Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1=- sn|
w
TekniskTidskrift
BERGSVETENSKAP
redaktör: ERNST J. A. ROTHELIUS
UTGIVEN AV SVtNSWA TEKNOLOG FÖR £ NINGEN
INNEHÅLL: Den geokemiska forskningsmetodiken och dess betydelse för bergshanteringen, av fil. kand. Sture
Landergren. — En ny ramkonstruktion för elektrisk malmletning, av Fredrik Mogensen. — Notiser. —
Föreningsmeddelanden.
Den geokemiska forskningsmetodiken och dess
betydelse för bergshanteringen.
Av fil. kand. STURE LANDERGREN.
(Forts. fr. sid. 48.)
Den kvantitativa spektralanalysen.
Den kvantitativa analysen grundar sig på den
egenskapen hos de från ett atonislag emitterade
spektrallinjerna, att intensiteten hos dessa äro
proportionella mot atomernas mängd. Genom att
jämföra intensiteterna hos spektrallinjer emitterade från
ett atomslag, vars mängd man känner, med
intensiteterna hos motsvarande linjer från ett prov av
samma atomslag, och vars mängd man söker, kan
man, under förutsättning att försöksbetingelserna
under exponeringstiden i de båda fallen varit
identiska, beräkna det sökta atomslagets mängd. Om
t. e. a procent av ett visst atomslag ger en
spektral-linje Ka, med intensiteten Ja, och x procent av
samma atomslag ger en motsvarande linje med
intensiteten JX) så blir alltså x — a- Man behöver så-
J a
ledes blott känna förhållandet mellan intensiteterna.
För intensitetsmätningar använder man numera så
gott som uteslutande någon fotometrisk metod,
åtminstone om det gäller kvantitativa bestämningar,
som göra anspråk på noggrannhet. Fotometreringen
av linjeintensiteterna sker med tillhjälp av en
foto-meter och tillgår i princip på följande sätt (se fig. 9):
Ljuset från en möjligast konstant ljuskälla (till
höger å fig.) kondenseras i ett linssystem och får
falla på negativet av en spektralanalytisk
upptagning. Plåten eller filmen är fäst i en skjutbar
hållare, som är ställd vinkelrätt mot ljusriktningen i
fotometern. Bakom negativet befinner sig ett
mikroskop, som skarpt projicerar negativet på en
precisionsspalt, vars längdriktning noggrant injusteras
parallellt med de projicerade spektrallinjerna. Bakom
spalten befinner sig en fotoelektrisk cell eller ett
termoelement, som kan registrera de växlingar i
Ijus-intensiteterna, som inträffa, när spektrallinjer av
olika intensiteter passera spaltöppningen. De därav
föranledda växlingarna i den av fotocellen resp.
termoelementet alstrade strömmen registreras av en
känslig spegelgalvanometer (10 å fig.), som med
tillhjälp av en projektionslampa (11 å fig.) reflekterar
en ljuslinje på den transparanta avläsningsskalan
(12 å fig.). För kontinuerliga fotometreringar är det
lämpligare att låta spegelgalvanometerns utslag
registreras fotografiskt. Fig. 9 visar en fotometer av
Zeiss’ nyaste konstruktion. Ett mycket användbart
instrument, som emellertid icke är självregistrerande,
men som har en del andra tekniska fördelar, som jag
inte kan ingå på.
Fig. 10 visar en röntgenspektralanalytisk
upptagning av elementen molybden, niob och zirkon. De
tvenne starkaste linjerna äro de båda linjerna Kax
och Ka2 i molybdens X-serie. Linjeparet närmast
till höger äro motsvarande linjer för niob och det
svaga linjeparet längst till höger zirkons Kax och
Ka,-
Fig. 11 visar en intensitetsmätning av ovanstående
spektrogram. Den högra delen visar en
fotometer-kurva av de tre elementen, och den vänstra delen
en detaljfotometrering av nioblinjerna (längst till
vänster även molybdens Ka-,). Av bilden framgår
bl. a., att .Kaj-linjerna genomgående hava en dubbelt
så stor intensitet som Ka,-linjerna. Detta gäller
tämligen allmänt, och av denna egenskap drar man
också nytta vid den kvantitativa analysen.
Det skulle föra för långt att ingå på alla de
kvantitativa analysmetoder, som äro utarbetade, ty snart
sagt varje institution, där spektralanalyser utföras,
har sin speciella och till mer eller mindre grad av
fulländning utarbetade metodik. Målet för alla
metoder är ju att i möjligaste mån eliminera de
felkällor, som ligga i själva metodiken, i apparaturen
och — icke minst! — i det fotografiska materialets
ofullkomlighet. Fotometerkurvan å fig. 11 ger en
god illustration just av den fotografiska plåtens
ojämnhet. Kurvan (t. e. vid a å fig. 11) visar som
synes en så stor ojämnhet, att det många gånger
kan vara svårt att veta, hur man skall välja "O-läget"
eller referensnivån, när man skall uppmäta
intensitetshöjderna, som är måttet på intensiteternas styrka.
Det faller av sig själv, att redan häri ligger en
felkälla, som endast medelst flera mätningar på samma
plåt i någon mån kan reduceras. (Se nedan!)
Jag skall blott i korthet angiva de principer, efter
vilka man på härvarande institution arbetar. Därvid
kommer jag att i det väsentliga bygga min
framställning på det för den geokemiska arbetsmetodiken
grundläggande arbetet av dr Ida Noddack (3).
12 sept. 1936. häfte 9
t 49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
