Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Jan. 1936 - Nollpunktsjordning vid högspänningsnät, av G. Löfgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
med blott en genomföring på högspänningssidan och
det andra uttaget förbundet med lådan.
Transformatorns inre isolation torde dock ej kunna väljas
nämnvärt svagare än vad som är praxis inom Europa, och
åtminstone här i Sverige torde flertalet driftmän anse
att någon nedskärning av transformatorisolationen ej
bör ifrågakomma, även om nollpunkten jordas direkt.
Vid hügspänningsnät är det i huvudsak den för
apparaternas del tillåtna storleken av uppträdande
överspänningar, som bestämmer linjeisolationen och den
vinst man gör genom att spara en eller annan
häng-isolator i kedjorna är ju ej så stor i förhållande till
linjens totalkostnad. Den olika uppfattningen i dessa
frågor i Europa och Amerika torde sammanhänga
med, att man i Amerika på grund av den stora
åskvädersfrekvensen icke anser sig kunna lita på
enkellinjer, utan därför vid viktiga överföringar som regel
använder dubbellinjer, varvid ett avbrott i ena
linjen kan tagas med större ro. I Europa och särskilt
i vårt land äro som bekant förutsättningarna för
byggandet av driftsäkra linjer betydligt större, varför
enkellinjer numera komma till användning även för
viktiga överföringar.
Betr. reläsystemet har, att döma av uppgifter i
facklitteraturen, utvecklingen i U. S. A. gått från
överströmsreläer med eller utan riktreläer, till
balans-reläer och distansreläer för att vid den nya
Boukler-Dam-anläggningen nå en ny utvecklingslinje genom
införandet av "carrier frequency" system. Det torde
därför kunna ifrågasättas om en verklig besparing i
anläggningskostnaden kan göras om man väljer
direkt jordad nollpunkt.
Jag skall emellertid ej gå in på den ekonomiska
sidan av saken, utan i stället behandla de frågor, som
för driftmannen äro av särskilt intresse, nämligen
1) den dynamiska stabiliteten hos systemet samt
möjligheten att upprätthålla driften vid jordfel,
2) erforderliga reläanordningar för
jordfelsutlösning,
3) beröringsfaran,
4) överspänningarnas inverkan.
Det vanligaste felet vid en modern
högspänningsanläggning är ju jordfelet, vilket ger sig tillkänna
på ett mer eller mindre otrevligt sätt, beroende på
hur nollpunktsj ordningen anordnats.
Vid den direktjordade nollan uppstår vid jordfel
en enfasig kortslutning, vid den helt isolerade eller
vid nollpunktens jordning över
spänningstransformator en jordslutningsström = kapacitiva
disymmetri-strömmen, vid ohmskt motstånd erhålles dels en
kapacitiv disymmetriström och dels en ohmsk
komposant i ljusbågsströmmen. Om nätets nollpunkt
jordats över en med dess kapacitet till jord avstämd
drosselspole erhålles som bekant en kompensering av
den disymmetriska kapacitetsströmmen, så att den i
felstället uppträdande s. k. restströmmen
huvudsakligen endast består av spolens förlustström.
Rest-strömmen innehåller dessutom vanligen en del
övertoner, härrörande från spåren i generatorerna,
transformatorernas tomgångsström m. m. Dessa
övertoner inverka dock föga på spolens släckningsförmåga.
Under förutsättning att transformatorer och
maskineri äro så utförda, att de tåla den uppstående
snedbelastningen, förefinnes här en möjlighet att
upprätthålla driften längre tid efter felets uppträdande.
Vid jordfel kunna som bekant förhållandena när-
mare beräknas, om man antager, att strömmarna
ersättas med ett höger- och ett vänsterroterande samt
ett stillastående vektorsystem. Det högerroterande,
av vilket stabiliteten är beroende, har därvid samma
rotationsriktning som spänningsvektorerna (se fig. 1).
Felströmmens storlek blir därvid beroende av
impedansen mellan felstället och systemets nollpunkt.
Enke/t jarc/fe/
Dubbe/t jorc/fe/
Fig. 1. Ekvivalent achema för enkelt och dubbelt jordfel.
Genom nollpunktens förskjutning uppstå strömmar,
som hava samma riktning i alla faserna.
Kortslutningsströmmen bliver härigenom särskilt stor.
Svårartade bliva i detta hänseende förhållandena
vid den direktjordade nollpunkten, där
nollpunkts-impedansen är liten. Näst den 3-fasiga
kortslutningen är vid direktjordad nollpunkt det dubbla
jordfelet det allvarligaste hotet mot systemets stabilitet.
Vid system, jordade över spänningstransformator,
ohmskt motstånd eller nollpunktsdrossel
förefinnes på långt när ej dessa faror, enär
nollpunktsimpe-danserna här bliva av betydande storlek, jämförda
med övriga impedanser i systemet. En jordslutning i
på sådana sätt jordade system medför därför ej någon
allvarlig nedsättning i stabiliteten.
Såväl enkla som dubbla jordfel måste därför vid
den direktjordade nollpunkten omedelbart urkopplas,
om ej hela systemet skall falla isär. Felströmmarna
bliva dessutom så stora, att faror uppstå för såväl
anläggningen själv som för närbelägna
lågspännings-ledningar o. d.
Vid såväl den helt isolerade nollpunkten som vid
jordning över spänningstransformatorer beror det
mest på systemets storlek och linjespänningen, om
driften kan upprätthållas eller ej. Den kapacitiva
disymmetriström. som uppstår vid felet, får givetvis
ej åstadkomma en kvarstående ljusbåge, som kan
medföra fara för anläggningsdelen. Om en dylik
ljusbåge är för handen, måste även här urkoppling av
den felaktiga anläggningsdelen ske.
Om nollpunkten jordas över ohmskt motstånd,
innebär detta alltid att man avstår från ali möjlighet att
upprätthålla driften på den felaktiga
anläggningsdelen. Ehuru motståndet vanligen utföres med sä
stort ohmtal som möjligt och hänsyn endast tages till
de känsliga j ordf elsrelä ernås oklanderliga
funktionerande, slocknar ljusbågen sällan av sig själv. Un-
4 jan. 1936 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
