Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 49. 5 dec. 1936 - Ekonomisk översikt, av F. Oberger - Notiser - Det Berthon—Siemenska färgfilmförfarandet, av s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
gentemot 1929 uppgår till cirka 15 proc.
Byggnadsindustriens utveckling kännetecknas alltjämt av en nedgång
i bostadsbyggandet, som uppväges av stegrad
sysselsättning i byggnadsverksamheten för kommersiellt och
industriellt behov. F. Oberger.
NOTISER
l>et Berthon—Siemenska färgfilmförfarandet, som
nyligen blivit tekniskt fullkomnat i alla sina detaljer,
beskrives utförligt i nr 9 av Siemens Zeitschrift 1936,
efter vilken framställning följande korta översikt av
systemets principer är återgiven. Mera kända tidigare
färgfilmsförfaranden bygga på den s. k. subtraktiva
metoden, dvs. den färgade bilden på "vita duken"
åstadkommes genom användandet av en film som är
framställd i färger, t. e. genom på varandra lagda
enfärgade filmskikt, vilka vid genomlysning med en vit
ljuskälla filtrera bort de färger som icke
genomsläppas, så att en bild i "naturliga färger" projicieras.
Det nya Berthon—Siemenska färgfilmförfarandet
bygger i motsats härtill på den s. k. additiva principen,
vilken i korthet innebär, att filmen icke är framställd
i färger utan på vanligt sätt svart-vit, varvid
färgverkan åstadkommes genom att det genom filmen
gående vita ljuset får passera ett optiskt system av
färgfiltra, från vilka de sålunda uppkomna
olikfärgade ljusknippena sammanbrytas på
projektionsskärmen till den "naturliga" färg, vilken resulterar som
en syntes (addition) av dessa färgknippen.
Tanken att tekniskt utnyttja denna additionsprincip
för färgfilm är i själva verket gammal. Redan är
1895 föreslog R. E. Liesegang ett sätt att medels
användning av ett spaltraster fixera de tre
grundfärgernas svärtningsverkan (deras s. k. energivärden) efter
skedd uppdelning i färgfilter, så att röda, gröna och
blå ljusremsor skulle sida vid sida påverka filmens
ljuskänsliga skikt. De så erhållna svärtningsbilderna
skulle efter framkallning etc. genom ett motsvarande
färglinssystem åter sammanbrytas på skärmen för
bildande av den färgade bilden, i enlighet med ovan
skisserade additiva princip. År 1908 förbättrade R.
Berthon denna metod genom att utbyta spaltrastret
mot ett linsraster, varigenom bättre ljusverkan och
större skärpa erhölls. De små linser, som bilda
rast-ret, framställdes direkt på filmytan i form av cylin-
Mloloid Objektiv
Fig. 1. Principanordning vid additiv färgfilmframställning.
derformiga inpräglingar, och filmen fick därav
namnet reffelfilm. Genom denna förbättring var
förfarandet egentligen principiellt löst, men en mängd
tekniska svårigheter stodo hindrande i vägen, tills att
det nu efter 6 års arbete lyckats, genom samarbete
mellan olika firmor med erfarenhet på filmområdet,
förenade i firman Opticolor A. G., att lösa samtliga
de problem som förelegat i avseende på metodens
praktiska genomförande.
Fig. 1 och 2 torde kunna ge en föreställning om
det principiella sätt på vilket förfarandet arbetar.
Från varje punkt av föremålet utgående ljusstrålar,
som passera filmkamerans objektiv, uppdelas av
detta i komplementfärger. Praktiskt använder man
tre färgfiltra sida vid sida i linssystemet, så att
exempelvis en från en punkt på den gula blomman
(fig. 1) reflekterad ljusstråle blir uppdelad i sina
komplementfärger grönt och rött därigenom att
linssystemets gröna och röda filterdelar genomsläppa
dessa strålar. Då det gula ljuset som bekant ej
innehåller några blå strålar kommer den blå delen av
linssystemet i detta speciella fall icke att genomsläppa
något ljus. De genom linsen filtrerade ljusknippena
kastas mot den linsrasterförsedda filmen på sådant
sätt, att mot strålarnas ljusvärden svarande foto-
Fig. 2. Principanordning vid additiv projiciering av färgbilder.
kemisk verkan erhålles i den ljuskänsliga
beläggningen. Slutresultatet efter omvänd framkallning blir,
att man motsvarande varje cylinderlins på
filmremsan erhåller tre zoner, vilkas svärtning motsvarar
den inverkan som erhållits av de tre i den
ursprungliga från föremålet utgående ljusstrålen förefintliga
komplementfärgerna. I det i exemplet visade fallet
ger alltså den gula punkten på blomman som resultat
två skilda transparenta punkter på filmremsan, varvid
transparensen motsvarar ljusvärdet hos den i det gula
ljuset ingående gröna och röda strålen. Den tredje,
mot det blå filtret svarande punkten blir i detta fall
svart. När denna film (som för enkelhets skull
förut-sättes framkallad och kopierad på lämpligt sätt) eller
dess exakta kopia användes för projicieringsändamål,
kastas vitt ljus genom densamma, så som visas i fig. 2.
Ifrågavarande tre punkter på filmen komma därvid
att släppa igenom ljus i enlighet med sin
svärtnings-grad, och de respektive ljusknippena sammanbrytas
mot objektivet i motsvarighet till vad som skedde vid
bildupptagningen. I objektivet "färgas" strålarna
med tillhjälp av filtren, och de genom objektivet
kommande färgade ljusknippena erhålla samtidigt de
relativa färgstyrkor (energivärden) som de måste äga för
att vid sammanbrytningen på skärmen resultera i den
färgriktiga ljuspunkt, som skall uppstå genom
additionen av komplementfärgerna.
Vilka finmekaniska problem som förelegat får man
en föreställning om när man betänker, att varje
cylinderlins har en bredd ungefär motsvarande tjockleken
av ett människohår. Krökningsradien uppgår till
0,032 mm, och präglingsdjupet i filmens blanksida är
endast 0,004 mm. Dessa linser måste inpräglas i
filmen med största precision, vilket sker med tillhjälp
av högpolerade metallvalsar i vilka mot
cylinderlinserna svarande fördjupningar med mikroskopisk
noggrannhet inristats medels diamanter. Filmytans
utseende efter präglingen framgår av fig. 3.
Präglingen sker i mörker på den redan med fotoemulsion
belagda filmen. Det ljuskänsliga emulsionsskiktet får
endast ha en tjocklek av 0,oi mm, och variationer i
tjockleken måste hållas inom bråkdelen av 0,ooi mm.
Framställningen av ljus- och värmebeständiga
färgfiltra med önskade optiska egenskaper har krävt ett
omfattande kemiskt arbete.
En värdefull egenskap hos detta slag av film är, att
Celluloid
576
5 dec. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
