Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 52. 26 dec. 1936 - Vad bör menas med skyldig i trafikmål? av Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
26 DEC. UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN HÄFTE 52
o
1 9 3 6 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD ARG. 66
INNEHÅLL: Vad bör menas med skyldig i trafikmål?, av överingenjör Ragnar Liljeblad. — Industriledaren
och bokföringen. — Tekniken 1936. — Carl Sahlin, I. V. A:s förste Brinellmeda]jör. — Notiser. — Sammanträden.
Vad bör menas med skyldig i trafikmål?
Den fråga som överingenjör Ragnar
Liljeblad belyser i efterföljande artikel är
synnerligen allvarlig och beaktansvärd.
Den har inom teknologföreningen
behandlats av dess automobiltrafikkommitté
och föranlett åtgärder för en aktion i
samarbete med K. automobilklubben.
Av de inlägg som förekomma i tidningarna rörande
rättsskipningen i trafikmål framgår med stor
tydlighet, att uppfattningen bland allmänheten är, att
denna rättsskipning har föga med rättvisa att skaffa,
och att det mycket ofta är en ren slump, huruvida
vederbörande blir fälld eller frikänd.
För min del har jag i ett par artiklar i
Stockholmstidningen påvisat, att man på statistiska grunder kan
objektivt sluta sig till att så sannolikt i stor
utsträckning varit fallet, och jag har framhållit,
att rättsosäkerheten huvudsakligen torde bottna i
den formalism och den bristande sakkunighet i
trafikfrågor, som tyvärr i stor utsträckning är
utmärkande för våra domare. Den som icke själv
är en någorlunda tränad bilist borde ju ej sitta
till doms i trafikmål. Jag tror emellertid, att en
bidragande orsak även är, att några
allmängiltiga normer för vad som principiellt bör menas
med skyldig i trafikmål icke finnas, då lagen just i
dessa punkter är mycket kortfattad. Ett fastslående
härav kan naturligtvis ej eliminera svårigheterna att
taga ståndpunkt i de konkreta fallen men dock
avsevärt minska dem.
Strängt taget borde ju ingen befordras till straff,
som ej begått en verkligt straffvärd handling, dvs.
varit orsaken till skada på person eller egendom,
vare sig avsiktligt eller genom vårdslöshet och
bristande aktning för liv och egendom. En olycka
orsakad genom en tillfällig ouppmärksamhet borde
knappast vara straffvärd, så länge denna
ouppmärksamhet icke är större än vad som rimligtvis måste
tolereras av en människa, som ju icke är en ren
automat. Emellertid skulle en dylik fordran
praktiskt taget omöjliggöra rättsskipningen i trafikmål.
Att avgöra om en bristande uppmärksamhet är rent
tillfällig och ursäktlig eller vanlig och oursäktlig
torde väl vara uteslutet. Man får alltså finna sig i
att i trafikmål en person i allmänhet blir fälld, om
genom hans förvållande, vare sig beroende på
vårdslöshet eller aldrig så ursäktlig för ett ögonblick
varande ouppmärksamhet en olycka inträffar.
Däremot bör han ej fällas, om genom en händelse utan
för hans kontroll och omöjlig att på förhand
förutsäga, han blir anledning till en olycka, i det hans bil
kommer i ett läge på vägen i strid mot de vanliga
körreglerna. Sådana fall kunna exempelvis vara en
plötslig explosion av en framring, som kastar bilen
tvärs över vägen, en isgata i en starkt doserad kurva,
som kommer bilen trots iakttagande av största
försiktighet att glida över på högra sidan av vägen, en
onykter cyklist, som omedelbart framför bilen
plötsligt vinglar åt höger och åker omkull framför bilen,
därigenom tvingande föraren att plötsligt kasta bilen
åt höger och eventuellt kollidera med en mötande bil.
Naturligtvis kan man i vissa av dessa fall efteråt
förklara, att om bilföraren varit ännu försiktigare,
skulle olyckan kunnat undvikas. Så hade exempelvis
ringexplosionen kanske kunnat förlöpa utan följder,
om bilen kört med en hastighet av 35 km per timme.
Man kan eventuellt även med rätta ha anmärkt, att
rimlig grad av skicklighet och sinnesnärvaro icke
ådagalagts av bilföraren. Antingen den ena eller
den andra anmärkningen kan ha varit berättigad.
Det är alldeles i sin ordning, att en nybörjare kör
långsamt och försiktigt, kanske ej över 35 km per
timme, och man kan med rätta fordra, att en van
bilist ej skall sitta handfallen i en kritisk situation.
Men det är då man samtidigt fordrar en tränad
racer-förares skicklighet och en nybörjares trevande
försiktighet, som alla motormän måste reagera.
Nedläggas tiotals millioner kronor på vägbyggen för att
möjliggöra biltrafik, måste också en rimlig hastighet
tolereras för bilister, som kunna manövrera en bil,
och godkännas av statens inspektörer ovana
nybörjare såsom bilförare, kan man ej som brott
beteckna bristen på körvana, så länge denna ej
kombineras med oförsiktighet.
Allra minst får man vara för hastig att döma, när
det gäller den i en olycka inblandade passive bilisten.
Denne andre, som alltså ej brutit mot fastställda
kör-regler, kan naturligtvis i viss mån parera olyckan
genom att bromsa upp eller, om plats finnes, hålla
undan. Men han bör rimligtvis ej förklaras
medskyldig, såvida han icke iakttagit ren vårdslöshet
genom att exempelvis ej bromsa in sin bil, när så
uppenbart kunnat ske. Det förhållandet, att man
efteråt möjligen kan räkna ut att en annan
manöver än den, som efter överläggning under
bråkdelen av en sekund verkligen utförts, förmodligen
skulle kunnat förhindra kollisionen, bör ej vara
tillräckligt för att döma honom. Människorna äro näm-
24 okt. 1936
595
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
