidigare lokalisering
också sammanhänger med den kommunala politiken
icke allenast i fråga om markområdenas disposition,
utan också vad beträffar skatter och pålagor över
huvud taget. Den för svenska förhållanden kända
vräkighet, som icke minst i huvudstaden gjort sig
bred, torde i det långa loppet medföra betungande
skatter, som i sin tur komma att hämma industriens
utveckling inom samhället ifråga. Det kan komma
tider, då industrierna lämna samhällena för att
uppnå bättre och gynnsammare förhållanden i
sistnämnda hänseende, även om de härigenom i vissa
andra avseenden skulle få en sämre placering. En
s. k. "sämre" placering är emellertid numera av
mindre betydelse, då, som jag tidigare berört,
industrierna tack vare den elektriska kraftöverföringen,
automobilismen m. fi. andra omständigheter blivit i
hög grad frigjorda från beroende av én viss
lokalisering.
Det bör, och detta får utgöra slutordet på denna
uppsats, icke förbises av det kommunala styret, att
man handskas icke med industrien hur som helst, ty
tack vare de nyssnämnda förhållandena är
industrien icke längre så bunden vid sin tidigare
lokalisering som förut var fallet; tack vare telefon,
telegraf och personautomobiler äro kommunikationerna
mellan ett industriföretags verkstadskomplex och
dess huvudkontor i storstaden ej heller så svåra att
nöjaktigt ordna, som förr var fallet, då man var i
avsaknad av dessa bekvämlighetsanordningar.
Industriens behov av billig mark och av drägliga
förhållanden i fråga 0111 skatter, pålagor och krav
från myndigheternas sida på hygieniska och sociala
reformer äro betingelser, utan vilka de icke kunna
trivas och utvecklas. Och börjar industrien att av
brist på förståelse för dess livsvillkor utvandra, ja,
då är storstaden såld, då går den sin undergång till
mötes. En stad — ej ens en huvudstad — kan icke
enbart leva på konsumenter: den måste också i
tillräcklig utsträckning hava producenter. Att ett
stadssamhällen sörjer enbart för sociala och
hygieniska reformer till båtnad för den enskilde individen är
en i våra dagar vanlig företeelse. Det är däremot
mindre vanligt att den på ett tillfredsställande sätt
sörjer för de produktiva företagen, som dock äro de,
vilka uppbära samhället.
Ingemar Petersson.
.522
31 okt. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
