Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
BERGSVETENSKAP
redaktör: ERNST J. A. ROTHELIUS
kattrnolc
INNEHÅLL: Deri geokemiska forskningsmetodiken och dess betydelse för bergshanteringen, av fil. kand. Sture
Landergren. — Litteratur.
Den geokemiska forskningsmetodiken och dess
betydelse för bergshanteringen.
Av fil. kand. STURE LANDERGREN.
Några geokemiska grundbegrepp.
Kännedomen om atomernas egenskaper bildar de
exakta naturvetenskapernas fundament. I samma
mån, som vårt vetande härom ökas, i samma mån
fördjupas kunskapen om företeelserna i den organiska
och oorganiska naturen. Svaren på de problem som
möta måste i allt större utsträckning sökas i ett
gemensamt facit: atomernas byggnad och funktioner.
Atomforskning är en beteckning för det
forskningsområde, mot vilket fysik, kemi och kristallografi
konvergera och således ingen självständig
naturvetenskap i sträng mening. Tvärtom har
atomforskningen istället öppnat nya vägar, som leda mot
lösandet av problemen inom naturvetenskapen. Vi bevittna
därför i vår tid uppkomsten av en rad nya
discipliner, vilka alla hava atomernas egenskaper som
utgångspunkt. Som exempel må anföras atomfysik,
radiologi, astrofysik, geofysik och — den yngsta av
dem alla — geokemi.
Geokemin befattar sig med de i vår planet
fördelade kemiska elementen — atomerna — och har
som mål, inom ramen för det förefintliga
iakttagelsematerialet, att söka de exakta lagarna för elementens
fördelning, som ytterst är bestämd av atomernas
egenskaper. Den skall även söka lagarna för de
processer, som betinga de kemiska förändringar, som vår
planet undergått och alltjämt undergår. Med denna
definition är gränsen dragen mot mineralogin, som
ju har de kemiska föreningarna — molekyler och
kristaller — som huvudsakligt forskningsobjekt. Av
det ovan sagda torde framgå, att geokemin kunnat
uppstå först sedan en tillräckligt exakt kännedom
om och förklaring av begreppen atom och kemiskt
element kunnat vinnas. Därför har den först på de
senaste åren kunnat utveckla sig till en självständig
disciplin vid sidan av och i samarbete med kemi,
fysik, mineralogi, geologi m. fi.
Man kan då fråga sig, om inte den kemiska
sammansättningen av åtminstone den yttre jordskorpan
sedan länge varit känd? På den frågan kan man
svara, att geokemin har sina rötter långt in i det
förgångna. Talrika forskare inom skilda
forskningsområden ha under förflutna decennier riktat vår
kunskap om jordens kemiska sammansättning. Främst
genom Clarkes och Washingtons klassiska
undersökningar (l)1 har kännedomen om jordskorpans
sammansättning, genom statistiska undersökningar på
ett mycket stort analysmaterial, högst väsentligt
ökats. Ett stort värde i dessa undersökningar ligger
även däri, att försök har gjorts till en
uppskattning-av jordskorpans medelsammansättning. Malmgeologi
och bergshantering ha även riktat vårt vetande, i vad
som gäller de nyttiga metallernas fördelning och
förekomstsätt. I de nämnda fallen har emellertid
utgångsläget varit ett annat. Geokemin utgår nämligen
ifrån att anse elementens fördelning och frekvens
som universella funktioner. Astronomerna ha på
spektralanalytisk väg konstaterat närvaron av
jordiska element på avlägsna himlakroppar, och genom
undersökning av de av jorden infångade
himlakropparna — meteoriterna — har man i dessa icke blott
kunnat konstatera närvaron av så gott som alla de
jordiska elementen, utan man har även konstaterat
en analog elementfördelning. Det är främst genom
I. och W. Noddacks undersökningar över
meteoriternas kemiska sammansättning, som vi erhållit denna
viktiga kunskap (2, 3). Om vi, i likhet med
nämnda forskare, betrakta meteoriternas kemiska
sammansättning som ett användbart
genomsnittsvärde på universums, så öppnar sig härigenom en
framkomlig väg för bedömandet icke blott av
jordskorpans utan av hela jordklotets sammansättning.
De s. k. järnmeteoriterna ha nämligen en
sammansättning, som motsvarar vad vi på olika grunder
kunnat sluta oss till ifråga om elementfördelningen
i jordens inre, för oss icke tillgängliga delar. Detta
betyder, att vårt iakttagelsematerial i så fall
väsentligt ökats och vår synvinkel betydligt vidgats
när det gäller att bedöma det stora och viktiga
problemet om vår planets kemiska sammansättning.
Enligt definitionen skall geokemin, med
utgångspunkt från ett erhållet medelvärde på jordens
kemiska sammansättning, söka lagarna för de kemiska
förändringar, dvs. avvikelserna från
medelsammansättningen, som på ett eller annat sätt kan regi-
i Siffra inom parentes hänvisar till litteraturförteckningen
i slutet av artikeln.
9 maj 1930. häfte 5
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
