- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1936. Allmänna avdelningen /
581

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 50. 12 dec. 1936 - Årets nobelpris i fysik och kemi, av John Tandberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tekmsk Tidskrift

ballonguppstigningar i stratosfären ånyo bekräftat
den kosmiska strålningens relativt starka intensitet
på stora höjder. Med självregistrerande ballonger har
Regener nått ännu större höjder än såväl Piccard
som de amerikanska stratosfärfararna, och alla
mätningarna ha i princip givit samstämmiga resultat. Å
andra sidan har man även letat efter den kosmiska
strålningens hårda komponent på jordytan och
därunder. Ännu på 200 meters djup i en sjö är det
möjligt att spåra den hårda kosmiska strålningen.

Men detta mödosamma letande med känsliga
instrument efter en svag strålning är icke någon
fysikalisk sport, arbetet har en annan sida, som berör
de centrala delarna av den moderna atomforskningen.
Man finner en rad följdfenomen, som ha nära
samband med kärnfysikens aktuella problem. Bland de
många fenomen, som beledsaga den kosmiska
strålningen, må nämnas, att materien under inverkan av
den gåtfulla strålningen själv kan splittras.
Sannolikheten att en viss atom inom överskådlig tid skall
utsättas för dylik risk är visserligen ofantligt ringa,
men fenomenet kan dock iakttagas. Under en av de
amerikanska stratosfäruppstigningarna (med
ballongen "Explorer") medfördes fotografiplåtar av
lämplig art. Dessa blevo så att säga exponerade i kosmisk
strålning. Vid framkallningen av plåtarna framträdde
oregelbundna streck inne i den ljuskänsliga
emulsionen och åtminstone i ett fall hade man turen att hitta
en dylik linje, som gick parallellt med glaset en lång
sträcka. Det var en elektron, som hade frigjorts av
strålningen, och gått fram med en energi, som svarar
mot flera milliarder volts urladdning.

Det föreligger ett oerhört stort erfarenhetsmaterial
från studiet av den kosmiska strålningen. En
enhetlig, enkel teori om strålningens ursprung och natur,
förklarande alla iakttagna fenomen, föreligger ännu
ej. Men fastän mycket ännu måste anses vara
gåtfullt, är det uppenbart, att Hess med sin upptäckt
tillfört fysiken ett utomordentligt viktigt och
värdefullt nyhetsmaterial, som har anknytningar till skilda
områden av vetenskapen.

Carl D. Anderson arbetade hos Millikan i
Pasa-dena, Kalifornien, och undersökte spår efter de
kosmiska strålarna i en Wilsonkammare (med belyst,
expanderande vattenånga). Han hade placerat ex-

pansionskammaren i ett starkt magnetfält för att
kunna bestämma hastigheten hos de partiklar, som
utsändes, genom att mäta krökningsradien hos deras
banor. Banorna fotograferades med hjälp av en
kamera. Vanligen får man i dylika fall offra
hundratals plåtar eller film. Men ibland kommer det som
man väntat på och då blir belöningen så mycket
rikare. Dylikt arbete var Anderson van vid och
hade nått en stor experimentell skicklighet i att
handhava apparaterna. Så hände det egendomliga —
den 2 augusti 1932 — att Anderson fick en bild av
en partikel, som rusat fram liksom en elektron, men
som böjt av åt fel håll i magnetfältet. Det fanns
ingen rimlig möjlighet att förklara partikeln som
en positiv vätekärna eller en baklänges gående
negativ elektron. Det återstod blott en möjlighet, och
det var att antaga, att partikeln var en elektron —
men med positiv laddning. Det är begripligt, att
Andersson själv tvekade en smula, innan han godtog
denna revolutionerande förklaring. Men teoretiskt

En historisk bild, upptagen i magnetfält d. 2 augusti 1932 av
C. D. Anderson. Man ser banspåret efter en positron, som
rört sig uppåt med en energi av 63 millioner elektronvolt,
passerat en 6 mm tjock blyskiva och fortsatt med 23 millioner
elektronvolts energi.

26 dec. 1936

581

Viktor F. Hess. Carl D. Anderson. Peter Debye.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:18:28 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1936a/0591.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free