- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1936. Bergsvetenskap /
84

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Te km sk Ti ds kri ft

avdestillera innan de komma i beröring ined det
smälta järnet. Av samma anledning är det av vikt
att de tillsatser som göras under smältningens
förlopp icke äro vätehaltiga. Särskilt gäller detta
sådana tillsatser, som göras efter eller mot slutet av
kokperioden. Man har t. e. på flera håll kunnat
iakttaga götblåsor eller flakes i basiskt elektrostål,
framställt under tillsats av bränd kalk, vilka fel
försvunnit, sedan man ersatt den brända, något släckta,
kalken med obränd kalksten men i övrigt bibehållit
samma framställningsförfarande. Det är naturligtvis
i första hand de tillsatser, som användas för att
bereda den reducerade slaggen efter kokperiodens slut,
som böra vara fria från väte.

Vad möjligheten för väteupptagning vid
bessemerprocessen beträffar kan denna enligt Schenck1 vara
ganska betydande, om luftfuktigheten är hög. Han
beräknar en maximal vätehalt av 0.09087 % under en
varm, regnig dag.

Risken för väteupptagning från ugnsatmosfären
bör vara relativt obetydlig vid den elektriska
stålugnen jämfört med martinugnen på grund av gasens
lägre vattenhalt. Vilken martinmetod, den sura eller
den basiska, som bör föredragas, om det gäller att
nedpressa vätehalten, torde sammanhänga med resp.
slaggers förmåga att hindra vätetransport till stålet.
Det bör då nämnas, att de vätehalter, som erhöllos i
samband med syrebestämningarna vid de ovan
diskuterade basiska chargerna genomsnittligt lågo vid
0,0002—0.0003 % under det att värdena vid de sura
chargerna i allmänhet lågo < 0,0001 %. Ehuru det är
för tidigt att därav draga några bestämda slutsatser
förefaller det dock, som om den sura processen skulle
ge större trygghet för en låg vätehalt än den basiska,
möjligen beroende på en bättre isolerande slagg.

Sammanfattning.

I ovanstående framställning av stålprocessens
inflytande på stålets kvalitet, lia endast de faktorer
behandlats, som påverka kvaliteten hos stålet medan
det ännu befinner sig i ugnen och innan eventuella
desoxidationstillsatser blivit gjorda, alltså en mycket
begränsad del av alla de faktorer, som bestämma det
färdiga materialets kvalitet.

Stålbadets "kvalitet" bestämmes av dess kemiska
sammansättning och eventuellt förekommande
uppslammade slaggpartiklar. Vilka i stål ingående
ämnen, som kunna ha betydelse för kvaliteten har
diskuterats. I första hand ha ämnena syre, kväve och
väte behandlats, om vilka man med säkerhet vet, att
de ha inflytande på stålets egenskaper. Även andra
ännu icke analyserade ämnen, härstammande t. e.
från koksaskan vid framställning av kokstackjärn,
kunna finnas i stålet, vilka ännu så länge utgöra en
osäkerhetsfaktor vid kvalitetens bedömande.

Syrets, kvävets och vätets förhållande och
möjligheten att reglera halten av dessa ämnen vid olika
stålförfaranden har översiktligt genomgåtts.
Tackjärnet synes sakna inflytande på det färdiga stålets
halter av dessa ämnen, åtminstone vid en normalt
driven kvalitetsstålprocess. Inflytandet av övriga
råmaterial har även berörts. Det har vidare framgått
att den sura martinprocessen har avgjorda företräden
framför den basiska.

i H. Schenck: Physikalische Ohemie der
Eisenhtittenpro-zesse. Zweiter Band.

NOTISER

Ny metod för framställning av metalliskt
magnesium. (Kohle und Erz, 19 3 6, häfte 6, spalt 16 8.)
Magnesium tillhör de lättmetaller, vilkas framställning
skett i teknisk skala först efter världskriget. Med den
låga specifika vikten av 1,7 är den en av de lättaste
metallerna. Världsproduktionen av metallen är f. n.
ungefär 30 000 till 35 000 ton pr år. Magnesium
framställes i industriell skala först och främst i Tyskland
samt i Frankrike, och England och på senaste tiden
även i Japan. Ren metallisk magnesium har ingen
större teknisk betydelse. Ringa mängder användas i
form av pulver till blixtljus och fyrverkeripjäser. Först
i form av legeringar med aluminium och andra metaller
har magnesium erhållit stor betydelse i synnerhet vid
flygmaskinstillverkning. Priset för metallisk
magnesium är ännu relativt högt eller 2: 50 RM pr kg
gentemot aluminium med ett pris pr kg av 1: 45 RM. Genom
förbilligad framställning skulle magnesium kunna
erhålla betydligt större användning.

Magnesium utvinnes f. n. överallt genom elektrolytisk
sönderdelning av smält magnesiumklorid, ett
förfaringssätt, som utvecklats till hög teknisk ståndpunkt.
Ett nytt av tyska forskare uppfunnet förfaringssätt
består däri att magnesia (ren magnesiumoxid) reduceras
medelst kol (koks) vid en temperatur av 2 000° i
elektrisk ugn. Härvid bildas magnesiummetall i gasformigt
tillstånd och koloxid. Avkyler man denna gasblandning
genom tillförsel av kall vätgas avskiljer sig
magnesiummetallen i form av damm, förorenat av kol- och
magnesia-damm. Detta damm underkastas destillation i vakuum.
Därvid avdestillerar magnesiummetallen och uppfångas
under flytande kolväten, varvid den stelnar till 10 à 20
mm stora korn i oljorna. Dessa korn innehålla 99,07 %
Mg. Detta nya framställningssätt är betydligt billigare
än den tidigare smältelektrolysen och denna uppfinning
måste betraktas som den största inom lättmetallområdet
under de sista 25 åren.

E. R—s.

Ny, enkel metod för bestämning av tenn. I tvä

häften (technical publications), som nyligen utgivits
av The International Tin Research and Development
Council, Manfield House, 378, Strand, London,
W. C. 2, beskrives ett nytt reagens pä tenn. Häftenas
nummer äro Series A 40 och 41. Det första återgiver
ett föredrag av Robert E. D. Clark, M. A., hållet
inför The Society of Public Analysts, och innehåller
metoder för användning av reagensen vid analysarbetet
och det andra häftet ger en beskrivning över
framställningen av de omnämnda reagensen.

Reagensen äro 4-klor- och 4-metyl-l, 2
sulfhydryl-bensol (4-klor-och 4-metyl-ditiopvrokatekin). Genom
att tennet bildar en röd förening med vart och ett av
dessa reagens erhålles ett mycket enkelt prov pä tenn.

Om endast ett par droppar av 0,2-procentig lösning
av dessa merkaptaner i en vattenlösning av
natrium-hydroxid sättas till sura lösningar hållande mindre än
15 procent HCl och minst 0,oooi % Sn och
blandningen värmes, uppstår en skär eller röd färg inom
ett par sekunder. Fyrvärt tenn är mindre känsligt
och därför bör man först reducera med tioglykolsyra.

Methylderivatet framkallar färgen raskare än
klor-derivatet. Det enda övriga grundämnet, som befanns
giva röd färg med dessa reagens var vismut, men
denna färg var tegelröd och kunde lätt skiljas från
den färg, som tennet gav. På grund av färgningen
lämpar sig ju dessa reagens utmärkt för kolorimetrisk
bestämning av tennet.

E. R—s.

84

12 sept. 1936

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:18:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1936b/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free