Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
J BERGSVETENSKAP
Redaktör, ERNST j. a. ROTHELIUS
INNEHÅLL: Magnetometriens utveckling och senaste tillämpningar, av bergsingenjör Allan Nordström.
Notiser.
Magnetometriens utveckling och senaste
tillä mpningar.
Av bergsingeniör ALLAN NORDSTROM.1
Historik.
Under de senare åren har en del nytt material
framkommit, vilket visar, att vår kännedom om
magneten och dess olika användningar är mycket
gammal, samt att våra förfäder troligen voro de första
upptäckarna.
Tidigare ha ju kineserna tillskrivit sig äran
av-upptäckten av magneten, men nyligen har von
Lipp-mann2 påvisat, att kineserna fått sin kännedom om
magneten från araberna, vilka i sin tur någon gång
på 1000-talet fått sin kunskap härom från
norman-niska vikingar, v. Lippmann anser, att vikingarna
använt sig av magneten för navigering redan några
århundraden tidigare. Å andra sidan betvivlar han
dock, att den genom Snorre så bekanta uppgiften om
leidarsteinen (magneten) verkligen förekommit i
originalet till Landnamaboken (1068). L. anser, att det
rör sig om en senare tillskrift, möjligen så sen som
från 1300-talet. Emellertid anser sig L. hava andra
skäl som äro tillräckliga för att stödja hans
ovannämnda uppfattning.
I detta sammanhang är det intressant att notera,
att de gamle ansågo, att magnetnålen pekade på ett
magnetberg i norr. Det är därför mycket möjligt, att
magnetens dragning till järnmalmsförekomster varit
känd av våra förfäder åtminstone i 1 000 år, ehuru
vederbörande säkert hade ett mycket dimmigt be
grepp härom och troligen ej utnyttjade sin ev.
kunskap för malmletningsändamål. Enligt dr Zenzén3
är det till och med ovisst, huruvida magnetberg och
järnmalmsförekomster verkligen associerades med
varandra av vikingarna och deras närmaste ättlingar.
Vid magnetiseringen av nålarna användes
svart-malmsstycken, som fördes över nålen som låg på ett
träspån e. d. i en skål med vatten.4 Tydligen måste
dessa malmstycken ha haft en stark remanent
magnetism, och vi ha ju både i Bergslagen och i Lappland
1 Föredrag i avd. för Kemi och bergsvetenskap den 9 okt.
1936.
2 Edmund O. von Lippmann, Quellen und Stud. zur Gesch.
der Naturwissenschaft und Medizin, Bd 3 H. 1, Berlin 1932.
3 Muntl. medd.
4 Se även Athanasii Kircheri, Soc. Ieso, Magnes sive De
arte magnetica, 1654, som dock utvisar, att den naturliga
järnmalmsmagneten direkt lades på en spån 1 vattnet.
malmer med dylik. Jag har sökt få reda på, om i
de utgrävda vikingaskeppen påträffats några
malmstycken men ej lyckats få någon sådan uppgift. Om
en dylik malmstuff påträffats, vore det ju troligen
möjligt att bestämma, varifrån den ursprungligen
kommit och därmed även platsen för de gamles
magnetberg i norr. Vidare skulle härigenom ernås en
som det tyckes välbehövlig kontroll av von
Lipp-manns allmänna åsikter beträffande våra förfäders
användande av magneten.
Omkring år 1200 användes magneten för
gruvmät-ningsändamål i Italien, och i senare hälften av
1200-talet konstruerades kompassen.1
Från 1500-talet finnas flera uppgifter om att
malmdrag iakttagits med kompass. Det äldsta kända
dokumentet är en dagboksanteckning från en resa till
Indien 1538—39, företagen av Don Joao de Castro,
vari omtalas, att han iakttagit en abnorm deviation,
då han uppställt sin kompass nära ett utgående av
en järnmalmsfyndighet.2 Denna dagbok trycktes
dock först 1843, och de Castros iakttagelser torde
ej ha haft betydelse ur malmletningssynpunkt. Ovisst
är även, om den av Jussarö-malmen i Finska viken
orsakade missvisningen, vilken varit känd åtminstone
sedan 1500-talet,2 kunnat giva impuls till
malmlet-ningar med magnetiska metoder. Regionala
anomalier i deviationen voro även kända vid denna tid.3
Det är först från 1640 eller 1641, som det finnes
dokumentariskt bevis för, att magnetisk
prospektering ägt rum, och detta kommer från Sverige samt
återfinnes i Axel Oxenstiernas brev.4 Efter denna
tid ha vi en mängd uppgifter som bestyrka, att en
livlig användning av magnetiska metoder förekommit
i Sverige under de senaste 300 åren. Tekniken
utvecklades så småningom. Instrumenteringen
förbättrades från skölkompass via bergkompass till
1 von Lippmann, 1. c.
2 Se G. Hellman, Die Anfänge der magnetischen
Beob-achtungen, Z. d. Gesellsch. f. Erdkunde zu Berlin, Band 32,
p. 112—136, Berlin 1897.
3 Gilbert, De Magnete, London 1600, och Kepler, Somnium,
1630, se. K. Stöckl, Der Magnetismus bei Keppler (ref. 1
Terr. Magn., Cincinati 1931, p. 250).
* Band 11, 1911. Se H. Sundholm, BBV, Bd XIII, p. 416.
12 dec. 1936. häfte 12
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
