Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
Sur martincharqc
[c
[o]io5
18
16
14
12
10
Fig. 2.
mot ett värde, som vid ca t % t! endast obetydligt
överstiger jämviktsläget. Syrehalten ligger vid
denna kolhalt under 0,004 %, trots den ganska höga
färskningshastigheten. Vid lägre kolhalter stiger
sedan syrehalten successivt med minskad kolhalt,
under det att produkten kol X syre håller sig nära
konstant något över jämviktsläget. Det har visat sig, att
det minimum, som syrehalten uppnår vid kolhalter
omkring 1 %, ligger vid högre kolhalt ju högre
char-gens ingående kolhalt är.
Av ovanstående framgår, att man vid den sura
martinprocessen även vid hög färskningshastighet
erhåller en syrehalt, som närmar sig jämviktsläget vid
ett kolhaltsläge av omkring 1 %. En minskad färsk
ningshastighet i början av chargen kan alltså på
intet vis medföra någon sänkning av det färdiga
stålets syrehalt. Vid hårdare stål spelar sålunda
färskningshastigheten icke någon dominerande roll för det
färdiga stålets syrehalt. Däremot synes bortfärskning
av en viss kolhalt vara erforderlig för att syrehaltens
minimum skall uppnås i tillräcklig god tid före
tappningen. Det synes sålunda icke vara oväsentligt,
att färskuingen i sur martinugn sker från en relativt
hög ingående kolhalt.
Då produkten kol X syre normalt visat sig ligga
så pass nära jämviktsläget kan man naturligtvis icke
vänta sig att genom förändringar av chargeföringen i
övrigt i mera betydande grad kunna påverka
syrehalten. Man tillmäter emellertid allmänt den s. k.
kiselinkokningen mot chargens slut en viss betydelse.
då det gäller att nedbringa stålets halt av
slagginneslutningar. Förloppet av en charge med relativt hög
inkokning av kisel framgår av fig. 2. Yi se, att
syrehalten i detta fall, trots en hög färskningshastighet.
snabbt går ned till ett minimum praktiskt taget
vid jämviktsläget, vilket uppnås redan vid en
kolhalt av ca 1,5 %. Produkten kol X syre håller sig
sedan mycket nära jämviktsläget till chargens slut.
Det vill synas som om kiselinkokningen verkligen
medfört en ovanligt låg syrehalt, om än enligt det
föregående någon skillnad av större praktisk
betydelse icke kunnat förväntas. Förklaringen kan vara
följande.
Först bör understrykas, att syrehaltens låga värde
icke direkt kan sammanhänga med stålets kiselhalt.
Det är den låga syrehalten, som ger möjlighet till
reduktion av kisel och icke tvärtom. Reduktionen av
kisel har emellertid konstaterats ske från
ugnsbottnen, och det är icke omöjligt, att den förändring av
ugnsbottnens beskaffenhet, som står i samband med
kiselreduktionen, kan befordra kokhastigheten och
därmed driva reaktionen något närmare sitt
jämviktsläge, dvs. medföra en sänkning av syrehalten.
I detta sammanhang kan det vara lämpligt att
beröra anledningen till att syrehalten vid chargens
början regelbundet håller sig relativt hög. Detta kan
bero därpå, att ugnsbottnen i början är mer eller
mindre impregnerad med halvsmält slagg, varigenom
alstrandet av koloxidbubblor försvåras, vilket enligt
det föregående måste ha en relativt hög syrehalt till
följd. Under chargens gång flyter denna slagg så
småningom upp eller reduceras in i stålet, varigenom
bottnen blir allt renare och får en för såväl koloxid
utveckling som kiselinkokning lämpligare
beskaffenhet.
Då kiselinkokningen befordras av hög temperatur,
kunde man tänka sig, att det vore
temperaturförhöjningen och icke kiselinkokningen, som förorsakade
tendensen till sänkning av syrehalten. Detta är
tänkbart, men knappast troligt, då det brukar vara fråga
om relativt små temperaturvariationer.
Det anses allmänt vara av stor betydelse för
ståtels syrehalt, att man har tillräcklig manganhalt i
beskickningen. För att belysa mangans inflytande
visas i fig. 3 en charge, vid vilken malmningen i
huvudsak skett med manganslig för att öka manganhalten.
Även denna charge visar en låg syrehalt, ehuru
detta med hänsyn till den samtidigt inkokade,
relativt höga kiselhalten knappast bör tillskrivas den
höjda manganhalten. Det kan emellertid i detta
sammanhang påpekas, att slaggens FeO-halt under detta
smältningsförlopp nedgått till 7 %. under det att
denna vid normal chargeföring ofta ligger vid ca 30 %
eller t. o. m. högre mot chargens slut. Detta måste
utgöra en minskad risk för återoxidation av stålet
särskilt under den intensiva omblandning av slagg
och stål, som sker vid tappningen i skänken.
Tilläggas bör, att stålbadet under färskningen
naturligtvis aldrig är absolut fritt från uppslammade
oxidinneslutningar. Emellertid bestå de
slagginneslutningar, som kunna förekomma i en normalt förd
sur martincharge i huvudsak av FeO, MnO och SiO.„
vilka vid ifrågavarande låga syrehalt i stålbadet lätt
reduceras in i detta. Man kan alltså vänta sig, att
det sura martinstålet, medan det befinner sig i ugnen,
åtminstone mot chargens slut bör vara mycket rent i
80
12 sept. 1036
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
