Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 50. 12 dec. 1936 - Årets nobelpris i fysik och kemi, av John Tandberg - Notiser - Nya släntskydd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
var möjligheten förberedd genom Diracs beräkningar.
Dirac hade faktiskt genom sina abstrakta
betraktelser kommit till det resultatet, att en positiv elektron
skulle kunna existera. Snart fann man den positiva
elektronen — vanligen kallad positron — även på
annat håll. Man fann, att hård gammastrålning
ibland utlöser både positiva och negativa elektroner,
då den träffar atomer. Genom att studera fenomenet
i en Wilsonkammare har man funnit, att dessa
elektroner kunna uppstå parvis och gå åt samma håll,
medan deras banor böjas symmetriskt åt motsatta
håll i ett magnetfält. Dylika elektronpar ha kallats
’’elektrontvillingar’. Man kan även få positronen som
en spontan emission från vissa konstgjort
radioaktiva ämnen, t. e. med alfastrålar bombarderat
aluminium. magnesium, fosfor eller lithium. Andersons
uppskattning av positronens laddning och massa, att
laddningen är lika stor som den negativa elektronens,
men med ombytt tecken, och att massan är identiskt
densamma, har bekräftats av fortsatta experiment.
Att Andersons upptäckt är av revolutionerande art
för vår uppfattning av materia och elektricitet är
uppenbart och han är alltså i högsta grad förtjänt av
den utmärkelse, som han nu fått dela med Hess.
Peter Debye, ursprungligen holländare, tidigare
verksam i Aachen, München, Göttingen, Zürich,
Leipzig och numera i Berlin, sedan 1935 chef för
Kaiser-Wilhelm-Institutet för fysik, har fått årets kemipris.
Till sin utbildning teoretisk fysiker har Debye
bearbetat en rad problem, som beröra molekylernas
egenskaper, och därmed har han samtidigt trängt djupt
in i några av kemiens mest centrala områden,
knappast åtkomliga för en kemist med kemiska
hjälpmedel.
Debye gav år 1912 en teoretisk härledning av
Dulong—Petits egendomliga lag, 6om säger, att
produkten av atomvikt och specifikt värme för ett
grundämne har värdet 6. Vissa bestämda undantag finnas,
och anledningen till avvikelser har även förklarats
av Debye. Senare följde arbeten över molekylära
elektriska fält i gaser och vätskor, dessa fälts
samband med de av van der Waal antagna
kohesions-krafterna samt deras egenskaper på ytorna av fasta
ämnen. De magnetiska och elektriska egenskaperna
hos molekylerna kunna studeras bl. a. om
molekylerna införas i ett elektriskt fält, då i vissa fall
en osymmetrisk fördelning av laddningarna uppstår,
som tager sig uttryck i molekylernas s. k.
dipolmoment. Detta dipolmoment har studerats av Debye
och satts i relation till flera egenskaper, såsom
dielektricitetskonstant, molekylär refraktion,
elektrolytiska egenskaper m. m. Lika viktigt som Debyes
arbete inom elektrokemien är emellertid hans insats
inom den rena fysiken. Hans försök att nå till
kunskap om molekylernas orientering eller form i
kristaller och vätskor med hjälp av röntgenstrålar eller
elektronstrålar ha utvecklats till en helt ny gren av
vetenskapen. Strukturforskningen är inom
mineralo-gien ett kapitel för sig, och otaliga äro de
Debye-dia-gram, som upptagits av mineralpulver, cellulosafibrer,
metalltrådar, legeringar och allehanda andra ämnen.
Även tekniken begagnar dylika metoder i viss
utsträckning för materialkontroll. Debye har med dessa
medel visat, att även i en vätska finnes en viss
orientering av molekylerna och att t. e.
kvicksilveratomerna icke ligga helt oregelbundet fördelade på
en speglande kvicksilveryta. Genom dylik analys av
strukturen undersökte Debye bl. a. två slags
etylen-diklorid, två isomera former, som blott skiljas åt däri,
att de båda kloratomerna sitta bundna vid olika
punkter av molekylen, och han kunde lätt avgöra
vilken art som var den ena och vilken som var den
andra av de två teoretiskt möjliga formerna.
På basis av teoretiska betraktelser över specifika
värmet framlade Debye 1926 ett förslag att ernå
mycket låga temperaturer genom att starkt
magneti-sera gadoliniumsulfat och avkyla det så långt som
möjligt. Därefter skulle man taga bort magnetfältet
och då borde temperaturen sjunka ytterligare.
Experiment, som utfördes av de Haas i Leiden, visade
att Debye hade fullkomligt rätt. Man har med denna
metod och med hjälp av andra ämnen nått de lägsta
temperaturer, kanske under en hundradels grad
absolut temperatur. Där nere öppnar sig en helt
ny värld, som ännu blott delvis är utforskad. Som
exempel på de egendomliga förhållanden vid dessa
extremt låga temperaturer må nämnas, att intet
ämne har kvar något mätbart ångtryck, ej ens helium.
Därmed torde man kunna säga, att man nu har
möjlighet att framställa ett absolut vakuum. —
Debye har även arbetat med ultrakorta ljudvågor
och studerat deras verkan på vätskor.
De av Debyes många arbeten, som närmast belönats
med årets nobelpris, beröra hans ovan nämnda
undersökningar av dipolmomentet och röntgen- och
elek-troninterferens i gaser. Som en intressant
omständighet må noteras, att de stora vetenskapliga
landvinningar inom kemiens område, som belönats,
utförts av en fysiker med fysikaliska hjälpmedel och
att materialets bearbetning huvudsakligen faller inom
den teoretiska fysiken. Detta är ett mycket vackert
och glädjande exempel på hur de under lång tid
åtskilda systervetenskaperna kemi och fysik ingått en
union, där gränserna mellan det ena och andra
området blivit diffusa,
John Tandberg.
NOTISER
Nya släntskydd. I Svenska vägföreningens tidskrift
5 1934 finnes införd en beskrivning å svenska patentet
nr 81097 omfattande en skydds- och signalanordning vid
vägar, broar och dylikt, som är avsedd att komma till
användning som slänt-, kurv- eller hållplatsskydd å
landsvägar eller såsom elastisk trafikdelare och i sådana
fall att man önskar nedbringa trafikhastigheten vid svå-
rare passager såsom vid järnvägskorsningar, vilka icke
anses så viktiga att blinkljusanläggningar bör anskaffas.
Principen för slänt- eller kurvskyddet består i att en
böjd eller snedställd elastisk stav är fast förankrad i
ett fundament vid sidan av vägbanan eller i vägslänten,
varvid avslutningen inåt vägbanan utgöres av ett klot
eller en cylinder av helpressad stålplåt, som är
självlysande eller försedd med varningsreflektorer. På detta
sätt kan en vägskrapa eller en snöplog tillåtas arbeta
över hela vägbredden, utan att komma i beröring med
fundamentet ä kurv- eller släntskyddet. Den avskra-
582
12 dec. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
