Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
har genom Lennart von Posts metodik och
undersökningar visat sig vara en regionalt utbredd
företeelse av högt korrelationsvärde.
De kemiska sedimenten: kalk, järnföreningar,
kiselsyra och salter hava i sin koncentrerade form en
mycket begränsad betydelse i formationernas
massfördelning. I fråga om lateral utbredning tilldraga sig kalk
och gipsförekomsterna det största intresset.
Vid bildningen av åtskilliga kalk- och
järnsedi-ment ha organiska processer medverkat. Dock torde
även sådana förekomster kunna ställas i ett direkt
samband med en relativt stark och icke alltför
varierande koncentration av i sedimenten ingående ämnen
hos transportvattnet. För att sådana betingelser skola
äga rum över utbredda arealer fordras, utom
gynnsamma klimatiska faktorer, att en plan
bottenkonfiguration med endast långsamt avtagande
djupförhållanden föreligger.
De kemiska sedimenten ingå ofta som en
cemen-terande beståndsdel i de regionala sedimenten av
mekaniskt ursprung. Precipitatens värde som
korrelationsfaktor är i dessa fall beroende på om de
uppträda i mer eller mindre permeabla nivåer. I det
förra fallet bli de lätt utlösta av cirkulerande vatten.
Den praktiska erfarenheten visar också att man har
mycket liten användning av kvantitativa kemiska
bestämningar på sammansättningen hos utlösbara
sandstenscement i det regionala korrelationsarbetet.
För de föga permeabla lersedimenten är sannolikt
sådana bestämningar av större värde. Uppgifter
föreligga också om de av lenkolloiderna adsorberade
alkalisalternas betydelse för karakteriseringen av
nämnda sediment. Likaså har man kunnat följa
variationen av kalkhalten i lerskiffrar från nivå till
nivå över större områden. Då man behöver ett stort
antal analyser för att kunna överblicka dylika
variationer i en lagerserie, och då bestämningarna därvid
avse ämnen som förekomma i relativt små mängder,
har man anledning att ställa förhoppningar på de
röntgenspektrografiska metoderna för detta ändamål.
Den sekundära mineralnybildningen i sedimentära
bergarter är ofta uppenbart betingad av reaktion
mellan cementets ursprungliga substansinnehåll och
senare tillfört material. Mången gång visa dessa
cementmineral en påfallande horisontbeständighet.
De låta sig utan svårighet följas genom det
mikroskopiska studiet av slipprov.
Även mikrostrukturella drag som t. e. oolit och
pisolithalt kunna visa sig ha en betydande lateral
utbredning. Sålunda har jag vid studiet av
kalksandstenar kunnat återfinna nivåer med oolitbildning
åtskilliga tiotal kilometer från varandra, i
överensstämmelse med såväl paleontologiska som litologiska data.
Det minerogena, mekaniskt avsatta materialet
omfattar den i sedimentens massa helt övervägande
gruppen. Dit höra också till sin storleksordning vitt
skilda element från kolloidala lerpartiklar upp till
stora block.
Karakteriseringen av de mekaniska sedimenten
bör givetvis i största möjliga grad ansluta sig till de
villkor som varit avgörande för deras transport.
Vare sig denna transport skett i ett flytande eller
gasformigt medium, i vatten eller luft, ha vi att
betrakta den som effekt av samma fysikaliska lagar.
Om man med suspenderad transport förstår den väg
en viss partikel kan framföras i ett flytande eller
gasformigt medium, utan att den för sitt
transporterande är beroende av stötar och släpning efter
bottenytan (men väl av inflytande från
samtransporterande partiklar) finna vi partikelns transportväg i
suspension vara beroende av
1) Partikelns fallhöjd dvs. den vertikala
rörelse-komposanten som hänföres till den
"initialström-banas" förlopp i vilken partikeln vid ett visst
tillfälle begyniier sin fritt svävande rörelse. Fallhöjden
är dels beroende av bottenkonfigurationens
utveckling i förhållande till nämnda strömbana och dels
beroende av om partikeln genom ojämn tryckpåverkan
tvingas upp eller ned ur sin tillfälliga strömbana.
2) Partikelns fallhastighet samt
3) Partikelns horisontella rörelsehastighet.
Vi betrakta nu närmast transportabiliteten i vatten.
Av ovannämnda faktorer är (1) den som är svårast att
överhuvudtaget uttala sig om. Man inbegriper i
denna de speciella fysisk-geografiska villkor som varit
karakteristiska vid sedimentationsprocessen ifråga.
I vissa fall, särskilt vid lokal sedimentation, kan man
utan vidare betrakta bottenmorfologiens inflytande
som totalt dominerande i sedimentgenetiken. I den
mån som faktorerna (2) och (3) behärskas, finnas
möjligheter att belysa de i nyssnämnda faktor (1)
inbegripna av varandra beroende variablerna,
nämligen vattendjupen och strömningsföreteelsens natur.
En enda partikel är en högst otillfredsställande
bärare av behövliga data. Det är gruppen av
samfallande korn och denna grupps utveckling från ett
avsättningsmoment till ett annat som ännu bevarar
relativt rikliga uppgifter om sedimentens genetik.
Över frågan om kroppens fallhastighet i vatten
(2) har Rothelius1 gjort en koncis sammanställning,
varur framgår den betydande divergens som varit
rådande mellan den teoretiska och den
experimentella forskningen på detta område samt huru man
först under senare tid lyckats bringa dessa resultat
till överensstämmelse för förenklade fall. Här kan
endast i allra största korthet omnämnas det
väsentligaste för det ifrågavarande sammanhanget: Newton
angav följande uttryck för en kropps rörelse genom
Fv2-v
en i lugnt tillstånd varande vätska: P = c ’
2 g
där P — totala motståndet vid kroppens rörelse.
F — motståndsytan vinkelrätt mot kroppens
rörelseriktning.
v — kroppens hastighet.
y — specifika vikten hos vätskan.
g — tyngdkraftens acceleration.
Newton antog c vara en konstant. Senare har man
insett, att detta motståndstal är beroende både av
tröghets- och friktionskrafterna i vätskan. Det av
Reynold studerade talet R uttrycker förhållandet
mellan tröghetskrafterna och friktionskrafterna vid
en vätskas rörelsetillstånd då en kropp faller genom
vd
densamma. R ~ , där d är sfärens diameter, n
m
vätskans viskositet samt p är vätskans täthet.
Förhållandet " uttrycker vätskans kinematiska
visko-Q
sitet.
i Rothelius, B., Om den våtmekaniska anrikningens
teoretiska underlag. De tekniska vetenskaperna, bd 1,
Stockholm 1931.
58
11 juli 193g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
