Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 1. Karta, visande Frankrikes järnmalmsomr&den.
ton. Övriga järnmalmsförekomster i Frankrike
producerade samtidigt 1,7 mill. ton.
Järntillverkningen i Lorraine.
Järnframställningen i Lorraine är mycket gammal.
Härom vittna slagghögar, rester av ugnar samt
gamla stollar, som påträffats i floddalarna och
dalsidorna (Hussigny, Serronville). Ugnsanläggningar
(catalanugnar) känner man i Fentschs dalgång från
1264 (Hayange) samt smedjor från 1320
(Rangue-vaux, Moyeuvre). Under 1600-talet anlades de
första träkolsmasugnarna (Moyeuvre 1608) men först i
18:de århundradet kan man tala om en verklig
metallindustri i Lorraine. Under franska revolutionen
voro hyttor och smedjor i livlig verksamhet för
statens räkning. De tillverkade krigsmateriel och
levererade kanoner, gevär, kulor, sablar o. s. v. År 1844
lämnades de första koncessionerna på järnmalmer i
Longwydistriktet.
Mellan 1860 och 1870 genomgick den franska
järnhanteringen en svår kris på grund av konkurrens
från England, där flera banbrytande uppfinningar
inom järnhanteringen fört denna hastigt framåt.
Träkolsmasugnarna i Lorraine blevo föråldrade och
måste den ena efter den andra nedläggas samt
ersättas med koksmasugnar.
Efter 1870 års krig fick Frankrike som bekant
avstå stora delar av järnmalmsområdena. Förvärvet av
just dessa järnrika områden anses hava skett fullt
medvetet från tysk sida. Det åvägabragtes nämligen
av Hauchekorn, sedermera chef för Geologische
Landesanstalt i Berlin. Vid fredens ratificering
1871 yttrade Thiers, att ett lands metallurgiska
blomstring vore en ren illusion, och han bjöd till att
visa, att den förlorade provinsen hade ringa värde.
Frankrike förlorade vid tillfället alla sina
gruvkon-cessioner samt 10 järnverk, och järntillverkningen
sjönk från 420 000 ton till 95 000 ton pr år. För att
råda bot härför igångsatte fransmännen borrningar
längre mot väster, där järnmalmsområdet kunde
tänkas hava en fortsättning. Försöken kröntes även
efter en del misslyckanden med framgång, och det
växte upp en storartad järnindustri i Brieybäckenet.
Från fransk sida hävdas, att detta kraftiga
uppsving var en av orsakerna till världskriget liksom
att malmerna i Lorraine skulle hava varit en av
orsakerna till 1870 års krig.
Under världskriget bearbetades även de franska
gruvorna för tysk räkning i forcerat tempo liksom
gruvorna i tyska Lothringen. Även borrningar efter
malm utfördes av tyskarna i Brieybäckenet, 1914
—18, där minetternas gräns mot väster ej är
slutgiltigt känd. Positivt resultat erhölls endast i ett
fall, nämligen vid Xivry—Circourt, där brytvärd
malm påträffades.
Minetterna.
I de gamla gruvorna i Lorraine bröts
huvudsakligen smärre ansamlingar av relativt rik järnmalm
med ca 50 % Fe och föga eller ingen fosfor. Denna
malm kallades "mine" eller "mineral de fer fort",
under det att "minette" betecknade järnmalm i
flötser och av sämre kvalitet. Brytning av den rikare
malmen upphörde först omkring 1870.
Minetternas ooliter äro runda, elliptiska eller
oregelbundna korn av ca 0,25 mm storlek. Cementet
är kalkigt, lerigt eller kiselsyrerikt. Man särskiljer
6 à 7 flötser, som benämnas efter färgen: röda
kisel-syrehaltiga, röda kalkiga, gula och grå kalkiga samt
bruna, svarta och gröna kiselsyrehaltiga flötserna.
Denna indelning är fullständigt godtycklig och är
Fig. 2. Karta, visande östra Frankrikes minetteområden. 1 =
Järnmalmsformationens utgående. 2 = Förkastningar. 3 = Den brytvärda
malmens utsträckning.
10
11 aprii. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
