Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
gruvkompassen. Den senare torde enligt dr Zenzén,
som delvis stöder sig på Nordenström, lia införts ca
1775—80 i en form som sedan under lång tid blev
standard. Redan år 1723 förekom en akademisk
disputation1 över tolkning av magnetiska mätresultat,
och från 1764 finnes en av Zenzén påträffad karta,
upprättad av Rinmans elev Hellsing över Storgruvan
vid Gröndal i Hjulsjö socken, varvid mätområdet
inrutats på samma sätt, som ännu är brukligt.
Jag har medtagit dessa data, då i den synnerligen
rikhaltiga utländska litteraturen över
magneto-metriens utveckling, som utgivits under de senare
åren, dessa förhållanden behandlats rätt så felaktigt.
En uppgift i Dahlbloms bok2, tyska uppl. 1899, att
bergsrådet Daniel Tilas skulle hava uppfunnit
gruv-kompassen samt att denne avled 1672 (i st. f. i
verkligheten 1772), återfinnes i en mängd senare arbeten.
I själva verket torde de magnetiska instrumenten ha
utvecklats och förbättrats under en mycket lång
tidsperiod, och ett antal av våra mest bekanta bergsmän
under 1600- och 1700-talen torde ha verksamt
bidragit därtill.
Såvitt som kan bedömas av tillgänglig litteratur,
synes de magnetiska mätningarna ha varit föremål
för större intresse i Sverige än i något annat land
under hela tiden fram till 1900. I Nordamerika
utfördes emellertid magnetiska mätningar i relativt
stor skala, Gruvkompassen lär ha införts där av
frih. S. G. Hermelin3 under dennes resa till Förenta
staterna 1782—4, och sedan har samma mätmetod
bibehållits där ända till i dag. Gruvkompassen har
ombildats till dipneedle, ett instrument varmed
vertikalintensiteten uppmätes i den magnetiska
meridianen, precis som med gruvkompassen, och ej i ett
plan vinkelrätt däremot, såsom är brukligt med
Ti-bergs och Schmidts vågar. För ungefär fem år
sedan framkom den s. k. Hotchkiss Superdip, men
mätningsprincipen är fortfarande densamma. Till
detta instrument skall jag senare återkomma.
I Sverige synes gruvkompassen ha kommit till
flitig användning redan strax efter dess första
framträdande. Diverse försök gjordes att utnyttja
svängningstiden för kvantitativa bestämningar både i
Sverige och i Amerika, men försöken voro tydligen ej
särskilt lyckade.
Största nackdelen med gruvkompassen är ju att
maximiutslaget erhålles norr om malmen och ej mitt
över densamma, på grund av att
horisontalkompo-santens inflytande ej blivit eliminerat.
Försök att konstruera instrument för separat
uppmätning av vertikal- och horisontalkomposanterna
företogos i mitten av 1800-talet av Wrede, Ångström
och Nordenström, och på 1860—70-talet höllos en
mängd föredrag och diskussioner om magnetiska
mätningar, i vilka Anton Sjögren, Nordenström, H. Y.
Tiberg m. fi. deltogo. I och med Thaléns
konstruktion av instrument för uppmätning av
horisontalintensiteten, publicerat 1874, och Enoch Tibergs för
vertikalintensiteten, 1880—81, samt i synnerhet sedan
1 J. L. Ask (E. Burman, pres.), Om uppspårande av
järnmalmer medelst magnet, Uppsala 1723. Se H. Sundholm
BBV XII, p. 383, 1918.
2 Ueber magnetische Erzlagerstätten und deren
Unter-suchung, Freiberg 1899.
3 H. Lundberg, muntl. medd., baserat på uppgifter från
U. S. A.
dessa instrument börjat användas med utnyttjande
av samma stativ i slutet av 80-talet, hade vi i
Sverige erhållit en god instrumentering. Sedan
mitten av 90-talet ha även magnetiska kartor utförts
efter ännu gällande standard, ursprungligen
föreslagen av den nyligen avlidne bergmästaren Kjellberg.
Jag skall ej här ingå på detaljer beträffande dessa
instrument och kartor1 utan vill endast inskränka
mig till att konstatera, att vackra resultat i många
fall vunnits med dessa metoder. Skall man nämna
något exempel från vår mellansvenska bergslag kan
man taga bergmästare Dahlbloms upptäckt av
Berg-mästarmalmen i Idkerberget.
De instrument som senare framkommit i Sverige,
Thomson-Thaléns kraftvåg2 och Dahlbloms
fick-magnetometer", ha ej fått någon större användning.
Dahlbloms instrument har emellertid återuppstått i
Amerika för några år sedan i en nykonstruktion av
Heiland. Bidrag från Sverige i fråga om tydning av
mätresultat lia kommit från Carlheim-Gyllensköld4
och Sundberg5, båda med Kiruna som huvudsakligt
arbetsfält. Mätningar med Schmidts våg infördes i
vårt land 1922 av dåvarande Centralgruppens
emissions a.-b., och detta instrument har sedan fått en
viss användning här. Sålunda har Sveriges
Geologiska Undersökning sedan 1930 i stor utsträckning
arbetat med detta instrument såväl i samband med
sin allmänna kartering av Sveriges fastland som för
specialundersökningar inom det nedervästerbottniska
malmdistriktet.
Efter världskriget har den nya utvecklingen
emellertid till större delen ägt rum i Tyskland och
Amerika, Förutsättningen för denna utveckling var prof.
Schmidts konstruktion av en magnetisk våg. Detta
instrument, som besitter en mycket större
noggrannhet än tidigare för malmletningsändamål använda
instrument, möjliggjorde användandet av magnetiska
mätningar för nya uppgifter, främst inom
oljepro-spekteringen.0 Under åren 1925—30 torde minst 100
instrument dagligen ha använts för tektoniska
arbeten i samband med oljeletning. Under krisåren
inskränktes dock denna prospektering synnerligen
starkt, och vid återupptagandet härav under de
senare åren, lia de magnetiska metoderna delvis blivit
undanträngda av andra geofysikaliska metoder.
Numera användes magnetiska mätningar endast i vissa
specialfall inom oljeprospekteringen, och antalet för
detta ändamål använda instrument torde nu inte
överskrida 30—40.
Nya arbetsområden ha emellertid tillkommit främst
i samband med guldprospektering. Det rör sig då
dels om approximativ kartering av guldhalten i
allu-viala förekomster, där guld och
magnetitansamling-arna ofta äro associerade, dels om kartering av
bergartsgränser. Inom sistnämnda arbetsfält använder
1 Se ex. W. Peterssons förel. vid KTH samt i DTV eller
B. Tiberg, Malmfyndigheter, Sthlm—Falun 1931.
Litteraturförteckning återfinnes i F. Tegengren,
Järnmalmstillgångarna i mell. och s. Sverige, S. G. U., Ser. Ca 8, 1912.
2 Se K. Sundberg, Den magnetiska kraftvågen, J. K. A.
1915.
3 Teknisk tidskrift Kemi och bergsvetenskap 1904, p. 59.
4 V. Carlheim-Gyllensköld, Magnetic survey of the iron ore
field of Kiirunavaara, Stockholm 1910.
5 IC Sundberg, Några undersökningar rörande järnmalmers
magnetiska fält, manuskript I. V. A., 1923.
<> A. Nordström, Prospektering och produktion vid
oljefält etc., Teknisk tidskrift Bergsvetenskap 1932, p. 36.
106
11 aprii. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
