- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1936. Allmänna avdelningen /
583

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 50. 12 dec. 1936 - Notiser - Nya släntskydd - Den geotermiska gradienten, av s.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskri fi

pade smutsen eller upplöjda snövallen kommer härvid
icke att lägga sig hindrande i vägen på vägbanan såsom
fallet blir vid ett fast räcke. En viktig detalj är
utformningen av den elastiska anordningen varvid
varningsklotet återgår till ett neutralläge efter en ofrivillig
på-körning. Skyddet kan påköras utan att bilen eller
skyddet härvid skadas och skyddet blir billigare i
anskaffning och underhåll än ett fast räcke.

Fig. 1 visar den praktiska utformningen av
skyddsanordningen såsom släntskydd eller vägbreddsmarkör
vid èn cementad körbana, längs vilken en cykelbana skall
framdragas. Cykelbanan är i detta fall liksom i de
flesta fall icke permanentad och är avsedd att ligga
något lägre än körbanan, skild från den cementerade
körbanan medelst en gräsklädd slänt. Om nu en bilist
exempelvis vid svag snöbeläggning och otjälad mark
tvingas ut på slänten, sker lätt en dikeskörning då
hjulparet å innersidan av vägbanan befinner sig å den fasta
cementen, under det att det yttre hjulparet befinner sig
å den lägre liggande och mjukare grässlänten. Genom
skyddet, som med den klotliknande avslutningen
befinner sig vid den cementerade vägkanten, varnas bilisten
för att framföra fordonet alltför nära vägkanten.

Skyddet kan även komma till användning som
trafik-delare eller refugeskydd särskilt å trånga vägar och
gator, vilkas bredd icke medge att fasta varningsstolpar
uppställas, som lätt förorsaka olyckshändelser om en
trafikant kommer i kläm mellan den fasta stolpen
och ett fordon. Fig. 2 visar skyddets användning vid
en spårvägs- eller bussrefuge å en smal gata. Skyddets
begränsade höjd medger, att en buren kappsäck eller
överdelen av kroppen på en trafikant kan föras över
skyddet, och skyddets elasticitet utgör även garanti
gentemot olyckshändelse genom klämning. Då skyddet
användes mellan en körbana och en cykelbana för att
hålla cykeltrafiken på ett visst avstånd från körbanan,
medger skyddet, att cykelhandtaget föres fram över
skyddet utan att cyklisten själv behöver riskera att
komma för nära körbanan. Samma är förhållandet, då
det gäller att hålla gångtrafiken på visst avstånd från
körbanan, så att icke en plötsligt öppnad bildörr slår
upp mot den gående och förorsakar olyckshändelser.

Fig. 2. Skyddet använt vid en flyttbar spårvägs’ och bussrefuge.

Som bekant förekommer i ett stort antal städer fasta
räcken i gatukorsningarna för att tvinga gångtrafiken
att följa vissa bestämda stråk. Dessa fasta räcken taga
stor plats då de måste dragas in från trottoarkanten
omkring 250 à 300 mm. Men trots detta torde
olyckshändelser genom klämning mellan ett sladdande fordon icke
låta vänta på sig alltför länge. De gula markerade
strecken på de asfalterade gatorna, som ofta komma
till användning i förening med de fasta räckena och
vilka streck tjäna till vägledning för gångtrafikanterna,
försvinna vid snöbelagd eller moddig gata. Dessutom
blir målningsunderhållet av dessa ränder betydande
under den vackra årstiden, emedan de förnötas
synnerligen lätt. I båda dessa fall synes den ovan beskrivna
elastiska trafikledaren eller trafikskyddet ha en mission
att fylla.

Fig. 1. Omkring 700 m vägsträcka på den s. k. Flottsundsvägen har
försetts med släntskydd. Vid 15 à 20 m avstånd mellan markörerna draga
dessa ihop sig vid mörker liksom till ett pärlband som markerar kanten
på vägbanan.

Den geotermiska gradienten, dvs. den storlek med
vilken temperaturen i jordens inre tilltar mot djupet
anges enklast genom de s. k. 1 °-geoisotermernas inbördes
avstånd. Är t. e. det "geotermiska avståndet" 30 m
innebär detta, att temperaturen ökar 1° vid en lodrät
förflyttning nedåt 30 m från en given punkt i jordskorpan.
De närmast jordytan befintliga skikten påverkas
givetvis av klimatet (solstrålning, värmeutstrålning). Under
detta område befinner sig en neutral zon som icke
uppvisar några temperaturvariationer i beroende av
årstids- och dygnsväxlingar. Från denna zon nedåt tilltar
temperaturen i jordens inre regelbundet, ehuru olika
för olika orter. Medelavståndet för 1 "-geoisotermerna,
det ovannämnda "geotermiska avståndet", anges i
allmänhet i Europa till 33 m och i Amerika till 42 m. I en
uppsats i Forschungen und Fortschritte nr 32, 1936, av
H. Quiring, betonas betydelsen för bergsbruket av denna
temperaturstegring mot djupet. En av de mest
betydande ädelmetallfyndigheterna i Nevada, Comstockgruvan,
måste exempelvis överges på grund av en het källa, som

17 okt. 1936

583

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:18:28 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1936a/0593.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free