Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berg svetenskap
sig A.-b. Elektrisk malmletning av magnetiska
metoder för uppsökande av formationsgränser samt för
kartering av förkastningar och basiska gångar. I
mindre utsträckning ha vi även tillämpat magnetiska
metoder för direkt uppsökande av guldkvartsgångar,
varvid dessas lägre magnetiska susceptibilitet än
omgivande bergart varit grunden för denna
tillämpning. Synnerligen omfattande magnetiska mätningar
ha sedan 1932 pågått inom Witwatersrands
gulddistrikt vid Johannesburg i Sydafrika. Jag skall
senare återkomma med en kortfattad redogörelse för
detta arbete.
Tolkningen av mätresultaten har sedan i mitten av
1800-talet, huvudsakligen genom arbeten i Sverige,
lagts efter den linjen, att malmerna betraktats som
stavformiga magneter. Svagheten med denna
tydningsprincip är emellertid, att den med verklig
fördel endast kan tillämpas för det fall att malmerna
hava en viss dominerande längsaxel, vilken i sin
stupning ej allt för mycket avviker från det
jordmagnetiska fältet, samt att malmen liar en hög
magnetisk susceptibilitet. Det är därför helt
naturligt, att behovet av mer exakta tydningsprinciper
mest framträtt under den utveckling, som
magneto-metrien tagit i utlandet under de senaste 12 åren.
Nya tolkningsmetoder lia därför måst utarbetas,
varvid särskild hänsyn tagits till malmer och bergarter
med avsevärt lägre susceptibilitet än våra
svartmalmer. De arbeten som därvid varit grundläggande
äro utförda av tyskarna Koenigsberger1 för malmer
av rotationsellipsoidisk form. av Nippoldt2, som
använder ett stort antal punktpoler, av Haalck3, som
genom analogier med gravimetriska mätningar
framkommit med en grafisk tydningsmetod för
svagmagnetiska malmer med stor fältutsträckning, samt
slutligen av Rössiger och Puzieha4, som nyligen
förbättrat metoden betr. starkmagnetiska malmer av
skivform. Ryssen Bachurin5 har även framlagt
resultaten av ingående teoretiska beräkningar över
rota-tionsellipsoida malmkroppar.
Trots allt detta arbete återstår emellertid mycket
innan mätresultaten från starkmagnetiska malmer av
oregelbunden form skola kunna tydas ens
approximativt riktigt.
Några synpunkter beträffande nu använda instrument.
Betr. Tibergs våg vill jag endast nämna, att vid
den metod som användes för instrumentets
kalibrering — med användande av en hjälpmagnet eller
uppställning över ett magnetiskt påhåll — samt
uträknande av resultaten enl. formeln G — K ■ tg v
synnerligen stora fel kunna uppstå, när draget är måttligt
(10—20°). Lämpligare är att använda sig av ett
bekant hjälpfält för kalibreringen sådant det t. e.
till-lämpas sedan många år inom A.-b. Elektrisk malm-
1 J. Koenigsberger, Zur Deutung der Karten magnetischer
Isanomalien und Profile, Gerl. Beitr. z. Geoph., Bd XIX,
p. 241, Leipzig 1928.
2 A. Nippoldt, Verwertung magnetischer Messungen zur
Mutung, Berlin 1930.
3 H. Haalck, Die magnetischen Methoden der angewandten
Geophysik, Leipzig 1930. Lehrbuch der angewandten
Geo-physik, Berlin 1934.
4 M. Rössiger und K. Puzieha, Beitr. zur angew. Geoph.
III, 1, pp. 45—108, Leipzig 1933.
5 Bull. of the Inst. of Pract. Geoph., Bd 1, p. 19,
Leningrad 1925.
letning. En fyrkantig träram av exempelvis 2 meters
sida och försett med ett tiotal varv kabel (i serie)
uppställes horisontellt i höjd med instrumentet.
Likström från ett batteri påsläppes genom ramen och
strömstyrkan varieras med hjälp av ett seriekopplat.
motstånd så att den kritiska delen av kurvan blir
fullständigt kalibrerad.
Formeln för fältet i mitten av en dylik slinga är
G = •–-.= -i-raC.G.S. enh. eller G= 56 500 •1’ny,
a\2 «
där i — strömstyrkan i ampere,
n — antalet varv,
2 a — kvadratens sida (i cm).
Vi lia funnit att felen vid konstantbestämning enl.
den äldre metoden kunna uppgå till 50 % (över
1 000 y) och liknande uppgifter återfinnas i nyligen
utkommen rysk litteratur.1 En fördel med denna
kalibreringsmetod är även, att man kan arbeta rätt
så säkert med en Tibergs våg med en så låg
konstant som 0,15—0,20. Vid dylik låg konstant är
kalibreringskurvan ofta rätt så egendomligt
formad, beroende på att friktionsmotståndet i lagren
är så stort och så oregelbundet. Emellertid torde
noggrannheten (sannolika medelfelet hos en
observation) ej kunna nedbringas under 50 y. (I mellersta
Sverige är 1° utslag på Tibergs våg med K —l ca
280 y.) Med en bättre lagerkonstruktion skulle
emellertid avsevärt bättre resultat kunna erhållas,
förutsatt att instrumentet kan temperaturkompenseras.
Vad Thaléns horisontalinstrument beträffar, så har
det visat sig, att det är mycket användbart även för
uppmätning av svaga drag. Jag har ofta använt
a0 = 50° eller 70° och skattat utslagen på 0,1 skaldel
när med hjälp av tvenne på locket inbyggda lupper.
Svagheten i instrumentet är, dels att
deviations-magneterna äro föga beständiga, dels att tempera
turen har ett avsevärt inflytande. Emellertid kan
noggrannheten uppdrivas så långt, att sannolika
medelfelet i en observation understiger 50 y. Vid starka
drag bör man naturligtvis använda sig av ett litet
a0-värde, men när dragen försvagats, bör a0 förändras
så att även de yttre delarna av dragen bli
procentuellt ungefär lika noggrant mätta som
maximaldraget. Detta är viktigt för det fall att noggrannare
beräkningar önskas utförda.
Thaléns instrument kan kalibreras på samma sätt
som tidigare nämnts betr. Tibergs våg, varvid ramen
ställes vertikalt och vinkelrätt mot magnetiska
meridianen. Härvid erhålles även en bestämning av H
(jordmagnetismens horisontalkomposant) uttryckt i
y. Därigenom kunna även resultaten från
vertikal-intensitetsmätningarna uttryckas i H i enlighet med
den i Sverige klassiska metoden. I utlandet, liksom
i alla teoretiska mätningar, uttryckas emellertid
resultaten i y, vilket, såsom senare skall visas, har sin
tydelse när man skall tyda resultaten kvantitativt.
Schmidts våg. Detta instrument konstruerades av
Geh.-Reg.-Rat prof. dr Ad. Schmidt2 1913. Omkring
1920 förelåg instrumentet i praktiskt användbar form,
1 W. Pavlinoff, Bull. of the Inst. of Pract. Geoph., Bd 2,
p. 183, Leningrad 1926.
2 Ad. Schmidt, Ein Lokalvariometer für die
Vertikalintensitet, Tät. Ber. des Kgl. Pr. Meteor. Inst. f. d. J. 1914, p.
109—134. Se även C. Heiland & P. Duckert, Z. f. ang. Geoph.,
Bd 1, H 10, 1924.
14 nov. 1936
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
